Open Collections

BC Historical Books

BC Historical Books

BC Historical Books

British Columbia och dess svenska innebyggare; historia, topografi, klimat, resurser, biografi Bergman, Hans 1923

Item Metadata

Download

Media
bcbooks-1.0343201.pdf
Metadata
JSON: bcbooks-1.0343201.json
JSON-LD: bcbooks-1.0343201-ld.json
RDF/XML (Pretty): bcbooks-1.0343201-rdf.xml
RDF/JSON: bcbooks-1.0343201-rdf.json
Turtle: bcbooks-1.0343201-turtle.txt
N-Triples: bcbooks-1.0343201-rdf-ntriples.txt
Original Record: bcbooks-1.0343201-source.json
Full Text
bcbooks-1.0343201-fulltext.txt
Citation
bcbooks-1.0343201.ris

Full Text

Array     BRITISH COLUMBIA
SVENSKA  INNEBYGGARE
HANS BERGMAN
HISTORIA, TOPOGRAFI, KLIMAT, RESURSER,
BIOGRAFI
Med 5 färgtrycksplatfscher och  150 illustrationer
därav 68 porträtt
På eget  Förlag
PRIS FYRA DOLLAR
VICTORIA, B. C
1923
^  FÖRORD
"Den amerikanska västern" har varit och är en benämning, mycket tänjbar och ofta skiftande till sitt begrepp. Allt eftersom odlingen trängt sig längre och längre västerut, har denna benämning
följt med, tills omsider den yttersta västern uppnåtts, varav British
Columbia är en del, beskrivet på svenska i föreliggande arbete.
Det är utgivarens mening att detta verk skall tjäna som en
uppslags- eller referensbok med särskild hänsikt till att bevara för
efterkommande historien om British Columbias svenska banbrytare
och innebyggare, deras församlings- och föreningsliv, vad de uträttat, med ett ord historien om den insats som den svenska stammen gjort i adoptivlandets samhällsliv och dess utveckling. Betydelsen av att dylikt upptecknas medan banbrytarna leva kan knappast överskattas.
Det går fort att glömma våra banbrytare och vad som är uträttat i fråga om svenskhet i detta land. Utgivaren tänker därvid på
några av de erfarenheter som gjorts, medan materialet för boken
samlades. När dessa gamla ha slutat sina dagar, veta vanligtvis
deras här i landet födda barn ingenting annat om föräldrarnas härstamning eller deras födelseort än att det var någonstädes i Sverige.
Vad beträffar kyrko- och föreningsliv, har utgivaren i flera fall funnit
att protokollsböckerna förkommit och de forna medlemmarna bortflyttat eller äro döda. Så sänker sig glömskans natt hastigt nog
över banbrytarnes liv och verksamhet. Minnet därav borde dock bevaras, och det är i förhoppning om att denna bok i någon mån skall
bidraga därtill som utgivaren  fullföljt det ofta strävsamma verket.
Det finnas de som ej kunna inse vad en sådan bok med dess
biografiska avdelning skall tjäna till. Ett enda exempel må här anföras som visar att en levnadsteckning tryckt i en bok, bevarad
för eftervärlden verkligen kunde "tjäna till någonting" — vara till
någon nytta. En landsman som varit här i landet i 40 år dog på
ett sjukhus utan att någon hade reda på hans födelseort i Sverige,
eller om han hade några anhöriga. Allt vad hans bekanta visste om
honom i den delen var att han berättat att han ej skrivit hem till
Sverige på 30 år. Som han efterlämnade en ej obetydlig kvarlå-
tenskap och arvingar skulle sökas var det ej mycket till ledtråd
att bara veta att han ej skrivit till Sverige på 30 år. Om nu en sådan haft blott den kortaste biografi upptecknad, hade man ändock
lått alla upplysningar som varit behövliga, och anhöriga som därigenom kommit i besittning av ett litet vackert arv skulle säkerligen
vara villiga erkänna att en dylik biografisk avdelning verkligen
kunde tjäna till åtminstone något. Under alla förhållanden skall en
bok som denna bevara för eftervärlden vad våra landsmän uträttat
■och de insatser som äro flutna ur svensk företagsamhet och svensk
arbetskraft. Det har sagts att "svenskheten utgör en av de värdefullaste insatser i Amerikas nationella liv både på den andliga
•och materiella odlingens område." Genom att en dylik bok på svenska blir tillgänglig blir det även möjligt för sådana som ha sina
föräldrar och anförvanter i "det gamla landet" att kunna sända
dessa ett exemplar av boken, som innehåller mera upplysningar och
läkta i övrigt om detta stora område — detta västkustens Skandina- vien med dess landsmän — än man själv genom personliga brev kunde lämna under hela sin återstående levnad
Till slut önskar utgivaren uttala sitt uppriktiga tack till alla
dem, som i patriotisk anda stått honom bi icke blott uppmuntrande
utan ock med finansielt stöd, varigenom arbetets utförande möjliggjorts. Även till de många som under arbetets fortgång varit
mig behjälpliga med vänskapligt bemötande och uppoffrande tjänstvillighet. Vill ock säga ett hjärtligt tack till tryckeriägaren T. Sandegren, på vars tryckeri arbetet är utfört, för de råd och dåd han
kunnat lämna i egenskap av typograf och publicist samt för angenämt samarbete
Victoria. B. C, i mars 1923.
H.   BERGMAN.
ACKNOWLEDGMENTS
The Publisher is greatly indebted to Mr. W. H. Cullin, King's
Printer, for the use of cuts, also to The Colonist and The Times, .to
the Vancouver Island Publicity Bureau, The Canadian National Railway and to the Canadian Pacific Railway. British Columbia
HISTORY,  TOPOGRAPHY,  CLIMATE,  RESOURCES
Mining, Timber, Fisheries, Agriculture
With 5 Colored Pages and 150 Illustrate
P  BERGMAN, Publisher
Victoria, B. C.
1923 r
«
m
HON. JOHN  OLIVER
Premier of  British  Columbia
Presiding over the destinies of one of the richest and most promising
of Canadian provinces        . INNEHÅLL Sid.'
British Columbias historia       5
Natur och topografi :     55
Skogar och skogshantering  j     75
Gruvindustrien i British Columbia  .     86*
Fisk och fiskeriindustrien      94
Valfångst vid British Columbias kust  101
British Columbias djurvärld  -  105
Klimatförhållanden    114
Vattenkraft, nationalparker m. m. ...=.  121
Jordbruksförhållanden     133
Städer, platser, samhällen    150^
Svenska församlingar och föreningar  1 183*
Biografisk avdelning  205
RÄTTELSER OCH TILLÄGG
På slutet av sid. 30 skulle förekomma: Fraser dog utfattig år 1863, nära Montreal, vid 89 års ålder. Han var en
gång erbjuden engelskt adelskap men avböjde äran på grund
av sin fattigdom.
På sidan 82 där det talas om "high lead" pålen skulle i
stället för tälja och lina stå taljor och linor.
På alla ställen där det talas om den nordamerikanska*
renen, bör det stå caribou i stället för cariboo. Däremot då
namnet förekommer i topografisk bemärkelse stavas det
Cariboo.
British Columbias befolkning enligt 1921 års census var
523,369, därav svenskarnas antal 9,666.    Skandinavernas antal var vid samma tid 15,000 i runt tal.    Canadas befolkning;
vid samma tid 8,772,631.
Under rubriken "Djurvärld—jakt" har följande blivit
utelämnat: Ett praktexemplar av grizzly björnen sköts i
juni månad förlidet år i trakten av Terrace. Björnen mätte
i längd 15 fot och vägde 1,800 pounds. Huden hade en längd-
av 12 fot och bredd av 9 fot samt vägde 100 lbs. Fotspåren-
efter honom hade en längd av 18 tum och en bredd av 9 tum.
FÄRGTRYCKSSIDOR
Havssunden mellan Vancouver-ön och  fastlandet.
Stilla havet vid nordvästkusten.
Kronhjortens rätta hemvist.
Bergssceneri, typiskt för British Columbia.
Landsväg genom skogen, typisk bild.    BRITISH COLUMBIAS HISTORIA
Tidigare upptäcktsfärder
En kort återblick på tidigare upptäcktsresor, begynnande
med Balboas upptäckt av Stilla oceanen, torde vara på sin
plats för att visa hur händelserna ha länkat sig efter varandra, tills den nyaste och sista västern, British Columbia blivit upptäckt, befolkad samt intagit den ställning det nu har.
I början av 1500-talet företogos av spanjorerna storartade upptäcktsresor å de den nya världen angränsande haven,
tydligen med det målet i sikte att grundlägga ett världsvälde.
Med Balboas upptäckt av Stilla havet som utgångspunkt
följer sålunda en lång rad av spanska upptäcktsresor, utforskningar och erövringar, vilka åt Spanien förvärvade herravälde över hela den amerikanska kontinentens västra kuststräcka med det inre landet, från nuvarafrde Oregons södra
gräns ända till Cape Horn.
Cortes upptäckte och utforskade California 1537 och åren
1578-9 besöktes området av Sir Francis Drake, som efter
att ha härjat de spanska städerna efter hela västkusten sökte
att återvända till Europa genom en nordvästpassage. Då
Drake härutinnan misslyckades återvände han till platsen för
nuvarande San Francisco, där han proklamerade Englands
överhöghet över hela .norra Stillahavskusten under namn av
Nya Albion. Drakes exempel följdes 1587 av Cavendish och
andra dåtida brittiska sjörövare. Historier i omlopp på
den tiden om en föregiven passage igenom den amerikanska
kontinenten bevisade sig vara rena dikter, men hade det goda
med sig att de eggade till fortsatta forskningsfärder, som
omsider  ledde  till  detta  områdes  upptäckt  och  befolkande.
År 1592 skall sundet mellan Vancouver-ön och staten
Washington — inloppet till Puget Sound och Strait of
Georgia — ha upptäckts av en grekisk lots vid namn San
Juan de Fuca, varav detta havsinlopp har fått sitt namn.
Men några tillförlitliga uppgifter finnas dock ej som bestyrka
besök härstädes eller på kusten av nuvarande Vancouver-ön,
före de spanska sjöfarandena Bodega och Hecate 1775 och
kapten Cooks tredje upptäcktsfärd 1778.
För en tidrymd av omkring 150 år finnes sålunda inga
redogörelser för upptäcktsfärder av spanska sjöfarande hit
till detta område, före de som företogos av Bodega y Quadra
och kapten Bruno Hecate, vilkas färder hade till mål att
stadfästa det. spanska väldet.    Spaniens  överhöghet  här  på Stillahavskusten hotades nämligen svårt av Ryssland i norrr
samt Englands tillväxande makt överallt.
En del historieskrivare uppgiva att sjörövaren Francis
Drake skulle ha seglat så långt i norr, att han nådde och
anlöpte Vancouver-ön och fastlandet, men historieskrivaren
Alexander Begg tillmäter dock ej dessa antaganden någon
betydelse, ej häller, uppgiften att spanjoren Juan Perez i
sitt skepp Santiago skulle seglat uppefter dessa kuster och
nått så långt i norr som Queen Charlotte öarna. Begg fäster
sig ej häller synnerligen vid uppgifterna om att nordvästkusten skulle för tusentals år sedan besökts av folk från
Kina och Japan, att dessa skulle varit de första upptäckarna,
samt att kustindianerna skulle härstamma från dessa orientaler, men säger på samma gång att dessa uppgifter äro lika
trovärdiga och autentiska som de att nordmän skulle långt
före Columbus upptäckt Amerika som de kallat Vinland.
Vilket senare påstående må stå för nämnde författares räkning.
Kapten James Cook
Kapten James Cook må därför kallas British Columbias
egentliga upptäckare och utforskare, nämligen vad kusttrakterna beträffar. 1745 anslog det engelska amiralitetet en
summa av 20,000 pund sterling till utrustandet av en expedition "för att öka den redan förvärvade kunskapen i vetenskap, navigation, geografi och människors umgänge med
varandra" som ordalydelsen var. Syftet var egentligen att
söka en nordvästpassage, en samfärdselled mellan Atlanten
och Stilla havet. Expeditionen skulle bestå av två skepp,
Resolution på 402 ton och med 112 mans besättning under
befäl av Cook, samt Discovery ett mindre fartyg under
befäl av kapten Clerke. Kapten Cook erhöll sin fullmakt
som expeditionens befälhavare den 9 februari 1776. Hans
instruktioner voro att utgå till Stilla havet via Godahopps-
udden, Otaheite och Sällskapsöarna, samt att påbörja sina
utforskningar av Amerikas nordvästkust å 65 breddgraden
och ej förlora någon tid med utforskandet av havsinlopp och
floder förrän han uppnått denna breddgrad. Det blev dock
först den 11 juli 1776 som expeditionen var färdig att avsegla
från England efter den utstakade färdvägen därvid Van Die-
mens Land och Nya Zealand anlöptes.
Allt detta vållade mycken tidsutdräkt med följd av att
det blev först den 7 mars 1778 som land siktades å den
amerikanska västkusten ungefär å 44 breddgraden. Stormigt
och töcknigt väder rådde dock så att det blev nödvändigt
att  hålla  sig  långt  ut  till  havs   och   Cook   gick   miste   om. — 7 —
att observera inloppet till Juan de Fuca sundet. Här må
det inflikas, att det hade förut allmänt antagits, att detta
havsinlopp om vilket man hade en dunkel vetskap, skulle
sträcka sig mellan de båda oceanerna och vara den nordvästpassage man sökte eller önskade finna. Cook gick således miste om återupptäckten av Juan de Fuca sundet
vilket blev förbehållet åt kapten Barkley i 1787.
Ett havsinlopp siktades dock, som Cook möjligen trodde
vara det nämnda, och den 29 mars inseglade Resolution i
Nootka Sound på västkusten av den ö som sedermera fick
namnet Vancouver Island. Det andra fartyget Discovery
anlände också samma dag och kastade ankar i Hope Bay.
Här funno upptäcktsresandena en talrik befolkning bestående av indianer, och fartygen voro snart omsvärmade av ett
stort antal kanoter med flera personer i varje, både män och
kvinnor. Fastän rödskinnen till synes ej visade någon rädsla
kunde de dock ej förmås att gå ombord på fartygen. Ryktet om ankomsten av de för indianerna underliga och sällsamma fartygen hade spritt sig och efter några dagars förlopp hade ett hundratal kanoter infunnit sig vid fartygen.
Den misstänksamhet, som infödingarna först visat, gav snart
vika och de mottogo nu inbjudningen att komma ombord
och det dröjde ej länge förrän en livlig byteshandel var i
gång. De artiklar infödingarna utbjödo voro skinn av björn,
varg, räv, hjort, raccoons (sjubb), vildkatt, mård och framförallt dyrbara havsutterskinn. Dessutom pilar, bågar,
ljuster samt prydnadsföremål. I utbyte erhöllo infödingarna sådana dyrbara saker som glasperlor, halsband, några
vapen o. s. v. Båtarnas befälhavare gjorde även besök
i indianernas hyddor eller hus, där de blevo välvilligt mottagna särskildt av de unga kvinnorna.
Kapten Cook med sitt fartyg dröjde i Nootka sundet
i omkring en månad, till den 26 april, då han lättade ankar
för att fortsätta färden längre mot norr. Stark storm uppstod och det blev nödvändigt att åter sätta långt ut till
havs. Intet land syntes till den 1 maj då Kayes Island å 60
breddgraden uppnåddes, där Cook landade och där man åter
påträffade många indianbyar. Där dröjde nu expeditionen
tills i augusti månad, under vilken tid man var sysselsatt
med sjömätnngar och kartläggningsarbeten. Därifrån fortsattes resan vidare mot norr därvid Prince Williams Sound
och Cooks Inlet upptäcktes och namngavs. Den västligaste
punkten av den amerikanska kontinenten nåddes den 9 augusti och erhöll namnet Prince of Wales Land. Sedan seglade
expeditionen över till den asiatiska sidan, där besök gjordes. Vitus Behring, som år 1728 upptäckte och genomseglade det
sund, som nämndes efter honom, lär på grund av tjocka ej ha
sett den asiatiska kusten. Efter att ha genomseglat Behrings
Sund följde expeditionen den amerikanska kusten (Alaska) i
nordostlig riktning till 70 44 breddgraden; här var havet
täckt av is, och Cook ansåg det vara för riskabelt att göra
vidare försök att finna en passage till Atlanten. Cook säger
i sin dagbok, att om det finnes en nordvästpassage, så måste
den ligga norr om 72 breddgraden. Efter besök i Sibirien
anträddes färden mot syd igen i slutet av oktober månad,
och kursen styrdes nu på Sandwich öarna, där man hade
bestämt att sammanträffa med det andra fartyget Discovery, i händelse de skulle skiljas åt under färden. Cook
nådde nämnda öar i januari 1779. Här kom Cook jämte ett
antal av sina män i strid med infödingar och blev därvid
dödad. Efter Cooks död föll nu befälhavareskapet över
expeditionen på kapten Clerke. Denne gjorde ett nytt försök
att finna en nordvästpassage, han seglade genom Behrings
Sund och trängde så långt i norr som till 70 30 breddgraden, men hindrades av is och måste återvända. I oktober
1780 återkom expeditionen äntligen till England igen.
Så snart som expeditionen hade återkommit till England
med berättelsen om utforskningen av Amerikas nordvästkust
och det blev känt att ymnigt med havsutterskinn och andra
dyrbara pälsdjurskinn kunde erhållas i dessa förut okända
regioner fick man brått med att bilda bolag och utrusta expeditioner med ändamål att bedriva pälsvaruhandel. Det
första fartyg som anlände till nordvästkusten i sammanhang
med dylik handel fördes av en kapten Hanna. Detta fartyg
utrustades från Kina och uppnådde Nootka Sound i augusti
1785. Hanna började genast handel med infödingarna och
erhöll av dem havsutterskinn, som han i Kina sålde med
$26,0C0 ren vinst. Hanna gjorde en andra resa till Nootka
Sound i 1786, men tvänne brittiska fartyg voro då före
honom, och hans pälshandel blev ej så vinstgivande som
förra gången. De andra hade kommit över ej mindre än
sex hundra havsutterskinn, till vad pris uppgives ej, men
antagligen  glaspärlor,  brokiga band och  möjligen  eldvapen.
En fransk navigatör vid namn La Perouse satte ut på
en forskningsfärd till nordvästkusten i 1785 och nådde fram
året därpå. Om honom säger Bancroft, att hans redogörelser
över hans upptäckter voro utan någon vikt. En annan expedition under kapten Dixon bestående av fartygen King
George och Queen Charlotte hade i juli 1787 nått norra
ändan av de öar, som uppkallades efter det sistnämnda far- — 9 —
tyget Queen Charlotte Islands. Passagen mellan öarna
och norra fastlandet uppkallade Dixon efter sig själv
Dixon's Straits. Å Queen Charlotte öarna erhöll kapten
Dixon en mängd havsutterskinn. De båda fartygen er-
höllo tillsammans ej mindre än 2,552 skinn under en säsong.
Dessutom erhöllo andra pälsvaruhandlare under samma tid
2,480 skinn. -Pälshandlarna foro med sitt byte till Kina där
skinnen såldes.
Senare anlände kapten Barkley till Nootka och hade
med sig sin sjuttonåriga brud, utan tvivel den första vita
kvinna, som besökt nordvästkusten. Efter att Barkley lämnat Nootka-sundet, inseglade han i det sund, som han benämnde Barkley Sound. Fortsättande sydefter kusten inseglade han i Juan de Fuca sundet, som han på nytt gav
detta namn, efter den förste foregivne upptäckaren Juan
de Fuca.
Det var vid denna tid som kapten John Meares första
gången besökte nordvästkusten, seglande från orienten med
tvänne fartyg Nootka och Havsuttern, därvid han själv
förde kommandot av det förstnämnda fartyget. Meares fartyg var dock det enda som kom fram. Havsuttern hördes
aldrig mera utav. Meares erhöll ett landområde av indianerna vid Nootka-sundet, å vilket han uppförde ett hus, som han
starkt befästade med en palisad runt omkring och kanoner.
På det viset gåvo indianerna bort land till en fästning, vars
kanoner voro riktade mot dem själva. Här byggde även
kapten Meares ett fartyg Northwest America som var det
första fartyg byggt av européer härute.
Med dessa fartyg och andra fortsatte de handel med
havsutterskinn och annat pälsverk tills i februari 1789, då fartygen bemäktigades av den spanske befälhavaren Estevan
Juan Martinez. Han tog dessutom det av Meares uppförda
fortet formellt i besittning under pomp och stora ceremonier.
Spanjorerna under Martinez uppförde vidare nya fästningsverk som bestyckades med tio kanoner. Dessutom uppfördes baracker, verkstad o. s. v. Dessa tilltag från spanjorernas sida höllo på att förorsaka krig mellan England och
Spanien. En fredlig uppgörelse kom dock till stånd och
vänliga förbindelser mellan de två länderna återställdes genom Nootka konventionen 1794, såsom vi skola se. Genom
detta fördrag gingo spanjorerna in på att till engelsmännen
återställa detta landområde med befästningar som de hade
tagit 'från Meares. — 10 —
Kapten George Vancouver
I ändamål att genomföra de ingångna överenskommelserna och mottaga från spanjorerna det avträdda området
samt ordna andra förhållanden vid Nootka blev kapten Vancouver av brittiska amiralitetet utsedd att taga ledningen av
en expedition till Amerikas nordvästkust. Kapten George
Vancouver var den rätta mannen därtill. Han hade ingått
vid engelska flottan redan vid tretton års ålder och hade sedermera såsom löjtnant deltagit i kapten Cooks tredje upp-
täcktsresa hit ut. Vancouvers uppdrag från regeringen var
sålunda att först taga i besittning det av spanjorerna avträdda området samt sedan och det ej minst viktiga att noga
utforska kusten mellan 30 och 60 breddgraden med avseende
på. den möjliga befintligheten av en vattenled mellan västkusten och kusten på kontinentens östra sida. De tvänne
skepp han förde befälet över voro Discovery och Chatham,
och expeditionen avseglade från Falmouth den 1 april 1791.
Färden ställdes via Goda Hoppsudden, och man anlände till
västkusten av Australien den 27 september. Sedan anlöptes
Van Diemens Land, Nya Zealand och Sällskapsöarna, där
man stannade till i januari 1792. Kosan styrdes vidare till
Sandwichöarna, där man dröjde till mars, varefter man satte
segel mot Amerikas nordvästkust som siktades den 18 april
å 39 breddgraden.
Fortsättande norrut efter kusten nådde Vancouver den
29 april (1792) Cape Flattery och seglade vidare inåt Juan
de Fuca sundet, därvid följande efter södra (Washington)
kusten. De höga stränderna på Juan de Fuca sundets norra
sida—d. v. s. Vancouver-ön—kunde endast dunkelt urskiljas
genom rägn och dimma. Då mörkret inbröt var man kommen 8 mil inåt sundet, eller detta avstånd från havet. Följande morgon den 30 april rådde fint väder med förlig vind,
då ankar lättades för vidare segling mot öster. Vid 5-tiden
på aftonen fick man i nordostlig riktning syn på ett ofantligt
fjäll som snöbetäckt höjde sin vita topp över det omgivande
landskapet och molnen. Emedan Vancouvers tredje löjtnant,
Baker, var den som först hade observerat det ståtliga berget,
namngav Vancouver det efter honom Mount Baker. Som
den låga sandiga bukten, där man nu vid mörkrets inbrott
kastade ankar, liknade Dungeness i Engelska kanalen namngavs denna plats New Dungeness.
Fortsättande 1 maj vidare österut kom man följande
dag till en havsbukt hvars inlopp skyddades av en ö. Vancouver gav bukten och hamnen namnet Port Discovery efter
Protection Island.    Den 8 maj —11 —
upptäcktes en ännu vidare och säkrare hamn än Port Discovery som av Vancouver fick namnet Port Townsend till
ära för markis Townsend som levde på denna tid.
Under hela maj månad (1792) fortsatte Vancouver med
sina utforskningar av kusten, sjömätningar och upptäckter
av dittills okända havsvikar, öar, sund, "inlets" o. s. v. med
en sammanlagd kuststräcka av 1,800 mil. Kapten Vancouver
gav slutligen denna underbara och storartade del av Stilla
havet namnet Puget Sound efter en av sina. löjtnanter, Mr.
Puget, vars hjälp vid utforskandet av de slingrande farlederna han hade funnit synnerligen värdefull.
Det torde vara på sin plats att här medgiva att vad som
i det närmast föregående relaterats ej har något direkt med
British Columbias historia att göra, men det innehåller dock
åtskilliga ganska intressanta upplysningar. De flesta, även
sådana som varit bosatta på norra Stilla havskusten i många
år torde ej haft reda på vem som utforskade och namngav
Puget Sound, Port Discovery, Port Townsend, samt första
gången såg och namngav det ståtliga Mount Baker, 11,000
fot högt, samt för övrigt verkställde värdefulla sjömätnings-
arbeten. Då man å tavlor och i vyer från Vancouver-ön
visar Mount Bakers snöhölj da topp i bakgrunden,—fastän det
är beläget i staten Washington—så sker detta med ett visst
berättigande.
Sedan Vancouver hade fullbordat sina utforskningar och
kartläggningar av Puget Sound styrde han kosan mot norr
och seglade till platsen där staden Vancouver nu ligger, utforskade och kartlade Burrard Inlet, Howe Sound o. s. v.
Dock var Vancouver ej den förste där, ty då han 22 juni
nämnda år hade kommit till en vik nära Grays Point, träffade han på tvänne spanska skepp under befäl av senorerna
Galiano och Valdez, som också voro sysselsatta med sjömätnings- och kartläggningsarbeten i havssunden. De spanska
fartygen, som hade kommit från Nootka och seglat norr om
Vancouver-ön, hade mellan denna ö och fastlandet kommit
så långt i syd som till nämnda plats. Spanjorerna mottogo
Vancouver med stor artighet samt underrättade honom om
att vid Nootka befunno sig fyra spanska skepp, som väntade
på Vancouvers ankomst. De spanska befälhavarna gåvo
Vancouver även kopior av sina sjökort, varigenom han sålunda hade en utprickad farled genom de trånga sunden
mellan ön och fastlandet och kunde färdas där andra hade
farit före honom. Vancouver var således ej den förste som
kringseglade den ö, som sedermera fick hans namn. Han
anträdde sin färd norrut och dubblerade Cape  Scott, nord- — 12 —
västligaste udden av ön den 25 augusti och anlände till
Nootka två dagar senare. Han möttes där av den spanske
befälhavaren San Juan de la Bodega Quadra "kommendör av
marin anläggningarna San Bias och California."
Efter sin ankomst till Nootka delgav Vancouver den
spanske befälhavaren Quadra de instruktioner, han erhållit
från engelska regeringen nämligen att från spanjorerna övertaga byggnader och land, som frånhändts brittiska undersåtar i 1789. Quadra begärde dock å sin sida uppskov med
avträdandet föregivande, att han ej erhållit tydliga instruktioner från sin regering i saken. De brittiska och spanska
representanterna överenskommo då i vänlighet, att låta hela
saken vila, tills vidare instruktioner hade erhållits från deras
respektiva regeringar.
Quadras och Vancouvers  ö
Vancouver rönte ett mycket vänligt bemötande av
Quadra och den senare föreslog, att något landområde skulle
namngivas till åminnelse av dessa vänskapliga förbindelser.
Vancouver gav därpå det land han kringseglat namnet
Quadra and Vancouver Island. Till att vidare hugfästa
minnet av dessa överenskommelser mellan Englands och
Spaniens representanter är en bronstavla uppsatt i Friendly
Cove, Nootka sundet.
Senor Quadra lämnade med sin flotta Nootka sundet
den 22 september 1792 för att återvända till sitt mexikanska
högkvarter i San Bias. Vancouver å sin sida, så snart han
hade träffat anstalter för magasinerandet av förråd vid
Nootka, avseglade även han från platsen—till Sandwich-
öarna för att där övervintra. Det är ganska intressant att
anföra dessa detaljer, emedan de visa dels att man på den
tiden ingalunda gjorde sig bråttom och dels att Vancouver
och hans män voro ganska nogräknade på vintervistelseort.
Ty det ser lindrigast sagt underligt ut att begiva sig från
Vancouver-öns milda kuster ända till Sandwich-öarna bara
för att övervintra och sedan på våren igen företaga resan
tillbaka til samma ställe.
Quadra, efter vilken platser, gator m. m. uppkallats,
dog påföljande mars månad (1793) i San Bias, Mexiko, enligt uppgift av historieskrivare djupt sörjd och saknad av
kapten Vancouver.
Efter att ha tillbringat vintern å Sandwich-öarna återvände Vancouver till Nootka igen på våren 1793. Han erfor
där att inga depescher ännu hade ankommit från engelska
l — 13 —
regeringen. Spanjorerna hade under vintern uppfört nya
fästningsverk bestyckade med kanoner. Han stannade i
Nootka endast tre dagar varpå han satte ut på en ny färd
mot norr för att fortsätta med sina kartläggningsarbeten av
fastlandskusten. Pälsvaruhandeln var nu ej så god som
under föregående år, men Vancouver påträffade ändå några
pälshandelsfartyg. De fastlandet angränsande öarna samt
fastlandets underbara kanaler och "inlets" blevo omsorgsfullt kartlagda. Även östra kusten av Queen Charlotte öarna kartlades nu.
Vancouver återkom till Nootka igen den 5 oktober 179-5
och mottogs nu av den nye spanske befälhavaren på stället
senor Saaveda. Inga underrättelser hade ännu anlänt från
England angående besittningstagandet av Nootka området,,
varför Vancouver efter tre dagar avseglade till Sandwich
öarna för att åter övervintra där.
Mackenzies överlandsresa
Föregående kapitel framställer en redogörelse över de
viktigaste sjöfärderna och upptäcktsresorna, som omedelbart
beröra British Columbia och visar de tvister, som pågingo^
om herraväldet över kustområdena. Men under tiden pågick också kiv om herraväldet till lands—ur handelssynpunkt
nämligen—mellan tre stora pälsdjursfångarebolag, Hudson
Bay, med privilegier daterande sig tillbaka till 1670, dess
rival Northwest Company, samt X. Y. kompaniet. Sir
Alexander Mackenzie, vars anmärkningsvärda överlandsresa
här kommer att relateras, tillhörde det senare, vilket bolag
jämte Sir M. dock sedermera förenade sig med Northwest
Company. Mel-lan dessa två mäktiga bolag, Hudson Bay
och Northwest, uppstod snart en mycket bitter rivalitets
Varhälst det ena anlade en handelspost och upprättade ett
primitivt fort, så kom det andra och gjorde sammalunda, tätt
intill. Northwest kompaniet lyckades dock tränga sig längre västerut än Hudson Bay kompaniet, tack vare sin djärve
delägare, den namnkunnige upptäcktsresanden Sir Mackenzie.
Sir Alexander Mackenzie var född i Skottland och utvandrade till Canada omkring 1779. Det exakta årtalet är
ej känt. Efter sin ankmst till Montreal tjänstgjorde han
hos en pälsvaruhandlare i fem år, varefter han som redan
nämnt blev delägare i Northwest Fur Co. Han blev snart
en framgångsrik pälsvaruhandlare och företog såsom sådant
handelsresor   ut  till   Lake  Athabasca   och   nordöstra   klipp-
J — 14 —
bergsregionerna. Han var 1789 ute på en upptäcktsfärd, som
utgick från Lake Athabasca, därvid han utforskade den
stora flod, som efter honom fick namnet Mackenzie River,
och som han följde ända till dess utlopp i Ishavet. Dessutom upptäckte han dess biflod Peace River.
Northwest kompaniet insåg dock snart Hudson Bay
holagets växande makt och inflytande; detta bolag hade
nämligen erhållit monopol på pälsvaruhandeln i snart sagt
hela norra Amerika.
Northwest kompaniet beslöt sig sålunda att i konkurrenssyfte utrusta en expedition till västkusten, och Alexander
Mackenzie var rätte mannen att leda en sådan. Denna expedition anträddes tre år efter den förutnämnda. Medan
"kapten Vancouver, som i det föregående omtalades, var
sysselsatt med sina sjömätnings- och kartläggningsarbeten
efter Vancouver-öns och fastlandskusten, höll sålunda en
annan upptäcktsresande på att utforska det inre av landet
och att mödosamt söka sig landvägen över dittills okända
områden av den nordamerikanska kontinenten ut till Stillahavskusten.
Det var den 10 oktober 1792 som Alexander Mackenzie
med följe lämnade Fort Chipeweyan och tog vägen över
Lake Athabasca till Peace River. Hans avsikt var att
följande nämnda flod uppnå den västligaste handelsposten
innan vinterns inbrott. Northwest kompaniets handelsposter
sträckte sig nämligen 200 mil utefter nämnda flod. Den 1
■november hade han nått sin tillämnade övervintringsplats
Fort Fork, dit han tidigare på hösten hade sänt tvänne av
sina män för att avrödja land samt tälja bjälkar till byggnader och hugga timmer till en palisad, varmed området
skulle skyddas för möjligt överfall av infödingarna. Planen
var att genast vid vårens inträdande fortsätta färden västerut. Mackenzie med sina män anlände och man grep sig
genast an med uppförandet av byggnaderna. Både dessa
och palisaden voro färdiga den 23 december då inflyttning skedde. Strax efter inflyttningen inträdde en utomordentligt stark köld som varade länge. Emellertid vimlade
trakten av villebråd av alla slag, så att man hade riklig
tillgång på föda jämte bränsle i ymnighet och vintern förflöt på ett ganska behagligt sätt. Jakt på matnyttiga djur
samt gillerfångst av pälsdjur utgjorde förnämsta sysselsättningen. Så snart som floden hade blivit isfri på våren, sändes hem till bolagets upplagsplats i Fort Chipeweyan icke
jmindre än sex kanoter lastade med pälsdjurskinn.
Den  9 maj   1793  var  Mackenzie  med  sina  män  färdig — 15 —
att fortsätta färden uppåt Peace River. En näverkanot hade
för detta ändamål förfärdigats, av 25 fots längd, fem fots
bredd samt 26 tums djup. Denna bräckliga farkost skulle
nu rymma och bära hela sällskapet bestående av 10 personer
jämte all deras utrustning, vapen, ammunition, proviant, varor avsedda för presenter åt de infödingar som man väntade
påträffa, alltsammans utgörande en vikt av omkring 3,000
pounds. Fastän kanoten kunde bära denna stora last var
den ändock så lätt "att två man kunde, bära den 3—4 mil
utan att behöva stanna" när man landvägen måste komma
förbi  starka  strömmar  och  stup.
Under de första 9—10 dagarna gick kanotfärden ganska
bra, fastän det gick uppför ett starkt strömdrag. Våren var
nu i sin högsta fägring med rikt lövverk och grönska samt
med en rikedom av blomster. Hela hjordar av kronhjort
och buffel observerades under färden och de nyfödda hjort-
och buffelkalvarna hoppade lustigt om- bland flodstrandens
grönska och blomster. Efter som man kom längre uppåt
floden blev strömmen allt stridare och det blev nu nödvändigt att staka sig fram. Omsider nåddes forsar och stup
omöjliga att navigera; varför det blev att verkställa "portage," det vill säga bära både farkost och last landvägen
förbi dessa. Detta var ytterst besvärligt på grund av de
höga klippstränderna och den otillgängliga terrängen. Vid
en plats påträffade man ett antal "klippbergs indianer" ute
på jakt. Mackenzie medtog två av dem som tolkar och
vägvisare. Dessa ville ej skiljas från de övriga men Mackenzie försäkrade dem, att de s*kulle vara tillbaka på samma plats inom tre månvarv.
Den 12 juni hade expeditionen nått Peace Rivers och
Mackenzieflodens källor och man var nu vid vattendelaren.
Farkost och last måste bäras ett ganska långt stycke över
landet tills man kom till en liten sjö, på vilken man satte
ut och kom in i Bad River. Där fick man nu börja färdas
utför och med strömmen i stället för som förut emot. Kanotfärd såväl som vanlig båtfärd är dock som bekant mera
riskabel med än emot strömmen. När det bär uppför och
emot går det ej längre än strömmen tillåter men då det
bär utför är det lätt att glida med till ett stup eller ett
fall, där döden lurar. På åtminstone ett ställe höll Mackenzie med sina män på att förgås, då de skulle navigera
kanoten genom en fors och farkostens näverbotten sönder-
stöttes mot stenblock, och såväl män som last kommo i
vattnet. Alla lyckades dock rädda sig jämte en betydlig
del av  lasten  och  krutförrådet,  som  till  all   lycka  ej   hade — 16 —
tagit  någon  skada.    På  grund  av  dessa  svårigheter  blevo
indianerna så missmodiga att de rymde sin väg.
Mackenzie trodde sig ha nått Columbia
Man nådde omsider till stränderna av en stor flod
och Mackenzie trodde att det var den väldiga Columbia
River som han visste utav. Detta var ett lätt förklarligt
misstag. Det var dock i stället norra grenen av den stors
flod, vars lopp genom landet och utlopp i havet ej val
kändt förrän 1806-8, när upptäcktsfararen Simon Fraser följ
de den ut till havet och gav den namnet Fraser River. Mac
kenzie fann dock att den stora floden förde honom alldeles
för mycket längre i söder än den breddgrad på vilken han
hade beräknat nå Stilla oceanen. Den 21 juni stannade har.
på ett ställe och nedgrävde 90 pounds pemmican för att fö
rebygga möjligheten av att befinna sig utan livsmedel vid
återfärden. Över stället där provianten nedgrävts, gjordes
en stor eld, så att där skulle bli en hög av aska och bränder
på let indianerna ej skulle hitta det gömda. Färden fortsattes med snabb fart utför floden tills Mackenzie insåg tydligt att kursen bar alldeles för långt i söder och öster—
och han ville komma rakt i väster. Man steg i land och
sökte att från infödingarna erhålla några upplysningar om
flodens lopp och riktning. Dessa sade sig veta att "floden
var mycket lång, strömmen stark, stupen farliga, att det på
sina ställen var omöjligt att taga sig fram, att floden flöt
i riktning med middagssolen och att vid dess mynning bodde
vita människor." Med detta jämte annat sökte indianerna
skrämma Mackenzie' och hans män och få dem att återvända. Fastän han ej tillmätte dessa upplysningar någon
vidare betydelse så gjorde det honom dock betänksam och
han insåg att nya planer måste uppgöras. Detta var i
trakten av West Road River och Quesnel. Mackenzie var
ytterst villråding om vad han skulle göra. Proviant och ammunition hade betänksamt krympt ihop och hans män voro
missnöjda, färdiga att göra myteri. Han underrättade dem
då om sin föresats att om han än skulle övergivas av alla
så att han blev ensam, skulle han ej giva upp förrän han
uppnått sitt mål att komma ut till Stilla havet.
Efter allvarlig vädjan till sina män fick Mackenzie dem
att lova att de skulle stå vid ingångna överenskommelser och
följa honom till resans mål var uppnått. Man var nu för
långt i syd för att därifrån anträda landresan, och det befanns nödvändigt att fara tillbaka uppför floden en sträcka.
Kanoten hade dock nu blivit så illa medfaren, att det blev
nödvändigt att göra en ny sådan för uppresan, vilket skedde — 17 —
i slutet av juni månad. När de hade kommit till det ställe
å Fraser River varifrån enligt indianernas utsago en indianstig skulle leda västerut blev det att debarkera och göra sig
i ordning för fotvandringen till havet. De måste nu kvar-
lämna allt som de ej kunde bära med sig och omsorgsfullt
gömma detsamma. Själv bar Mackenzie på en börda av 70
pounds utom sina skjutvapen, ammunition samt instrument.
Från flodstranden gick stigen mycket brant uppför ända
tills de kommo ur Fraser flodbäckenet. Resan fortsattes vidare mot väster, därvid Mackenzie alltid gick före. De
kommo nu till ett område alldeles i saknad av villebråd
varför det beslöts att inskränka måltiderna till två om dagen. Mackenzie berättar att detta ej hjälpte mycket, enär
männen åto så mycket mera hälst som provianten bestod av
pemmican och andra saker som ej behövde någon kokning
och tillagning, så att man därigenom kunde kontrollera åtgången.
Stilla havet nås.—Återfärden
Den 10 juli hade man nått vänligt sinnade indiansamhällen och här fick man den upplysningen att avståndet till
havet var från fyra till åtta dagsresor. Detta var goda nyheter. Hela färden gick nu genom trakter bebodda av indianer, somliga byar med ett par hundra innevånare. Man uppnådde Bella Coola älven, som följdes, och nu närmade man
sig fort målet. Äntligen den 20 juli 1793 hade Mackenzie
med sina män nått fram och stod nu på Stilla havets strand.
Detta var vid King Island, Burke Channell och Labouchere
Channel å latitud 52 grader och 20 minuter. Hade Mackenzie följt Fraser floden hade han nått havet vida längre
syd, nämligen 49 breddgraden. På en klippa inskrevs med
färg tillagad av fett och cinnober följande: "Alexander Mackenzie, from Canada, by land, the 22nd of July 1793." Han
och det kompani, som utrustade honom, hade nog ingen
tanke på att man genom denna resa skulle befästa äganderätten över ett ofantligt område för Englands räkning, men
det var vad resan gjorde och den fick på detta sätt en större
betydelse än att blott finna nytt område för pälsvaruhandeln. Mackenzies resor blev dessuom en bekräftelse av
obefintligheten av en nordvästpassage. Om någon dylik hade funnits skulle Mackenzie ha påträffat den.
Mackenzie tyckte att han ej hade någonting att stanna
för sedan han äntligen nått ut till Stilla havet; det synes
dock som om han hade haft nästan för brått att återvända.
Det var nämligen den 23 juli, som återfärden anträddes, och — 18 —
han tyckes sålunda ha stannat med sina män i Bella Coola
i endast tre dagar. Det är ett kuriöst förhållande att omnämna, att samma dag som Mackenzie nådde ut till kusten,
låg ett av kapten Vancouvers fartyg förankrat utanför
Point Maskelyne, där förut nämnda kartläggningsarbeten bedrevos. Hade upptäckarna till sjöss och upptäckarna till
lands här sammanträffat, skulle ett dylikt möte haft de viktigaste följder med sig. I stället anträdde Mackenzie sin
besvärliga tusenmila återresa genom de oländigaste vildmarker, medan engelska skepp lågo inom bösshåll, färdiga att
föra honom varthelst han hade velat. Mackenzie blev den
framgångsfulle ledaren av tvänne expeditioner och blev den
förste upptäckaren och utforskaren av ett nytt land, den
förste  att finna  en  nordvästpassage  landvägen.
Det var den 9 maj 1793, som Mackenzie med sina män
lämnade Peace River området på vägen västerut, och redan
den 13 augusti samma år hade han återkommit till Peace
River fortet igen. I det stora hela är det ej mycket att
förtälja om Mackenzies långa överlandsresa, åtminstone vad
Brittish Columbia beträffar, fastän den naturligtvis var fylld
av faror och besvärligheter. Mackenzies bok, däri han skildrade sina färder genom den förut outforskade nordvästern,
utgavs i London år 1801.
Nootka tvisten avgjord
För att kunna framställa British Columbias historia i
kronologisk följd är det nu här på sin plats att återkomma
till Vancouvers uppdrag vid Nootka och hans kartläggningar
av kusten. Efter att Vancouver, som förut nämnts, öfver-
vintrat å Sandwich öarna, återvände han till nordvästkusten
igen på våren 1794 och styrde då färden direkt till Alaska
för att noggrannt utforska kusten med avseende på befintligheten av en möjlig vattenväg mellan väster- och österhav.
Detta arbete upptog hela sommaren till september, då han
rapporterade till engelska regeringen att ingen passage fanns
söder om den latitud, han och Cook hade uppnått uppe i
ishavet. Vancouver återvände till Nootka i september, där
han på ett sällskapligt sätt umgicks med den spanske befälhavaren, varvid de två även avlade besök hos den store hövdingen Maquinna. Då några underrättelser från England
ännu ej ingått beslöt Vancouver att anträda hemresan med
de två skeppen Discovery och Chatham, som lämnade Nootka samtidigt i början av november 1794. Färden ställdes
denna gång runt Cape Horn med ankomst till England
i  oktober   1795.    Vancouver  med   sina  två  skepp  hade   då — 19 —
varit borta i fyra år och nio månader och expeditionen
ansågs ha varit mycket lyckad. Vancouver hade behandlat
infödingarna med vänlighet och rättvisa och han rapporterade att sådana upptäcktsresande som Meares, Dixon m. fl.
hade gjort detsamma, men han hade rönt mycken olägenhet
genom den skamlösa behandling sådana som Kendrick och
andra gjort sig skyldiga till gent emot indianerna. Vancouver levde ej länge efter sin hemkomst till England utan
dog i maj 1798 i den tidiga åldern av 40 år.
Den 11 januari 1794 avgjordes äntligen tvisten om
äganderätten till Nootka området, och äganderätten till helanordamerikanska kustområdet, genom en konvention i Madrid, där det överenskoms att brittiska flaggan skulle hissas
över det omtvistade området till ett bevis på att det var en
brittisk besittning, varefter såväl spanjorer som britter skulle draga sig tillbaka därifrån och lämna indianerna i okvald
besittning. En ny envoyé måste därför åter sändas från
England för att från spanjorerna mottaga området, en mission som skulle ha utförts av Vancouver. Löjtnant Thomas
Pierce blev därvid Englands ombud och löjtnant Bertodano,
Spaniens. Avträdandet skedde i föreskriven ordning, dock
var den enkla akten av största betydenhet, ty Spanien gav
därigenom upp alla sina anspråk på hela nordvästra amerikanska kontinenten. Således var Nootka, som nu saknar
all betydenhet, en gång nyckeln till besittningsrätten av
hela västra delen av norra Amerika. Fem år förut hade
Spanien i ett memorial uttalat att det ej hade någon tanke
på att uppge sina anspråk på nämnda område.
En ohygglig massaker
Hövdingen Maquinna var nu nästan ensamregent vid
Nootka, där under hans ledning ett ohyggligt blodsdrama utspelades, varvid en hel skeppsbesättning slaktades. Skeppet
Boston, fört av kapten John Salter, anlände år 1803 till
Nootka för att bedriva byteshandel. Maquinna jämte de andra hövdingarna och infödingarna besökte skeppet nästan
dagligen och visade sig' mycket vänliga. Kaptenen gav så
en dag Maquinna en hageldubbelbössa med vilken hövdingen var mycket belåten. När skeppet var nästan färdigt
att avsegla kom Maquinna ombord medförande hagelbössan,
nu med ena låset sönder, och förklarade, att den var oduglig. Detta förtretade kaptenen, som slängde bössan ifrån
sig, samtidigt som han kallade hövdingen lögnare samt en
hel del andra fula tillmäten, vilkas mening hövdingen förstod.   Denne blev nu också rasande men behärskade sin vre- m
— 20 —
de tydligen beslutande sig för en hämnd som skulle bli fruktansvärd. Han påminde sig om alla de oförrätter, han och
hans stam fått utstå från de vitas sida, och nu skulle dessa
få betalt. Nästa dag kom Maquinna jämte några andra
hövdingar ombord och bad kapten Salter om ursäkt för
sitt uppförande föregående dag. Men nu hade indianerna
uppgjort en mörk plan, såsom vi skola se, och följande har
berättats av skeppets vapensmed John Jewitt som jämte
segelmakaren Thompson voro de enda, som undkommo med
livet. Jewitt hade arbetat vid sitt skruvstäd vid pass en
timme, då han fick höra en förskräcklig villervalla uppe på
däcket, varför han klev uppför trappan för att se vad som
var på färde. Han hade knappast fått huvudet upp genom
luckan förrän han tilldelades ett yxhugg i pannan, vilket
lämnade ett gapande sår och till och med genomträngde
pannbenet. Han föll genast avsvimmad ner i lastrummet.
När han återkom till medvetandet igen, fann han luckorna
stängda och genom tjut, som han hörde uppifrån däck,
drog han den slutsatsen att indianerna nu voro i besittning av skeppet. Han fördes upp och inför hövdingen Maquinna, och måste lova, därest han ville behålla livet, att
bliva indianernas slav och tillverka vapen för dem. Detta
lovade Jewitt, antagligen i tanken på att den som vinner
tid han vinner allt. På halvdäcket fick nu Jewitt skåda en
gruvlig syn. I en rad lågp nämligen huvudena av alla
hans 25 mördade kamrater utom en, och han blev beordrad
att namngiva dem alla. Segelmakaren Thompson, som gömt
sig i lastrummet, framfördes nu även men fick behålla livet
då Jewitt, som var en helt ung man, förklarade att denne
var hans fader. Skeppet blev nu bogserat till Friendly Cove,
och där satt på grund. Indianerna förde hela lasten i
land och delade bytet mellan sig själva, varpå de satte eld
på skeppet. De två överlevande levde bland indianerna i
hövdingen Maquinnas tjänst i två års tid eller till 1805, då
skeppet Lydia ankrade i Nootkas hamn. Maquinna hade
fått Jewitt att skriva ett brev till skeppets kapten angående
öppnandet av byteshandel och vilket brev han skulle själv
överlämna. Emellertid hade Jewitt tillagt i slutet av brevet,,
som hövdingen naturligtvis ej förstod, att Maquinna skulle
hållas som gisslan ombord å fartyget tills Jewitt och Thompson hade frigivits. Maquinna insåg nu att han hade gått
i en fälla och måste tillstädja att de två männen skulle
sättas fria, samt att få medfölja fartyget Lydia, som omsider
via Kina anlände till Boston. Jewitt utgav där en bok
skildrande sina upplevelser och om blodbadet vid Nootka. — 21 —
Pälsvaruhandeln
Detta var en kritisk period i norra. Amerikas historia.
England hade varit i konflikt med Frankrike, som ingått på
att överlåta Canada till britterna. Kolonisterna hade gjort
uppror och förklarat sig ett självständigt land under namn
av Amerikas Förenta Stater, men att bestämma gränserna
och avgöra mitt och ditt var ett arbete, som skulle taga
mycken tid och många underhandlingar. Hela området norr
om California benämndes Oregon och var praktiskt taget
"ingen mans land." Utefter hela kustområdet norr om San
Francisco kunde pälsvaruhandlare bedriva sina affärer såsom
de behagade på det mast vinstgivande sätt utan några band
och restriktioner. Skinnhandlarna drogo från indianby till indianby och lurade infödingarna på
alla upptänkliga sätt. Rusdrycker av uslaste slag fördes till indianerna med demoralisation och
sjukdomar som följd. Infödingarna hade nu fått sitt förvärvsbegär väckt av de vita och anställde en ohäjdad jakt på de
dyrbara pälsdjuren, i synnerhet
havsuttern. Som ett bevis på
den rikliga förekomsten av detta eftersökta djur å nordvästkusten kan anföras, att under
åren 1799—1802 ej mindre än
28,000 havsutterskinn erhöllos
och såldes, därav för åren 1801
—2, 28,000 skinn. Dessa skinn
betalades i genomsnitt med $30 per styck, vilket lämnade
pälshandlarna omkring en och en halv million dollars i förtjänst. Vad indianerna,-som fångat djuren erhöllo, kan man
gissa sig till. Man var ute för att i bokstavlig bemärkelse
skmna infödingarna. En mycket omtalad skinnhandlare vid
namn kapten Sturgiss från Boston har omtalat, att han erhöll
6,000 havsutterskinn på en enda handelsresa till västkusten
och att han en gång på en halv dag köpte 560 havsutterskinn av prima kvalitet. Under 1801 erhöllo amerikanska
skinnhandlare 18,000 havsutterskinn som såldes i Kina till
högt prs. Havsuttern är numera nästan utdöd på grund av
dylik ohäjdad jakt. Ett av de bästa av dessa skinn betingar
nu ett pris av omkring $130.
Kapten James Cook Det var jakten på pälsdjur med påföljande skinnhandel,
under den allbekanta benämningen "fur trade" som ledde till
bebyggandet och befolkandet av Canada, inbegripande naturligtvis British Columbia. Det första pälshandelsbolaget att
bedriva dylik rörelse i Nordamerika bildades i Frankrike av
köpmän där, år 1603. Man ser således att pälshandeln är
av gammalt datum. • Genom strövtåg av "hunters and trappers" inom nordvästra Canada ådagalades att landet alldeles
vimlade av alla slags djur, däribland pälsbärande dylika.
Detta ledde till att ett bolag bildades som skulle bedriva
pälshandeln på ett systematiska sätt och som fick namnet
Hudson Bay Company. Den egentlige skaparen av detta
mäktiga bolag var en fransk äventyrare Pierre Radison, som
även benämnes "Mississippis upptäckare." Radison hade
jämte andra med stor framgång bedrivit pälshandel i dåvarande New France så att de efter en säsong av lycklig
jakt hade förvärvat pälsverk till ett värde av $300,000. Radison och hans kamrater blevo dock på guvernörens befallning kastade i fängelse och deras dyrbara pälsskinn blevo
beslagtagna under påståendet att de ej haft rätt att jaga
då de ej uttagit rättighet därtill. Följande är berättat av
författaren Charles Russell om Pierre Radison och hur det
gick till vid bildandet av Hudson Bay bolaget:
"Radison och hans vänner sökte lagens bistånd men domarna voro guvernörens hantlangare och de förlorade. När
de blevo frigivna begåvo de sig till Boston.. Där sammanträffade Radison med en brittisk kommissionär för vilken
han berättade sin historia. Denne förmådde honom att medfölja till England för att intrecsera kungen. I London
mötte Radison prins Rupert av Böhmen, en kusin till kungen.
Radison hade ej stora svårigheter att intressera Rupert, äventyrare par excellence, i sin person, och prinsen presenterade
honom för kungen. Charles lånade Radison två skepp och
Rupert och hans vänner finansierade hans företag. Man
seglade i väg den 3 juni 1668 med Hudson Bay såsom mål.
Där samlades väldiga byten av pälsverk och fartygen kunde
snart med full last återvända till England. Radison stod i
hög gunst. Resan hade givit engelsmännen rätt till det land,
man hade. besökt, och prins Rupert var entusiasmerad. Han
beslöt att ägna sig åt pälsvaruhandeln (naturligtvis inom
gränserna för sin värdighet) och började med Radisons bistånd arbeta för bildandet av ett handelskompani. Kungen,
som skulle bliva aktieägare i det nya bolaget, gav det rättigheter under namn av "Gentlemen Adventurers of England,
Trading into the Hudson's Bay."    Sålunda bildades det väl- o m
— 24 —
diga Hudson's Bay bolaget, vars förnämsta skapare var Radison, en utfattig äventyrare från den nya världen.
Norra Amerika såsom skänk
Bolagets bestämmelser utgöra ett synnerligen omfattande dokument. Däri gav Charles åt sin släkting och dennes vänner och medhjälpare två tredjedelar av Nordamerika
—den största gåva, som någonsin givits av en ensam man
sedan världens begynnelse. Rupert och hans män fingo oinskränkt herravälde över landet, pälsverken i skogarne, fisken
i floderna, jurisdiktion och administration över hög och låg.
Äventyrarnas hövding var i verkligheten vicekonung över
halva den nya världen. På grund av denna storslagna gåva
skulle engelske konungen erhålla två älghudar och två svarta
bäverskinn varje år—en gåva, som engelske kungen erhåller
den dag som är.
Hur hjärtligt måste ej konung och prins hava omfamnat
varandra, då denna årliga gåva överlämnades. Konungen hade betalt sin skuld till Rupert, som sålunda för sitt stråtröva-
rebyte hade köpt två tredjedelar av en kontinent. Bolagsordningen förblev oförändrad under trenne århundraden. År
1870 överlämnades en del av dess privilegier och rättigheter
till kanadiska regeringen för att tillfredställa allmänna opinionen. Ursprungliga aktiekapitalet var endast $50,000—•
man har intet bevis för att Radison var aktieägare. Rupert
utnämndes till guvernör.
Frankrike hade slutit en hemlig traktat med England för
att ge Rupert så godt som fria händer i Hudson's Bay, men
ryktet om de väldiga rikedomar, som samlades i detta område, uppväckte Ludvig den fjortondes onda aningar och av
undsjuka. Han förstod, när guvernören av New France återkallade Radison, att ett stort världsvälde var i fara. Han
tänkte att det möjligen fanns nytt land,, som ej hade lagts
under det engelska väldet, och när Radison vädjade till konungen, blev han vänligt mottagen. Han finansierades och
sändes tillbaka till det land, han hade upptäckt, och hade
order att exploatera nytt land för Frankrikes räkning, men
att handla på eget initiativ och på egen risk.
Ludvig anade ej, huru långt denne resursrike man ämnade gå. Samlande kring sig en handfull pålitliga män,
seglade han till New France, begav sig genast upp till
Hudson's Bay, tillfångatog guvernören, brände de engelska
forten och tog landet i besittning för Frankrikes' räkning.
Radison kände ej till den hemliga traktaten mellan England
och Frankrike samt blev därför ej litet ledsen och förvånad,
när guvernören i New France vägrade att mottaga landet, lössläppte fångarne och i stället sände Radison så godt som
fängslad till Frankrike. Där mottogs han officiellt kyligt,
men blev i all hemlighet hedrad och uppmuntrad att ånyo
Lätta sig i spetsen för äventyr i Nya Världen. Nu nekade
dock Radison och kunde endast så småningom förmås, efter
långvariga engelska intriger, att återvända till England för
att officiellt.återlämna Hudson's Bay territoriet till England.
Han mottogs med hedersbetygelser av sina förre vänner
äventyrarne och blev anställd som superintendent i. bolaget.
Några år efteråt ströks han dock ur rullorna. På gamla
dagar anhöll han förgäves om att få plats som stationsföreståndare vid ett fort i Hudson's Bay, men detta vägrades honom. Den man, som gjort mest för att grundlägga och utveckla detta storslagna företag, dog vid hög ålder i armod
och glömska.
De första nybyggen i British Columbia
Northwest Company bör tillerkännas hedern av att ha
anlagt de första bestående nybyggena eller "settlements"
i British Columbia. Fort St. James vid Stuart Lake lär
ha varit det första av dessa "settlements" som anlades.
Egendomligt nog långt före nedre Vancouver-ön samt trakterna omkring och öster om nuvarande Vancouver odlades
och bebyggdes. Det kan här anföras att på detta lilla
hörn av British Columbia bor nu ej mindre än 75 procent
av hela provinsens befolkning.
Då Hudson Bay och Northwest bolagen 1821-22 sam-
manslogos till ett under en styrelse, bibehölls det bästa
hos de två forna bolagen. Det affärssystem man arbetade
under var dock Northwest kompaniets, vars faktorer eller
ledare på grund av deras vidsträckta erfarenhet och överlägsna utbildning utövade ett dominerande inflytande i skötseln av de förenade bolagen. Sir James Douglas, som i
förbigående sagt var blott en underordnad tjänsteman i
Northwest kompaniet vid tiden för sammanslagningen, är
som en pioniär berättigad till namnet "British Columbias
fader." Sammalunda må det sägas om John McLaughlin,
som var huvudfaktor i Northwest kompaniet vid tiden för
sammanslagningen och drog sig tillbaka från anställning i
Hudson Bay bolaget 1846, att han var "Oregons fader."
Under den nya organisationen och efter sammanslagningen
blev det nödvändigt för ett bättre bedrivande av skinnhandeln att indela landet i tre stora områden inbegripande hela
nuvarande brittiska Nordamerika, nämligen 'norra och södra samt västra departementen. Varje departement var indelat i distrikt och varje distrikt hade sina permanenta han- *
— 26 —
delsposter. Västra departementet innefattade hela området
från Klippiga bergens vattendelare ut till Stilla havet, gränsande i norr till ryskt område och i söder till mexikanskt område. Ei mindre än 16 huvudfaktorer funnos i aktiv tjänstgöring, som hade uppsikt över byteshandeln och distribue-
ringen av handelsvaror. Talrika "clerks" funnos vid varje
depå' och en annan lägre grad av dylika tjänstemän förestodo
avlägset belägna poster. Näst i rang efter dessa kommo tolkar, yrkesmän av olika slag, vägvisare etc. Depa'n för västra
departementet som först upprättades i Vancouver, Washington, vid Columbia, flyttades år 1843 till Victoria. Här mot-
togos varor från utlandet, som sedan distribuerades ut mellan de olika utposterna inom departementet, och hit inkommo
pälsvarorna, som sedan utfördes i världsmarknaden. British
Columbias handelsposter voro mästadels fyrhörniga forts eller befästningar omgivna av höga palisader, flankerade av
bastioner bestyckade med slätborrade kanoner samt försedda
med andra vapen alltid redo till strid. De behövde dock
sällan tagas i bruk för dylikt ändamål. Rundtorn palisaden,
som hade en höjd av 18 fot från marken löpte ett galleri
4—5 fot nedom bröstvärnets topp, där man kunde stå med
gevär färdiga att tillbakaslå fientliga anfall. Varje palisad
hade en huvudport och en bakport vilka hade en bredd av
10 fot och var 10 tum tjock, av grova cederstockar tätt
sammanfogade. Bastionerna voro vanligtvis åttkantiga till
formen och i tre våningar samt försedda med skottgluggar.
Ett stort förråd av vapen och ammunition fanns alltid till
hands, färdigt till  bruk.
Som bevis på huru ofantligt vinstgivande pälsvaruhandeln var kan anföras att Hudson's Bay Company, under de
första tjugu åren efter sin tillkomst kunde ge sina aktieägare en vinstutdelning av femtio procent.
Under den gamla pälshandelstiden var ett bäverskinn
mynt-enheten eller denna handels pänningstandard från vilket värdet av alla handelsvaror bestämdes. Ett fullstort bäverskinn köpte sålunda ett hälft skålpund glaspärlor, ett
skålpund tobak eller ett hälft skålpund tråd. För fyra bäverskinn kunde man få en gallon konjak, för två skinn två
alnar kläde, sex skinn för en yllefilt, för ett skinn ett och
ett hälft skålpund krut. Vidare var ett bäverskinn lika i
värde med tre mårdskinn (marten) ett bäverskinn för ett
rävskinn, en älg för ett bäverskinn, två hjortar för ett skinn,
ett vargskinn lika med ett bäverskinn, och ett svartbjörnskinn lika med ett bäverskinn o. s. v. — 27 —
Simon Frasers upptäcktsfärder
Den nästa utforskaren av det område som nu är British
Columbia var Simon Fraser, vars färder utgöra, som vi
skola se, en viktig länk i dess historia. Simon Fraser ingick i Northwest kompaniets
tjänst 1792, då han var 19 år
gammal. Tio år senare blev han
delägare. Något före denna tidpunkt hade amerikanska regeringen börjat inse de fördelar som
skulle följa med en expansion av
Förenta Staterna, ut till havet.
Med det målet för ögonen utrustades den historiskt ryktbara
Lewis & Clark expedition till
västerhavet 1804-6. Betydelsen
av denna expedition undgick ingalunda Northwest kompaniets
ledande män. De ansågo det
därför visligt att påskynda utförandet av sina planer att utsträcka en kedja av skinnhan-
delsposter tvärs över hela
kontinenten. Fastän Mackenzie hade fullbordat sin överlandsresa så var landet ännu ej ockuperat av Northwest kompaniet. Columbia floden hade sin upprinnelse i British Columbia och en stor del av dess längd flöt genom detta område, men genom Lewis & Clark expeditionen fruktade man
att amerikanarna skulle komma att göra anspråk på allt
område hörande till Columbia bäckenet. Northwest kompaniet tänkte då att det var bättre att förekomma än att före-
kommas och beslöt förebygga att området för det nuvarande
British Columbia skulle bli en del av Förenta Staterna genom upptäckt och besittningsrätt, vilket skulle resultera i
intrång i dess pälshandelsoperationer, j Det beslöts därför att
handelsposter skulle upprättas i det ännu okända territoriet,
så att Northwest kompaniet på så sätt skulle vinna besittningsrätt till landet. Till att utföra dessa planer utsågs
den då tjugufemårige Simon Fraser, som fick sätta sig i
spetsen för en expedition. I augusti 1805 begav sig Fraser
därför på väg från Fort William, vid Lake Athabasca, och
följde samma stråkväg som pälshandeln, tills han nådde ett
ställe vid Peace River som han gav namnet Rocky Mountain
Portage.    Hans avsikt var att följa Mackenzies route genom
Simon Fraser — 28 —
Peace River passet. På hösten samma år färdades han uppför Peace och Parsnip floderna till ett ställe, där Pack River
utflyter i Parsnip. Denna flod hade Mackenzie ingen vetskap om vid sin färd 1793. Fraser följde nu Pack River
till McLeod Lake, där han upprättade den första handelsposten väster om Klippbergen. Efter att ha tillbringat vintern tillsammans med sin vän John Stuart i Rocky Mountain
House, beredde sig Fraser följande vår, 1806, på ännu mera
vidlyftiga forskningsfärder. Han besökte då Fort McLeod
och fortsatte sin färd uppefter Parsnip, tills han nådde vat-
tendelaren mellan Ishavet och Stilla havet. Sedan han
överfarit sjöar och vattendrag upptäckta av Mackenzie satte
han ut på Bad River, efter vilken han färdades, tills han
den 10 juni 1806 nådde "storfloden," som Fraser och hans
följeslagare trodde var Columbia flodens huvudåder eller någon stor biflod till Columbia. Floden var dock ej någon
annan än norra grenen av den flod som sedan fick namnet
Fraser River. Seglande utför denna flod nådde han mynningen av Nechaco, som Mackenzie även gått miste om att
finna, och den 26 juli började Fraser att färdas uppåt Stuart
River, som fick detta namn efter nämnde John Stuart, ävenså
anlades en gränspost som fick namnet Fort St. James. Dessa voro de första brittiska gränsposter upprättade å British
Columbias fastland, och deras anläggande ger Simon Fraser
med rätta äran av att vara en av British Columbias grund-
läggare. Vid denna tid hade* också Lewis och Clark fullbordat sin expedition till Stilla havet och återvänt till St.
Louis. Fraser gav hela landet, nuvarande British Columbias
fastland, namnet New Caledonia (Nya Kaledonien). Dessa
Frasers upptäcktsfärder föranledde Northwest kompaniet att
sända honom instruktioner med innehåll att utan dröjsmål
fortsätta utforskandet av landet och därvid följa den stora
flod, som lopp i sydlig riktning. Han skulle utföra en bragd
liknande den som utförts efter Columbia floden av Lewis
och Clark, och skulle som redan nämnt, förebygga att expeditioner från staterna skulle ställa kosan till det outforskade området, åberopa sig på upptäcktsrätt och lägga under
sig skinnhandeln. Under 1807 upprättade Fraser en handels post vid den stora floden (Fraser River), som fick namnet Fort George, varav man ser att denna plats jämte Prince
George datera sina anor långt tillbaka i tiden. I enlighet
med det uppdrag han hade fått begav sig Fraser ut på en
forskningsresa utefter den stora floden, med en expedition
bestående av fyra kanoter med 19 mans besättning och två
indianer.    Frasers närmaste män voro John Stuart och Jules
BSS — 29 —
Quesnel. Expeditionen lämnade Fort George den 26 maj
1808 och uppnådde Fraserflodens utlopp i havet den 1 juli
samma år. Flodens utlopp var å 49de breddgraden och
därvid ådagalades det att floden var en helt annan än
Columbia som man visste utmynnade å 46 20 breddgraden.
De första dagarna efter det man lämnat Fort George gjordes
goda framsteg, över samma sträcka som Alexander Mackenzie färdats fram 15 år förut, till det ställe där han enligt
indianernas råd hade vänt tillbaka för att i stället följa en
stig landvägen rakt i väster till havet. De infödingar som
Fraser påträffade på samma plats gåvo honom samma goda
råd, nämligen att vända tillbaka på grund av att floden var
så farlig att befara, att de säkerligen skulle förgås allesammans vid ett sådant försök.
Fraserfloden utforskas
Då emellertid Frasers uppdrag var att följa floden på
dess lopp genom landet till dess utlopp i havet, vägrade
han att återvända. Dock behövde han ej fara långt innan
infödingarnas utsagor alltför väl besannades och utomordentliga svårigheter ställde sig i vägen. Endast fem dagar efter det de lämnat Fort George funno de att floden hade
trängts ihop inom en trång kanjon, där ock en av deras
kanoter gick förlorad. Mellan höga bergväggar rusade floden fram "bullersam och förskräcklig att- skåda" såsom det
berättas. Det blev nu nödvändigt att bära kanoter och last
en hel mil vilket gjorde männen alldeles förbi av trötthet.
På andra ställen riskerade man sina liv genom att med kanoterna skjuta utför virvlarna och stupen. På den 9de
dagen kom man till ett dylikt ställe, där floden var sammanträngd till endast 40 famnars bredd, mellan bergväggar av ofantlig höjd lutande sig tillsammans, så att öppningen uppåt var smalare än floden. Här var det sålunda omöjligt att göra "portage" och med kanoterna komma landvägen
förbi. Det beslöts därför att taga risken att med kanoterna
befara virvlarna. Det bar också iväg med blixtens fart,
men ej ett ord yttrades av de kallblodiga männen till dess
stupen hade passerats och man befann sig på lugnare vatten och vid land, det man gladde sig åt att ha kommit
igenom med livet. Emellertid blev floden ännu vildare så
att de på lOde dagen funno sig tvugna att lämna kanoterna
för att fortsätta färden till fots, därvid varje man erhöll
en börda vägande 80 pounds. Endast den som något känner till den terräng som Fraser med sitt följe måste befara,
kan göra sig en förestälning om de svårigheter de fingo ut- — 30 —
stå. Uppför klippor och nedför dylika, över bråddjup och
genom raviner gick färden. Efter att på detta sätt ha färdats i nio dagar kommo de till en stor flod som från östlig
riktning flöt ut i Fraser. Här hade Lillooet indianerna en
by. De behandlade Fraser och hans följeslagare med vänlighet och det berättades här för Fraser att havet var omkring tio nätter avlägset från deras by. Platsen Lytton
som daterar sin tillvaro från den stora Cariboo guldrusnin-
gen är belägen på det ställe där nämnda indianby låg. Fraser kallade ovannämnda flod, som utmynnar i Fraser strax
ovan Lytton, Thompson River, efter David Thompson, astronom och kartograf, som en kort tid efter anlade Fort
Kamloops, ett stycke längre upp. Thompson var just då
sysselsatt med att utforska de pass i Klippbergen, som leda
till östra Kootenay området, men han såg aldrig den flod
som uppkallats efter honom, och det är troligt att han aldrig
fick veta det, vilket framgår av att han vid lantmäteriarbe-
ten under åren 1913—14 själv kallade floden "Sheewap
River." Expeditionen anlände till vad som nu är Spuzzum
den 26 juni och den 28 hade man nått en indianby i närheten av den plats där Hudson Bay kompaniets utpost
Fort Yale uppfördes många år efter. Här tog expeditionen
åter till vattnet i kanoter, som erhållits, och de funno nu,
att den stora floden härifrån flöt fram glänsande bred och
segelbar och den återstående delen av färden blev nu bara
en lek, mitt i högsommaren som det var, med rik vegetation
på flodens ömse sidor. Den 2 juli passerades den höjd vid
floden som senare av överste Moody utvaldes till plats
för British Columbias huvudstad, nuvarande New Westminster. Emellertid är det ej mycket att säga om ankomsten ut till havet. Det befanns nämligen att de talrika
indianerna som bodde efter stränderna voro mycket fientliga av sig, antagligen emedan de fruktade, att de vita ville
inkräkta på deras område och på deras rättigheter i fråga
om jakt och fiske. Fraser fann därför för godt att genast
återvända utan att kanske ha sett själva havet nämligen
Gulf of Georgia, av Vancouver så benämnt, där Fraser floden utmynnar. Det var den 1 juli man nådde fram, men
redan den 3 anträddes återfärden samma väg som man färdats nedåt och den 6 augusti samma år (1808) var man
tillbaka i Fort George igen, utgångspunkten, efter omkring
tre och en halv månads bortovaro. — 31 —
David Thompson
Bland British Columbias grundläggare framstår David
Thompson som en av de främste. Den nästa handelspost
upprättad av vit man inom nuvarande British Columbias
område uppfördes av honom på stranden av Lake Windermere i juli 1807. Det var genom Thompson som förbindelse
etablerades efter Columbia floden, mellan det inre av New
Caledonia och havet, då han nådde Fort Astoria i 1811.
David Thompson föddes i England 1770 och kom till
Amerika vid 14 års' ålder för att taga tjänst hos Hudson
Bay kompaniet. Tretton år senare tog han tjänst hos det
rivaliserande Northwest Company, som erbjöd honom större
förmåner såsom dess astronom och kartograf. Detta var,
som redan har blivit nämnt, en tidsperiod då all kommers i
denna den yttersta västern låg helt och hållet i händerna
på de två stora pälshandelsbolagen Hudson Bay, med huvudkontor i England och Northwest Company med högkvarter
i Montreal. Det har sagts, att det var endast händelsevis
som Thompson var skinnhandlare, själv valde han att vara
en upptäckare och utforskare av nya stigar, nya floder, och
sjöar, av nya länder. Han utforskade och kartlade Saskatchewan från dess källor till dess mynning. En av hans
män anlade Spokane House år 1806. Han övergick Klippbergen genom Saskatchewan passet 1807 (Howe's Pass),
färdades uppför Columbia floden till dess upprinnelse, uppförde Kootenay House på stranden av Lake Windermere och
från nämnda år till 1812 kartlade han Kootenay floden,
sträckor av Canoe River, Pend Oreille River, Clarke Fork
River, Lewis River, Flathead Lake i Montana och Idaho
samt Columbia från dess upprinnelse till dess utlopp. Hans
lantmäteriarbeten sträckte sig över fyra av Canadas provinser. Han kartlade praktiskt taget varje vattenväg, flod och
sjö från Lake Superior till Columbias mynning. Utom
kartläggningar i Manitoba, Saskatchewan och Alberta samt
en stor del av British Columbia, kartlade han även en ansenlig del av Förenta Staternas gränsområde efter hela sträckan
från Lake Superior till Stilla havet.
Det är av intresse att anföra att Thompson även på
sätt och vis var grundläggaren av nuvarande staten Idaho.
I september 1809 uppförde han nämligen tvänne blockhus
vid Pend Oreille sjön, och nära nuvarande platsen Hope.
Dessa   voro   de   första   människoboningar   inom   nuvarande Thompson River vid Kamloops — 33 —
Idaho uppförda av vita. Och alla dessa lantmäteriarbeten utfördes på det noggrannaste sätt, resulterande i en karta, som år 1812 för första gången uppenbarade den stora
nordamerikanska västerns topografi. Thompson erhöll 1816
uppdrag av engelska regeringen att vara Englands representant vid uppdragandet och bestämmandet av gränsen mellan
Förenta Staterna och Canada under fördraget i Ghent. Han
Var sysselsatt med detta viktiga arbete från 1816 still 1825,
då det blev fullbordat. När hans krafts dagar voro slut,
försjönk han i fattigdom och armod, förlorade nästan synförmågan och dog som fattighjon. Den lön, som han erhöll för sitt arbete, lämnade ingenting över för ålderdomens
dagar. Thompson var exempellöst osjälvisk, och hans livsmål var bara att kunna efterlämna ett godt och nyttigt livsverk för kommande släkten. För att hedra denne ädle mans
minne har under år 1922 en minnesbyggnad uppförts vid
Lake Windermere, som är en trogen replica av det fort,
som Thompson där uppförde 1807. Denna byggnad, som
också är ett museum invigdes under passande högtidligheter
i september 1922.
Upprättandet av handelsposten vid Lake Windermere
och därpå följande öppnandet av Columbia och Kootenay
floderna för handel och civilisation under de följande åren,
är Thompsons gärning.
Några historiska data
Det krig som utbröt 1812 mellan Förenta Staterna och
England, kändes till sina verkningar även i den fjärran
västern. Det tör innebära en upplysning för mången att
erfara orsaken till detta krig. År 1793 började England krig"
med Frankrike, vilket frånsett ett kort uppehåll 1802—3 hade
fortsatts mot Napoleon. Då Napoleon hade erövrat nästan
hela Europa, utfärdade han ett påbud att brittiska varor
icke skulle få köpas eller säljas på Europas kontinent och
att andra nationer icke finge idka köpenskap med England.
Detta land som redan då en längre tid varit havens härskarinna retalierade emot detta påbud genom ett dekret, som
förbjöd alla neutrala nationer att handla med Frankrike
och hotade deras fartyg med kapning, om de icke angjorde
engelska hamnar. Under dessa förhållanden kunde Förenta
Staterna icke handla med vare sig England eller Frankrike
utan risk att bli kapade. England som också behövde manskap för sin flotta stoppade Förenta Staternas fartyg på
öppna havet och visiterade dem under föregivande att söka
efter   engelska   sjömän   och   undersåtar.     Detta   ansågs   av — 34 —
Förenta Staternas regering som en förevändning av England
att pressa amerikanska sjömän till tjänst på brittiska örlogsskepp och ledde till krig mellan England och Amerika.
Omkring 1844 höll ett nytt krig på att utbryta mellan
England och Amerika. Vid den tiden höjdes ett skri i
Förenta Staterna om "Fifty-four forty or fight," vilket tolkades så, att om Storbrittannien icke godvilligt uppgav besittning av allt område väster om Klippbergen mellan Mexico'
i söder och Ryssland i norr (54, 40 breddgraden), så skulle
Förenta Staterna förklara krig. (British Columbia skulle
sålunda blivit en av Amerikas stater.) Detta var en bluff,
ty i underhandlingarna 1826 föreslogo Förenta Staternas
fullmäktige, att sjöfarten på Columbia floden skulle vara
fri för båda parterna och uppgåvo hela vänstra stranden av
Columbia floden, så långt som upp till 49 breddgraden.
Tvisten avgjordes först den 15 juni 1846, då den så kallade
Oregon^traktaten antogs, varigenom 49 breddgraden gjordes till gräns mellan Förenta Staterna och British Columbia.
I det föregående har sålunda en ganska utförlig redogörelse lämnats över de egentliga upptäcktsfärderna och utforskandet av det område, som nu utgör British Columbia.
Perioden mellan 1795, efter Nootkas övergivande, och 1818
kännetecknas allenast av ankomsten av byteshandelsfartyg,
huvudsakligen brittiska och amerikanska, men även tillhörande andra nationer. Efter 1818 är kustens historia till
1846 praktiskt taget Hudson's Bay och Northwest bolagens
historia och vad British Columbias kust beträffar, kan perioden utsträckas till 1858. Under den långa tidrymden av 50
år företogos de förnämligaste resorna med fartyg, som idkade byteshandel för Hudson Bay Co. De långt utdragna
diplomatiska underhandlingarna angående landgränserna för
Storbrittanien, Ryssland och Förenta Staterna avslutades genom den anglo-ryska konventionen 1825 med dess vidare avveckling av Benrings havs- och Alaska-gränstvister, vilka
slutligen avgjordes genom skiljedom. Dessutom Oregon-
gränsfrågan, varur San Juan tvisten växte fram; den första
avgjordes genom traktat 1846 och den andra genom tyske
käjsarens skiljedom 1872. Nordvästkustens tidigare historia
erbjuder tre viktiga faktorer: för det första, letandet efter
nordvästpassagen, som slutligen fick sin praktiska lösning
genom byggandet av Canadian Pacific järnvägen; för det
andra pälshandelsperioden, från 1670, då Hudson Bay bolaget erhöll sin kungliga charter till densammas upphävande
i  British  Columbia  1859,  och  inköpet av  Ruperts  land  av bJO
bJO
m
o
B
>
>
>
il — 36 —
brittiska regeringen 1869; för det tredje de krav på område,
som framställdes av de tre nämnda stormakterna och de
diplomatiska framställningar, som uppstod o därav.
Härtill kommer historien om grundläggandet av kolonierna Vancouver-ön och British Columbias fastland efter
det guldsökarna hade inkräktat på pälsjägarnas gamla reservationer och nästan på en dag kastat överända Hudson
Bay bolagets överhöghet.
Guld och kol upptäckes
År 1849 blev Vancouver-ön kronkoloni, men förblev i
verkligheten under Hudsons Bay bolagets kontroll, enär Sir
James Douglas beklädde såväl guvernörsämbetet som chefskapet för Hudson Bay bolaget. År 1856 blev den första
lagstiftande församlingen sammankallad, fastän ön ännu var
glest befolkad. Ett nytt skede i territoriets historia inträdde 1856, då guld upptäcktes utmed Fraser floden. Guldsökare, nybyggare och äventyrare av alla slag strömmade
till och de angränsande trakterna erhöllo snart en ansenlig
befolkning, varför Nya Kaledonia (fastlandet) också organiserades till kronkoloni 1858 under namn av British Columbia
med Sir James Douglas som guvernör. År 1863 antogs en
akt av brittiska parlamentet, fastställande som koloniens
gränser: Stilla havet och gränserna för ryska Nordamerika
i väster; 60de breddgraden i norr; 120de meridianen och
Klippbergens krön i öster samt i söder gränsen till Förenta
Staterna.
British Columbia fick inom kort en författning, liknande den i de andra provinserna gällande.
Här torde vara platsen att något beröra organisationen
av fastlandsregeringen. I början fanns det ingen auktoritet,
varpå Douglas, guvernören av Vancouver-ön, kunde åberopa
sig då det gällde att bemöta den rusning av äventyrare,
som ägde rum uppför Fraser floden, enär hans myndighet
ej utsträckte sig till det närgränsande fastlandet. Han
usurperade emellertid myndighet och gick till väga med
snabbhet och bestämdhet, på samma gång som han hade sitt
öga fäst på Hudson Bay bolagets intressen, vars chef han
ännu var. Först efteråt ansökte han hor vederbörande i
hemlandet om stadfästelse av vad han hade gjort samt om
detaljerade   instruktioner.
Hans åtgärder stadfästes av kolonialministern, som erkände nödvändigheten av att utöva myndighet under exceptionella förhållanden i en landsända, som var alldeles oorga-
^m — 37 —
niserad och helt utan representanter för kronan, men han
fick en mild förebråelse för vissa handlingar, som icke skulle
varit på sin plats, om territoriet hade varit behörigt organiserat.
Alla dessa som kommo till British Columbia blevo väl
bemötta, utan avseende på nationalitet. Emellertid blev
proportionen av oroliga element från amerikanska gruvlager så stor, att Douglas fruktade för den brittiska styrelsens
stabilitet. För att motverka detta sakernas tillstånd och
stävja dess orsak så pålade guvernör Douglas en huvudskatt på alla nykomlingar, vilket praktiskt taget utgjorde
ett erkännande av Englands överhöghet, och vidtog på
samma gång kraftiga åtgärder, som icke kunde misstydas,
för att indriva skatten, i värsta fall med vapenmakt. Härut-
innan fick han kronans godkännande. Sedan Douglas fått
fullmakt som guvernör av British Columbia, proklamerades
provinsens suveränitet, varjämte Storbrittaniens straff- och
civillagar förklarades träda i kraft i den mån de icke voro
otillämpliga.
Vid samma tid ankommo från England högre ämbetsmän. Med dem kommo "The Royal Engineers," en kår på
400 man, som slogo upp sitt huvudkvarter vid Sapperton
nära New Westminster, och vilkas mission var att biträda
i den nya koloniens skydd och utveckling. De voro präktiga unga män, av vilka några ännu leva kvar i provinsen.
The Royal Engineers utförde ett utmärkt arbete vid väg-
och brobyggnader samt uppmätningar och dylikt. Bland andra viktiga företag påbörjade de Cariboo Road från Yale,
som till en stor del byggdes av dem eller under deras överinseende. Sir James Douglas har fått hederstiteln King
of Roads. Det är till honom, som folket på Vancouver-öns
sydända står i skuld för det nätverk av goda landsvägar som
där finnes.
Samma år som guldrusningen till California skedde,
upptäcktes kol i British Columbia. I december 1849 kallades Joseph W. Mackay avsides av förmannen i smedjan vid
Fort Victoria. Förmannen underrättade honom om, att en
gammal Nanaimohövding kort förut kommit in i smedjan
för att få sin bössa lagad. Under det detta skedde såg indianen, huru männen lade kol på elden. Han plockade upp kol--
stycken, undersökte dem noga och anmärkte, att det var
godt om sådana stenar där han bodde. Mackay gick in i
smedjan, gav sig i samspråk med indianen, som upprepade
vad han sagt till smeden, även givande ytterligare detaljer. — 38 —
Mackay sade då, att om han ville bringa honom några
stycken av detta stoff, så skulle han få en butelj rom och
dessutom få sin bössa fritt lagad. Anbudet antogs. Om
någon tid uppträdde indianen i Victoria med sin kanot
fullastad med kol. Detta provades i härden och förklarades
vara av utmärkt beskaffenhet. Ett sällskap prospektorer utrustades och landade, där Nanaimo nu står. Så skedde
upptäckten  av  Nanaimos  kolfält.
Guldrusningen till Cariboo
Näst efter den stora guldrusningen till California, i
ryktbarhet, kommer väl den stora rusningen till Cariboo
distriktet i British Columbia år 1858, fastän även denna
ställts i skuggan av Alaska rusningen. Guldsökarnes antal
lär enligt uppgifter ha uppgått till omkring 10,000 man.
Platsen Westminster var utgångspunkten och där man utrustade sig för färden till guldfälten, därvid varje man bar
på en utrustning vägande minst 100 pounds, som det uppgives. Utom proviant var naturligtvis skyffel, hacka och
panna den viktigaste packningen. Största delen av guldsökarna kommo från "staterna" och en stor del av dem voro
"forty-niners" från California. De landstego först på Vancouver-ön, varifrån de fortsatte till fastlandet och till guldfälten via Westminster, där utrustning skedde, som redan
nämnts. Efter vägen funnos i hast uppförda gästgivaregårdar ("road houses") där man kunde erhålla mat och
logi över natten samt framförallt starkvaror. Där det var
möjligt följde man älvar och vattendrag, såsom efter Harrison River och Harrison Lake, och där forsarna voro för
strida färdades man landvägen. Omfattande guldfyndighe-
ter hade gjorts några år förut efter nedre Fraser, och det
var den påföljande rusningen av guldsökare och äventyrare
till det ännu oorganiserade inre (interior), som ledde till
upprättandet av kron-kolonien British Columbia 1858. Under de tio följande åren beräknas guldgrävningen i dessa
guldfält ha givit i utbyte omkring 28 millioner dollars, eller
i genomsnitt tre millioner om året. Man kan därav förstå
att det var spännande och äventyrsfyllda tider. Den väg,
som blev kallad Old Yale Road, blev ej färdig förrän 1864.
Enligt berättelser hur det gick till under färden till de hägrande guldfälten, kommo guldsökarna nedtyngda under bördan av proviant, skyfflar och pannor. Överallt mötte man
räddhågade guldsökare som återvände efter att ingenting
ha funnit. Hela vägen var beströdd med hackor, skyfflar
och pannor som dylika personer hade kastat ifrån  sig och
ii Timmerträd.   Se artikeln "Skogshantering." — 40 —
som kunde upptagas av den som hade bruk för dem och
som vågade öka sin redan för tunga börda. Vid Lillooet
gjordes det första uppehållet innan man vågade sig längre
inåt landet. Guldgrävarna tillhörde nästan alla nationaliteter, däribland ett ganska ansenligt antal kineser som fingo
benämningen "moppers up," det vill säga de skrapade upp de
guldkorn, som hade blivit kvarlämnade av de vita. Bland
guldgrävarna funnos farliga karaktärer, framförallt de alltid
lömska indianerna. Inga ordningens upprätthållare funnos
utan guldsökarna fingo ombesörja ordningen själva. Lag-
skipning skedde mast genom "bössrätt." Vad beträffar matfrågan, så löstes denna sak ganska lätt, då trakterna formligen vimlade av villebråd, såsom älg, hjort och Cariboo, den
nordamerikanska renen, samt änder. Detta blev ett ypperligt
tillskott till den torrskaffning man hade med sig, såsom
hårt bröd, bönor och fläsk, och blev en omväxling i kosthållet som hette duga.
Hur guldgrävningen tillgick
För att nu tala om trakten av Quesnel, där den egentliga guldgrävningen vid denna tid pågick, så använde man
sig av "rockers" gjorda som en vagga fastän naturligtvis av
grövre konstruktion, med vilka man skakade fram, rättare
sagt skakade ner, guldklimparna och guldkornen ur det
guldförande gruset som hade blivit uppskyfflat ur å-bädden.
Allt eftersom en "claim," 100 fot i fyrkant, hade genomarbetats, flyttade man längre uppåt den guldförande bäcken
eller ån, där grävningen pågick, ned till "bed rock" eller
grundberget. En del dylika "claims" gåvo så mycket som
400 uns guld i veckan, vilket då hade ett värde av omkring
$17 per uns. Nu är guldvärdet vid $20 per uns. Det var
en fröjd då "clean up" skedde, och guldet utränsades, vilket
vanligtvis var på söndagsförmiddagarna. Detta var gudstjänst och andakt nog för guldgrävarna, ty det var ej ovanligt att se guldgrävarpannor nästan bräddfulla av större,
och mindre guldklimpar. Det var härliga tider och man var
jämnt i spänning; den feberaktiga brådskan att komma ned
till "bed rock" där man kunde vänta finna de största guldklimparna; med utsikten att i en brådhast bli rik ■— allt
detta gjorde att guldgrävarelivet blev romantiskt.
Vid slutet av 1860 talet utfördes guldgrävningen vanligtvis av små bolag på tio man. Fem arbetade på andra
ställen för att förtjäna pangar till proviant och verktyg, me-
j dan de andra fem voro sysselsatta med det egentliga guld-
grävarearbetet. På det sättet kunde man också ha råd att
fortsätta tills guld påträffades. 41
Guld upptäcktes efter Similkameen och Tulameen älvarna 1860. I början av 1860 talet fanns sålunda ett stort
antal guldgrävare efter Tulameen älvdalen där man kunde
vaska ut guld till ett värde av omkring $50 om dagen per
man. Emellertid fylldes guldvaskarerännorna med något
slags mörkt, tungt och klibbigt mineral som betydligt försvårade guldutvaskningen och som kallades av guldgrävarna
för "det fördömda svarta 'stuff'." Det var långt efteråt som
det-upptäcktes att "skräpet" var ingenting annat än platina,
värt $80 per uns, eller fyradubbelt dyrbarare än det ädla
guldet och nu blev det att göra små förmögenheter på platina. Emellertid tog dock grävningen efter Tulameen älven
hastigt slut i och med Underrättelsen om att ofantligt rika
guldförekomster hade påträffats i Cariboo distriktet—ett av
världens rikaste guldfält. Guldgrävarna lämnade Tulameen
till sista man och det dröjde till 1870, innan guldgrävning
återupptogs igen i dessa trakter. På platsen för nuvarande
Princeton, där Similkameen och Tulameen sammanflyta ut-
vaskades mycket guld och många blevo i hast rika. Guld
fanns efter Tulameen älven på en sträcka av omkring 25
mil och platina fanns överallt tillsammans med guldet.
Granite Creek i samma trakt erfor 1885 en sensationell rus-
ning och mycket guld utvaskades även efter denna bäckdal.
Så blev det slut i många år, men har dylikt arbete återupptagits alldeles nyligen igen. Guldsökarna voro även i
full mening lycksökare, ty när de fingo syn på ett stycke
godt land kunde de slå sig ned där och börja att odla detsamma och låta guldgrävningen bero för en tid åtminstone.
Den första upptäckt av guldförekomster i British Columbia torde ha skett sommaren 1857. Det var i februari
1858 som Hudsons Bay kompaniets ångbåt Otter anlände
till San Francisco från Victoria, därvid båtens purser, en
Mr. Holt, förde med sig en del guldsand för Förenta Staternas myntverk där. Guldet hade erhållits från indianerna
som jagade, eller hade sina bopålar, efter stränderna av
Thompson  och   Fraser  floderna.
Ryktet om att guld hade funnits efter Fraser River och
dess bifloder spridde sig fort i San Francisco och ett sällskap prospektörer eller guldsökare drogo iväg till detta
Eldorado i mars månad samma år. Guldsökarna som först
kommo till Victoria, begåvo sig uppefter Fraser och påträffade rika guldförekomster vid Hills Bar, en. och en half
mil nedanför Fort Yale. I april månad samma år sände guldsökarna   prover   av   det   guld   de   funnit   till   vänner   i   San — 42 —
Francisco. Mottagandet av dessa underrättelser, den gula
metallen, som talade sitt tysta men vältaliga språk, förorsakade den största uppståndelse i Frisco. Det syntes skola
bli ett upprepande av det minnesrika året '49 i California.
Det säges nämligen att en stor del av befolkningen i San
Francisco beredde sig att bege sig åstad till de nya guldfälten däruppe i Caledonia, långt i norr. Affärs- och yrkesmän, samt folk för övrigt av alla klasser, inbegripande en
hel mängd gamblers och falskspelare, grepos av åstundan att
sälja allt vad de ägde och hade, för att få ihop nog medel
för utrustning att kunna taga sig till det nya guldlandet.
Värdefulla fastigheter, belägna å Market, Montgomery och
Kearny Streets, såldes för ett ringa pris av de av guldfebern
smittade ägarna, i deras brådska att så fort som möjligt
komma iväg upp till Fraserflodens guldglimmande stränder,
eller det mångomtalade Cariboo distriktet.
Det skulle dock bli för vidlyftigt att beskriva de besvärligheter och vedermödor av alla slag som guldsökarna
fingo utstå och genomgå efter ankomster till British Columbia. Ett jämförelsevis litet antal nådde guldfälten, medan
många föllo vid vägen och andra i stort antal återvände till
sina övergivna hem iCalifornia, modfällda och fattigare, men
mycket visare än de voro förut. De som nådde fram och
hade tur och lyckan med sig, funno dock guld, överträffande deras djärvaste förhoppningar och förväntningar.
Stora rikedomar gjordes
Guldgrävarpioniärerna fortsatte med guldgrävning i
trakten av Hills Bar till 1859 då en del av dem foro uppefter Fraserfloden till Quesnel River, där flera rika guldförande bankar påträffades och utvaskades med gott utbyte
av guld. En guldgrävare vid namn Charlie Snyder, jämte
tvänne kamrater, som upptäckte Snyders Bar å Quesnel
älven, uttogo, uppgrävde eller man kan säga plockade upp
guldklimpar på en enda dag till ett värde av $70,000 och
under flera dagars tid utvaskade dessa män guld för nästan
liknande summa. Ingen överdrift sålunda i ordspråket att
man i Amerika — om man ej skurit guld — så dock plockat
guld, ungefär som man tar upp potatis.
Ett stort antal nästan lika rikt givande bankar som de
ovannämnda, efter Quesnel River, funnos och utvaskades av
andra lycksökare.
Samma år, eller 1859, begav sig ett sällskap guldsökare
österut från Fraser och upptäckte Horsefly älven, där även
rika guldförekomster påträffades. Det torde kanske vara
på sin plats framhålla, att alla dessa guldgrävare voro från — 43 —
Staterna, eller hade kommit från California.
Guldgrävning pågick nämnda år över ett stort område
av det namnkunniga Cariboo distriktet och överallt, det vill
säga efter floder, åar och bäckar, påträffades guld i rikt
gjvande mängder. Bland de mast anmärkningsvärda "diggings" från den tiden kan nämnas efter norra och södra grenen av Quesnel älven samt efter Keithley-, Harvey-, Goose-,
Ducks-, Snowshoe- med flera bäckdalar, eller för övrigt efter
nästan  varje  vattendrag  inom   nämnda  stora  område.
Ett stort guldfynd gjordes efter Antler Creek, men nyheten härom hemlighölls till på våren 1861, då en oerhörd
rusning av guldsökare, från de andra guldgrävarelägren,
skedde dit. Det gick där nästan tillväga som då boskap
eller får bli insläppta i en beteshage där saftigt gräs växer
högt. I stället för att stanna där man är och avbeta det
ymniga gräset, börja djuren att jaga efter varandra i den
föreställningen att betet är ändå bättre där de andra befinna sig, men är i själva verket lika bra överallt.
Nyss nämnda år upptäcktes guld efter en bäckdal, som
fick namnet Williams Creek, de nästan världens rikaste "diggings" eller guldvaskare fält, av en man vid namn Dutch
Bill (Williams). Ett stort antal claims upptogos efter denna bäckdal, givande sina ägare ofantliga rikedomar. Det
var ej alls ovanligt att guldgrävarna kunde göra sig en förmögenhet på $150,000 till $200,000 på jämförelsevis kort tid.
Alla "diggings" gåvo rikt utbyte och detta var en gyllene
tid, i bokstavlig bemärkelse i de ryktbara Cariboo guldfälten.
Pangar eller vanligtvis guldklimpar hade alla ymnigt av.
Ingen sörjde för morgondagen, man tänkte nämligen att
guldet var outtömligt och att man kunde få hålla på med
guldgrävning så länge man ville. Gambling och hazardspel
pågick natt och dag, jämte utsvävningar av alla slag för
övrigt och samma historia upprepades här som det tillgick
under den världsbekanta guldrusningen till California "förtionio." Men guldet kunde verkligen ta slut och en stor
mängd av guldgrävarna fingo lämna fälten utan en dollar,
eller utan guldsand, på fickan och måste sedan arbeta för
andra för en blygsam dagspänning till döddagar, eller också
levde de på sina bekantas bekostnad och på givmildas allmosor.
Denna guldgrävning utgjorde vad som kallas "drifting
claims." Man grävde ned sig till vad som på guldgrävare-
språket kallas "bed rock" och som rätt översatt till svenska
skulle bli grundbärget.    Men "bed  rock" är ej  alltid  bärg,
J J Ii
— 44 —
utan endast sådana skikt eller jordlager, som ej berörts av
geologiska omvälvningar eller av de rubbningar, som över-
gingo jordskorpan under isperioden. Nere på denna bed rock
förekomma de flästa eller största guldklimparna. För att
nu nämna vidare om guldgrävningen efter de ovannämnda
bäckdalarna, så uttogs å den s. k. Diller claim av två man
på en dag, eller kanske man borde säga ett dygn, över 200
pounds,   (omkring  100 kilogram)   guldklimpar.
Guldsand torde ännu finnas i betydande mängder efter
alla här nämnda vattendrag, men guldgrävningen är ej
längre "fattigmans grävning" med vaskare-panna, hacka och
spade, utan måste numera ofantliga kvantiteter jord och grus
genomarbetas medels "gold dredging outfit," guld-mudder-
verk-utrustning, kostande hundratusentals dollars, och utföras av kapitalstarka bolag, med delägare som ej veta, hur
ett guldfält ser ut.
Spännande äventyr
Guldgrävarna i Cariboo distriktet på 1859—60 talet kunde lämna eller ha lämnat stoff till många äventyrsberättelser
från "den vilda västern," intressanta för gammal och ung.
En dag då guldgrävarna vid Hills Bar voro sysselsatta med
sina "rockers" och framvaggade eller framgungade guldklimparna, anlände en båt, tillhörande en viss kapten Taylor,
med en last whisky, som kaptenen sålde eller ämnade sälja
till högt pris till traktens indianer. Priset var egentligen
fem dollars värde av guldkorn per butelj, därvid kaptenen
själv vägde guldet men torde därvid ingalunda ha använt
sig av guldvikt. Rödskinnen blevo naturligtvis fulla och
vilda av eldvattnet och som de vita guldgrävarna voro endast ett 30-tal emot rödskinnens antal, som uppgick till
300, fruktade de förra, att de senare skulle anställa en allmän massaker på de få vita, som funnos och utplåna dem
från de levandes antal. De vita gjorde därför en framställning till kapten Taylor att få köpa hela hans återstående lager av whisky till det pris som han själv skulle bestämma.
Detta förslag blev dock av kaptenen prompt avböjt. Guldgrävarna beslöto sig då för att taga saken och lagen i sina
egna händer och till den änden marscherade de en vacker
morgon ned till floden där kapten Taylors whiskybåt låg
förtöjd, fullt beväpnade och med gevären på helspänn. Medan några män stodo över kaptenen med gevärsmynningarna
i nära beröring med hans tinningar, och som redan nämnt
med hanarna på helspänn, bröto sig andra in till whiskylagret
och krossade kaggarna och uttömde innehållet i Fraser flo- — 45 —
den. Kaptenen beviljades en timmes tid att göra sig i ordning och försvinna från platsen och det meddelades, att det
tog honom kortare tid än så att efterkomma uppmaningen.
Sedan syntes kapten Taylor ej mera till i Hills Bar guld-
grävareläger. Det var nödvändigt för guldgrävarna att tillgripa dylika radikala åtgärder, då de visste att deras antal
av endast 30 ej hade förslått emot 300 vilda indianer som
hade lika bra bössor och voro lika säkra skyttar som de
vita.
Men all fara för överfall av indianerna hade ej undanröjts genom att kapten Taylors whisky ha.de tömts i Fra-
serfloden. En del av de vildaste och lömskaste av dem hade
nämligen blivit uppretade över att de berövats tillgång till
det kära eldvattnet och började därför uppträda mot de
vita på ett' ganska hotande och utmanande sätt. Då en
indian en dag hade bemäktigat sig en skyffel, tillhörande en
av de vita guldgrävarna och vägrade att lämna den ifrån sig
igen, tog skyffelägaren och krossade skallen på indianen.
Detta var en plats och en tid då "direkt aktion" praktiserades, som man ser. Tilltaget från den vite guldgrävarens
sida var tillräcklig anledning för att ett formligt krig mellan
vit och röd skulle utbryta. Indianerna med sitt överlägsna
antal formade sig med gevären till anfallsordning, medan de
vita ett litet stycke därifrån å sin sida gjorde sig beredda
så godt de kunde för vad som månde hända, och ingen
hade någon svårighet att hålla sig för skratt. Rödskinnens
hövding som var tillstädes steg upp på en stubbe och började att hålla ett tal till sina tappra, yrkande på att de skulle
gå fram till slaktning på de vita. De senare visste, att om
ej hjälp kom på ett mirakulöst sätt, från höjden eller från
annat håll, så var deras sista stund kommen, och allt det
guld de hade samlat, skulle vara dem till ingen som hälst
nytta. Medan de sålunda höllo sin ställning, fingo de till
sin obeskrivliga glädje se en flodpråm svänga om en uddde
i en krök av floden. Denna båt tillhörde krigsfartyget
Satellite och förde utom dess kapten även guvernör Douglas,
samt ett dussintal marinsoldater ombord. Om några någon- ■
sin fått hjälp i nödens stund och i sista ögonblicket, så var
det denna handfull guldgrävare som fingo detta kärkomna
besök. Från båten avfyrades en gevärssalva, vilket betog
rödskinnen vidare stridslust. De vita framställde nu sina
klagomål till guvernör Douglas som sökte att medla mellan
de vita och röda och sökte stilla de senare.    Indianerna för- — 46 —
måddes att gå in på att flytta från Hills Bar, till Fort Yale,
där en Hudsons Bay gränspost hade upprättats. För att
ytterligare återställa vänskapen med indianerna, tillställdes
en väldig avskedsfäst på "hardtack" (hårdt grovt bröd) och
sirap. Sedan förnams ej vidare svårigheter mellan de vita
och röda i guldgrävarlägren i fråga. Som redan framhållits,
voro dessa guldgrävare Förenta Staternas medborgare.
Är 1858 blev en "guld kommissarie" utnämnd för distriktet med högkvarter i Lytton. Han var fransman till
börden, vid namn Trevallis och var en mycket excentrisk
karaktär. Vid ett tillfälle lade kommissarien beslag på ett
stort parti whisky, som hade inkommit landvägen, från
Oregon, och hade tagit våtvarorna hem till sig. När guldgrävarna så började att längta starkt efter en sup, hittade
de på det knepet att begiva sig till Trevallis, slå sig i språk
med honom och sätta i fråga huruvida det beslagtagna kunde
vara verklig whisky, eller var ; det bara vatten. Till att
bevisa att det var äkta vara lät kommissarien då öppna en
tunna eller kagge och låta "pojkarna" smaka på, varjämte
han själv ej häller underlät att avsmaka tunnans innehåll.
Dylik avsmakning pågick tills alla voro redlöst fulla, och
så att  de  andra  fingo  bära  "guldkommissarien"   till   sängs.
Guldkommissarie och domare
En annan excentrisk karaktär från dessa guldgrävare-
tider var en viss judge Cox från California, som höll på att
svälta ut där. Han hade därför ingenting att förlora genom
uppgivandet av sitt domareämbete, men allting att vinna
uppe i Cariboos guldfält. Alldeles pank och utblottad på
allting smög han sig därför ombord på ett fartyg i San
Francisco som var färdigt att avgå norr med ett större parti
guldsökare. När fartyget väl hade kommit ett godt stycke
ut till havs, upptäcktes fripassageraren och blev förd inför
kaptenen att göra reda för sig. Kaptenen fann att "domaren" hade sett bättre dagar, som det väl också var att vänta
och var i besittning av både bildning och mångsidig erfarenhet. Som det ej var att tänka på att kunna sätta domaren
i land, långt ut till havs som man då var, beslöt kaptenen
att göra det bästa av saken genom att sätta honom till arbete
med loggboken samt andra göromål. Omsider anlände fartyget med judge Cox ombord till Victoria där Cox av guvernör Douglas blev utnämnd till tullinspektör i Yale, att
där uppbära tullavgifter för varor och djur som infördes
landvägen från Oregon. Hur det egentligen gick till att
Cox så där i  en  hast  blev utnämnd  till  en  förmånlig och — 47 —
lönande befattning, förmäler ej historien. Efteråt blev Cox
utnämnd till "guld kommissarie" även han, med Williams
Creek som högkvarter. I kraft av sitt ämbete hade Cox
företrädesvis att avgöra tvister mellan guldgrävarna om
äganderätten till guldfynd. I de flästa fall bad domaren
parterna att ingå enskild förlikning och i vanligaste fall voro
litiganterna nöjda med att följa domarens råd. Ibland måste
dock "guldkommsisarien" Cox fälla utslag i mål och följande är ett prov på hans opartiskhet och rättrådighet som
domare: Tvänne guldgrävare hade kommit i tvist om äganderätt till guldförande mark och som målet förekom på en
lördag, förklarade domaren sig vilja taga saken under övervägande tills på måndagsmorgon, då han skulle fälla sitt
utslag. Detta blev i favör av käranden, men som dock-
blev ådömd att betala alla kostnader i målet, fastän han vann,
inbegripande advokatarvode för svarandens ombud. Ett
ganska kostligt utslag! Som svaranden och den tappande
parten måste i något annat ärende begiva sig in till domaren efter det utslaget var fällt, började domaren att göra
ursäkter, och förklarade att det var hans bestämda övertygelse på lördagskvällen att avgöra målet till hans fördel,
istället för motpartens, men hade han åtrat sig därutinnan —
förklarade domaren utan omsvep — sedan käranden bjudit
på en duktig middag, med mycket champagne. Efter det en
målsägande bjudit domaren på middag med mycket starkvaror, må han väl ha rätt att fordra att rättegången skall
avgöras till hans fordel, till och mecfl äganderätt till en
guldgruva.
Så gick det till i den gamla goda guldgrävaretiden i
British Columbia.
Huvudstad för fastlandet
För att komma till ämnet angående huvudstad för fastlandskolonien så blev Langley därtill först utsedd. En vild
tomtförsäljning blev följden av detta beslut, ty alla ville försäkra sig om en fastighet i den nya huvudstaden. När ungefär alla tomter voro försålda kom man underfund med att
man ändå efter allt, ej ville upphöja nämnda plats till säte
för regeringen. I januari 1859 bestämdes det att nuvarande
New Westminster i stället skulle bli huvudstad. Så kom
då upp det viktiga problemet vad dess namn skulle bli.
Många namn voro på förslag bl. a. Westminster. Saken
hänsköts till drottning Victoria som i nåder resolverade att
mer än ett Westminster fick ej finnas i det brittiska em-
piriet,  men kunde väl  New  Westminster gå för  sig.    Alla Utsikt av Georgia sundet och Mount Baker, 95 mil avlägset — 49 —
insågo att den goda drottningen hade lagt mycken visdom
i dagen vid avgörandet av en så vital fråga och så blev
det New Westminster. Nu blev här ny tomtförsäljning och
ett upprepande, fastän i större skala, av dylik försäljning i
Langley. Återigen ville man försäkra sig om tomter i en
huvudstad. "Många insatte allt det de ägde och hade i
tomter" berättas det från den tiden, men alla hade försäkrats
om att de medel som inkommo vid tomtförsäljningen skulle
användas för öppnandet av gator och avrödjning av stadsområdet i övrigt, "i en urskog så tät, och där träden äro
de grövsta, som världen någonsin skådat" såsom det heter
i en redogörelse. Emellertid Var detta endast ett bedrägligt löfte, som ej ' uppfylldes, utan måste tomtköparna beskatta sig själva för att uppbringa medel för gators anläggande. Ett slags lagstiftande råd sammanträdde för första
gången i New Westminster den 21 januari 1864.
Sedan uppkom frågan om en. förening mellan de två
kolonierna, Vancouver-ön och fastlandet. Öns befolkning,
förnämligast Victorias, var starkt inne för en förening, men
New Westminster med angränsande fastland, var lika starkt
däremot. Victoria, med omgivning, rik och inflytelserik
hade en vida större befolkning än förutnämnda stad och område och man insåg väl på båda sidor att när det kom
till avgörande vilken plats skulle bli det förenade områdets
huvudstad, skulle Victoria med lätthet avgå med segern.
Dock insågs det alltförväl att de två kolonierna ej skulle
kunna uthärda den finansiella bördan av underhåll av var
sitt regeringsmaskineri med respektiva huvudstäder. Det
inre, eller den nordliga delen av fastlandet tog avstånd i
kontroversen, men om den ena platsen skulle givas företrädet framför den andra så gynnade denna landsdel Victoria såsom huvudstad. Det var under 1865 som denna
kontrovers pågick. ~År 1866 uppsattes en petition yrkande
på en förening av de två kolonierna, som erhöll 450 underskrifter. Saken avgjordes dock slutligen av. brittiska regeringen genom en akt av den 6 augusti 1866 på så sätt
att en och samma guvernör skulle råqla över de två kolonierna ; dock utan att det bestämdes varest regeringssätet
skulle bli. Det kom då till ett avgörande och efter "våldsamma agitationer och bittra partistrider föll valet på Victoria." Detta var den 17 november 1866. Nästan samtidigt
med dessa händelser eller något före påbörjades en stark
agitation i östra Canada för.en konsolidation av hela brittiska Nordamerika under en central (Dominion) styrelse och *
— 50 —
det var naturligt att denna rörelse skulle ge sig tillkänna
även härute. Stämningen på hela Vancouver-ön var dock
emot saken, medan hela fastlandet inbegripande befolkningen i Cariboo guldfälten var ifavör av förening. Sådana
förgrundsfigurer på den tiden som James Douglas och Johan Sebastian Helmecken voro emot en Canada federation.
Den senare påyrkade att man åtminstone ej skulle begära
inträde innan man först tillförsäkrat sig så gynnsamma vil-
kor som möjligt.
Men för att gå något tillbaka i tiden så må det nämnas
att Douglas resignerade som guvernör över Vancouver-ön
och efterträddes av Frederik Seymour, som ock blev de
förenade koloniernas förste guvernör. Han. hade först motsatt sig dylik förening och nu när det blev fråga om en
Canada union, motsatte han sig även det. Den 17 december
1867 sammanträdde för första gången ett lagstiftande råd
av det förenade British Columbia i dess huvudstad Victoria.
Canada dominionen blev ett fullbordat faktum den 1
juli 1867, och har detta datum sedan firats som "Dominion
Day." Genast tog agitationen för att British Columbia
skulle inträda i denna union, ny fart. En minoritet var i
favör av att British Columbia skulle annexeras av Förenta
Staterna. Alla ämbets- och tjänstemän voro av lätt förklarliga skäl emot någon slags förening, med Canada eller U. S.,
man tyckte det var bra som det var. Emellertid inlämnades
i lagstiftande rådet en resolution med yrkan att inträde i
Canada unionen skulle ske. Detta var i mars 1868. Sedan
hölls ett konvent i Yale därvid en dylik resolution även
antogs. Guvernör Seymour dog och efterträddes av Anthony Musgrave som var starkt i favör av inträde i förbundet. Han företog en resa genom hela området därvid han
erfor att stämningen var i favör av konfederation. Till
yttermera visso erhöll Musgrave instruktioner från England att han skulle söka förverkliga saken. Man torde härvidlag  lägga  märke  till  att  röster  hade  höjts   i  det  stora
. Pacific området för ett ingående i Amerikas Förenta Stater.    När lagstiftande rådet åter sammanträdde i början av
. 1870 förelåg resolutioner i berörda syfte. Debatten om inträde i Canada dominionen började den 9 mars och räckte
till den 25. Under senare delen av denna tid rörde sig debatten dock om vilkoren för inträde, vilka vilkor uppsattes
och avsändes till dominion huvudstaden.
De huvudsakligaste av de vilkor som av British Columbia  uppställdes voro  följande:    Canada   dominionen   skulle
«* *t| 3
tt — 52 —
ikläda sig British Columbias skuldförbindelser; en årlig subvention för underhåll av provinsregeringen; att dominionen
skulle ikläda sig guvernörens lön och underhåll i övrigt;
bestrida alla kostnader för högre och lägre domstolar, tullförvaltningen, post- och telegraf, fiskeridepartementet, milisen, geologiska byrån, straffängelser, marindepartementet,
vård och uppsyn över indianerna inom British Columbia,- angående posttrafik o. s. v.
Men den viktigaste artikeln i de uppställda vilkoren, på
vilken frågan om inträde i federationen skulle stå eller
falla, var dock stipulationen om utsträckandet av en järnväg (Canadian Pacific systemet) tvärs över kontinenten, ut
till kusten och dymedelst med järn och stål sammanbinda
västkustprovinsen med dominionens övriga. Att arbetet därmed skulle påbörja inom två år efter British Columbias inträde. Ävenså måste dominionen garantera ett visst belopp
för utgrävning av en torrdocka i Esquimalt. Den 7 juli
1870 erhölls meddelande från Ottawa att de uppställda vilkoren accepterats. British Columbia gavs tre platser i senaten och sex i huset i dominion parlamentet. Under tiden
hade ett ombud sänts till England för att från empire regeringen erhålla nödiga garantier för fullbordandet av Canadian
Pacific banan. Dock gick det långsamt med den stora planens sättande i verkställighet och 1880 då järnvägen skulle
vara fullbordad hade endast 700 mil byggts. Då övertogo
tvänne före detta skottska immigranter Donald A. Smith och
George Stephen samt tvänne affärsvänner, den finansiella
garantien för det då av dominion regeringen nästan övergivna företaget och åtogo sig att ha järn vägren färdig till
1891 mot 5 millioner pund sterling statsunderstöd och jord-
koncessjoner å 25 millioner acres. Redan efter halva tiden,
den 7 november 1885 spikade Smith fast den sista skenan
och det väldiga systemet var fullbordat.
Om den förhistoriska perioden i British Columbias historia är ej mycket att säga. Men faktum är att när kapten
Cook, Mackenzie och andra upptäckare besökte detta område påträffade de talrika urinnevånare, nämligen indianer,
såväl å kusten som i det inre av landet. Men dessa voro ej
i besittning av några skrivna urkunder. Deras traditioner
voro endast myter och fastän de utförde symboliska utskärningar på totem pålar så ha dessa symboler ej blivit de-
chifferade, så att de kunnat lämna något svar på spörsmålet
angående varifrån dessa urinnevånare kommit och deras här-
Jis 1 Bergssceneri, typiskt tor British Columbia,    Se sidan 56 — 53 —
stamning. Av landets ursprungliga innevånare är således ingenting att lära med avseende på British Columbias historia. Det torde dock i detta sammanhang ha sitt intresse
att anföra att indianernas antal i British Columbia på 1850-
talet beräknades till 75,000.
Till avslutning på denna avdelning anföras härnedan
några årtal och datum på vilka viktigare tilldragelser som
beröra British Columbia timat.
1576 Göres det första försöket att finna en nordvästpassage,
av Martin Frobisher.
1774 Juan Perez upptäcker Nootka havsinlopp.
1787 Kapten Barkley återupptäcker Juan de Fuca sundet,
och namnger det på nytt.
1792 Vancouver kringseglar ön som erhöll detta namn.
1793 Mackenzie når Stilla havet vid Bella Coola.
1835 Första ångbåten, "Beaver," når nordvästkusten.
1842 Hudson Bay Company beslutar flytta från Vancouver,
Washington  till  Vancouver-öns   sydspets.
1843 Fort Victoria upprättas och därmed börjar anläggningen av Victoria, British  Columbias huvudstad.
1851 Det  första  lagstiftande  rådet  i  Victoria.
1852 Fort Nanaimo grundlägges.
1856 Första lagstiftande församlingen sammanträder i Victoria den 12 augusti, 1856.
1856 Första guldupptäckten i British Columbia.
1858 Första guldrusningen till  British  Columbia.
1858 British Columbia blir kron-koloni.
1858 British Columbias gränser fastställas.
1859 I maj, New Westminster får sitt namn, och en stor
tomtförsäljning i den nya huvudstaden begynner i juni
månad.
1862 Victoria erhåller stadsrättigheter.
1862 Anläggandet av den beryktade "Cariboo vägen" börjas. — 54
1866 17 november, förening sker mellan Vancouver-ön och
British Columbias fastland.
1870 British Columbia beslutar ingå i Canada federationen.
1871 den 1 juli, första dominion-dagen firas.
Händelser efter konfederationen
1872 Den 15 februari, British Columbias första lagstiftande
församling sammanträder i Victoria.
1875  Laxkonservering påbörjas i British Columbia.
1881 Första tåget på Canadian Pacific järnvägen når Yale.
1883 I februari, upptäckes guld i Kootenay.
1883 20 juli, rälsläggningen på  Canadian  Pacific järnvägen
når Fort Moody
1885 Den 6 november, första Canadian Pacific järnvägståget
når kusten (Vancouver). Vancouver får sitt namn
detta år.
1886 Den 13 juni, den stora Vancouver branden.
1888 Den 27 september, Stanley Park i Vancouver öppnas
officiellt  och  inviges.
1889 Nelson anlägges.
1892 Den 28 oktober, regelbunden spårvägsförbindelse öppnas mellan Vancouver och New Westminster.
1898 British Columbias regeringsbyggnad i Victoria inviges.
1920 "Liquor Act" antages genom allmän omröstning varigenom berusande drycker säljas under regeringskontroll. NATUR OCH TOPOGRAFI
Få utomstående torde ha en föreställning- om British
Columbias ofantliga utsträckning. Det har en längd från
söder till norr av 700 mil och en bredd från öster till väster
av 400 mil. British Columbia är beläget mellan 49de breddgraden i söder och 60de i norr; Klippbergen och 120de
meridianen i öster, samt Stilla havet och Alaska i väster.
Det har ett ytinnehåll av omkring 353,000 kvadratmil eller
965,000 kvadratkilometer, och är således större än de tre
skandinaviska ländernas sammanlagda ytinnehåll. Sveriges
areal är nämligen 173,000 engelska kvadratmil eller 448,000
kvadratkilometer, Norges 124,000, och Danmarks 15,600 engelska kvadratmil. British Columbia är vidare större än
Washingtons, Oregons och Californias sammanlagda ytinnehåll.   Dess kustlinie är omkring 7,000 mil.
British Columbia är ännu ett outvecklat och delvis^ outforskat område, uppfyllt av berg, av vilka en del nå en
ofantlig höjd. Av området är det endast en ringa del som
lämpar sig för odling, eller för att anföra en av dominion-
regeringen utgiven pamflett, däri det säges att endast omkring 10 procent av hela British Columbias område lämpar
sig för odling, medan övriga 90 procent berg- och skoglandskap består av omfattande rika malm- och kolfält, timmerförråd samt betesmarker.
Till formen kan British Columbia beskrivas som en stor
rektangel. Dess södra hälft ligger mellan ganska väl uppdragna gränser, bildande en stor fyrkant av högland som på
varje sida begränsas av bergskedjor. De östra och västra
bergskedjorna kunna kunna sägas vara dubbla och bestå
av Klippbergen och Selkirkbergen i öster, samt kust, och
ö-bergskedjorna i väster. Den östligaste bergskedjan är
Klippbergen som är en fortsättning av de amerikanska Klippbergen och utgör provinsens östra gräns till 54de breddgraden. Provinsens östra gräns följer sedan 120 meridianen, såsom redan nämnt, till dess nordliga gräns, 60de
breddgraden. Gränsbergens medelhöjd kan uppges till omkring 8,000 fot. Nära den 49de breddgraden finner man
åtskilliga toppar på över 10,000 fot men norrut uppnå inga
denna höjd förrän man kommer till grannskapet av Bow
River och Kicking Horse. Bergskedjan synes nå sin höjdpunkt vid Saskatchewans källor, där Mount Murchison uppges ha en höjd av 13,000 fot.    Över denna kedja leda tolv — 56 —
större pass med altitud växlande från 7,000 fot i South
Kootenay till 2,000 fot i Peace River området.
Parallelt med de egentliga Klippbergen löpa Selkirkber-
gen. Denna kedja är så bruten och komplicerad att den fått åtskilliga namn under skilda delar av sin sträckning, men består dock icke av skilda system. Kommande från söder i ett
trefaldigt system delad av betydande dalar kallas kedjan
respektive Purcell, Selkirk och Golden Mountains. Norr
om Columbia flodens stora krök ge dessa rum för namnet
Cariboo Mountains. Vid 54de breddgraden sänka de sig eller
sammansmälta med de tvärkedjor som forma det inre höglandets norra gräns där Peace River har sina källor. Dessa
bergs medelhöjd står icke mycket efter Klippbergens då de
höja sig 8—9,000 fot över havet. Deras sidor äro klädda
med täta skogar upp till en höjd av åtskilliga tusen fot,
erbjudande ett obegränsat förråd av godt timmer. Klippbergens kedja har en medelbredd av 60 mil och Selkirkber-
gen av omkring 80 mil, således egentligen bergmassiv
hällre än bergskedjor. Där finnes en dal av högst anmärkningsvärd längd och regelbundenhet som sträcker sig
omkring 700 mil från södra riksgränsen längs östra basen
av Klippbergen så långt som till Selkirkbergens norra gräns,
och som skiljer de två bergskedjorna.
Väster om dessa stora bergskedjor utbreder sig British
Columbia i en vidsträckt platå som har en ursprunglig altitud av 3,500 fot över havet. Denna platå har emellertid
blivit så djupt genomskuren genom erosion av sjö- och flodsystem att den på många platser har ett utseende som föga
skiljer sig från bergsregionernas. På andra håll åter övergår
den till vida slätter och kullar av ringa höjd som erbjuda
stora arealer av godt jordbruksland och goda betesmarker.
Hela området har en gång i tiden översvämmats av lava
vars disintegrerade lämningar utgöra den nuvarande jordmånen. Där förekommer en allmän, men mycket gradvis
sluttning av landet från bergstrakterna vid södra riksgränsen och norrut. Trots denna allmänna sluttning rinner vattnet huvudsakligen i sydlig riktning genom djupa inskärningar som genomtränga fjällgränserna på södra och västra sidorna. Denna platå bildar provinsens förnämsta jordbruksareal. Hela British Columbia söder om 52dra breddgraden
och öster om kustkedjan är ett betesland upp till en altitud
av 3,500 fot och med jordbruksland upp till 2,500 fot, där
konstbevattning är möjlig.
Den inre platån begränsas i väster av kustbergskedjan, — 57 —
som har en genomsnittshöjd av 6,000 fot och en bredd av
100 mil. Den sluttar ned till Stilla havets stränder och
flankeras i sin ordning av den submarina ö-bergskedjan,
vars toppar bilda Vancouver Island, Queen Charlotte Islands
och Alaska havöns öar. De mast anmärkningsvärda dragen
hos kusten äro dess sund, "inlets" eller havsinlopp av synnerlig storslagenhet med väldiga berg på ömse sidor.
British Columbias flodsystem
British Columbias unika ställning som ett dräneringsbäcken på Amerikas Stillahavskust inses genast då man erfar att alla floder av större betydenhet på kusten, med undantag av Colorado River, ha sin upprinnelse inom dess
gränser. Vattnet från dess vidsträckta areal av berg och
högland upptages i talrika sjöar, varifrån överloppet uttömmes genom några få stora floder, eller deras många bifloder,
vilka slutligen nå havet. Dessa vattendrag flyta i motsatta
riktningar vartflf knappast något annat land kan uppvisa
ett motstycke. Middle Kootenay mot sydost, övre Columbia
mot nordväst; Canoe River mot sydost och övre Fraser River
mot nordväst; Finlay River mot sydost, o. s. v. Columbia
och Kootenay flodernas lopp äro synnerligen anmärkningsvärda. Mången som mera flyktigt betraktat en karta över
British Columbia skall säkerligen på det högsta förundrats
över att finna att synbarligen en och samma flod haft
namnen Columbia River och Kootenay River. Då man haft
för sig att de stora flodernas lopp genom provinsen varit i
sydlig riktning, (detta med undantag av Finlay och Liard
floderna) har man med ögonen följt Columbia floden
från dess nordligaste punkt, söderut, för att finna att den
väldiga floden får namnet Kootenay River. Med få ord
sagt, dessa floders lopp äro så säregna att man knappast
genom att bara betrakta kartan kan förstå hur saken hänger ihop. I korthet, så kan man säga att Kootenay River
börjar på 51sta breddgraden, nära provinsens östra gräns,
och rinner först i en sydostlig riktning, sedan sydvästlig
tills den nästan vidrör södra ändan av Upper Columbia
Lake. Det är nämligen bara en låg grusslätt av kanske en
engelsk mil som skiljer Kootenay och nämnda sjö åt. Nu
är att märka att Columbia floden tager sin början i nämnda
Upper Columbia Lake å 50de breddgraden men i stället för
att flyta i sydlig riktning, såsom Kootenay, flyter Columbia
i nordvästlig riktning, som redan anfört, och för en ganska
lång sträcka parallelt med Kootenay som flyter mot syd.
Columbia   forisätter   sålunda   i   en   nordvästlig   riktning   till ett • godt stycke norr om 52dra breddgraden; tills den vid
Boat Encampment gör en tvärkrök och börjar flyta i rakt
sydlig riktning sålunda dubblerar sig själv och utvidgar sig
omsider till Upper Arrow  Lake  och sedan i  Lower Arrow
Lake för att sedan flyta inom staten Washingtons område.
Kootenay å sin sida efter det den på den så kallade Canal
Flats  nästan vidrört' Columbia  floden  i  dess  början  Upper T
— 59 —
Columbia Lake, fortsätter i sydligt och sydostligt lopp och
vänder vid nuvarande Jennings, "Montana. Sedan rinner
den västerut, för att vid Bonners Ferry, Idaho, börja rinna
i rakt nordlig riktning tillbaka till British Columbia igen
där den förgrenar sig i södra halvan av Kootenay Lake.
Man lägger märke till att det är endast nämnda sjös södra
hälft, som är en utvidgning av Kootenay River ty dess
norra hälft är en utvidgning av Lardeau och Duncan floderna. Den långsträckta Kootenay Lake har nämligen sitt
utlopp ungefär på dess midt och kallas först West Arm of
Kootenay till den plats där staden Nelson är belägen, sedan
Kootenay River igen tills den efter alla sina irrfärder ändå
till sist måste uppgå i Columbia floden vid West Robson,
på dess lopp ut i Stilla havet.
Dessa stora floders lopp är ett ofantligt intressant moment i British Columbias topografi. Det bör nämnas att
en kanal blev grävd genom nämnda Canal Flats, för en
trettio år sedan, förbindande de två vattendragen, men naturligtvis ej förändrande de tvänne flodernas lopp.  .
Högplatåns nordliga del utgöres huvudsakligen av den
väldiga Stitkines flodbäcken. Den förnämsta av platåns floder är Fraser River, 750 mil lång, som har sina källor i Yel-
lowhead Pass och först flyter i nordvästlig riktning för att
sedan göra en tvärkrök mot syd därvid i större skala upprepande Columbia flodens egendomliga lopp varefter den utflyter i havet i Gulf of Georgia, på gränsen mellan British Columbia och Washington. Typiskt för platån är för övrigt
det stora antal sjöar som där förekomma, såsom Tacla, Ba-
bine, Stuart, Quesnel, med flera sjöar. Bland övriga floder
må nämnas North Saskatchewan som upprinner på Mount
Bryce samt Athabasca floden som upprinner vid Mount Robson, 13,000 fot. Liard River flyter på en sträcka av 300 mil
genom British Columbias område innan den utfaller i Ishavet. Skeena River, 300 mil lång, utflyter i Stilla havet å
54de breddgraden. Av dessa stora floder äro förutom Columbia, även Fraser, Skeena och Stitkine navigabla för ansenliga sträckor, och hava utgjort vattenvägar av stor betydenhet för utvecklingen och befolkandet av de landsträckor
som de genomflyta. Den'submarina bergskedjan som ligger
väster om fastlandet representeras av en arkipelag, vars
främsta öar äro Vancouver och Queen Charlotte Islands.
Vancouver-ön
Vancouver-ön är den del av British Columbia som
först  blev känd  i  den  övriga  världen  och   är   därför  den — 60 —
landsdel, där British Columbias historia begynte. Vancouver-
ön är 285 mil lång och dess största bredd är 75 mil. Ön upptager ungefär halva Canadag (British Columbias) Stilla havskust. Den spelar rollen av en stor vågbrytare för den södra
halvan av fastlandskusten skyddande densamma för den
öppna oceanens vågor, görande den inre passagens hamnar
lugna som srna insjöar. Det förnämsta draget hos Van-
couver-öns västkust, liksom hos den övrige British Columbia kusten är dess stora antal "inlets," havsinlopp utgörande de yppersta hamnar. Förenta Staterna i syd har
en kuststräcka av 1,300 mils längd med endast tre verkliga
hamnar på denna sträcka men så snart man når Juan de
Fuca sundet inträder en stor skillnad i detta avseende, ty
British Columbias kust har en följd av hamnar. Bland de
mast anmärkningsvärda havsinlopp på Vancouver-öns västkust äro Barkley, Clayquot, Nootka och Quatsino Sound.
Barkley Sound är det största och nu det viktigaste av dessa
inlopp av 14 mils bredd vid havet men som avsmalnar till
en trång kanal, varierande i bredd från en halv till två mil,
kallad Alberni Canal. Den gör en 20 mils inskärning i ön
och når så nära som på 14 mil, öns östra kust. Vid denna
fjords övre ända ligger Port Alberni som jämte Alberni
är den viktigaste platsen å öns västkust. Barkley Sound
är som på annat ställe anfört uppkallat efter kapten William
Barkley, som på sin färd kom till dessa vatten 1787. Andra
platser av intresse vid detta inlopp äro Kildonan fiskinlägg-
ningsanstalt, Seehart valfångststation, Ucluelet Harbor och
Bamfield Creek kabelstation varifrån trans-Pacific telegrafkabeln utgår på sin långa väg över Stilla havet, eller på dess
första sträckning till Fanning Island, 4,000 mil avlägsen.
Vid Estevan å öns västkust finnes även British Columbias
kraftigaste trådlösa station, fullbordad 1922, som har en av-
sändnings- och mottagnings radie av 2,000 mil på dagen
och dubbelt så stor radie på natten.
Nootka sundet är förbundet med Esperanza Inlet medelst Tahsis Canal och Tahsis Narrows, och ångbåtarna
passera genom denna inre passage. Vid Cachalot är en-
stor valfångststation. Hit bogseras utifrån havet, där de
fångats, de väldiga kropparna av dödade valar som här sön-
derstyckas och förvandlas till olika produkter såsom valben,
inlagt valkött, valolja, gödningsämnen o. s. v. Quatsino
Sound gör en trettio mils inskärning i ön och är avståndet
från dess innersta vik till den motsatta kusten å öns östra
sida   endast   8   mil.     Ön   är   således   här   nästan   avskuren. — 61 —
Port Alice är en stor trämassefabrik. Trettio mil från
Quatsino Sound ligger Cape Scott, som är Vancouver-öns
nordligaste ända.
Det är anmärkningsvärt att British Columbias mast betydande vattenfall befinner sig på Vancouver-ön, nämligen
Campbell River Falls eller Elk Falls, som det även kallas,
150 fot högt. Detta fall är beläget i Campbell River, omkring fem mil från det äv vår landsman Thulin ägda sam-
Skeppskaj i Prince Rupert
hället med samma namn på nordöstra kusten av ön. Detta
höga fall är dock ej beläget vid någon allfarväg och det är
därför sällsynt att turister göra sig besvär med att besöka
det och beskåda detta märkliga naturunder — ett 150 fots
vattenfall på en ö. Författaren gjorde under sina resor
genom British Columbia, för att samla materialer för denna
bok, även ett besök vid detta fall, med utgångspunkt från — 62 —
platsen Campbell River. De första fem milen bär efter den
ganska goda landsväg som leder till Campbell sjöarna, men
sedan blir det att stiga ur automobilen för att till fots fortsätta efter en skogsväg omkring tre mil fram till fallet. Men
vilken skogsvandring! Att få gå genom denna urskog skulle
ensamt varit nog ersättning för den långa färden hit. Vägen, jämn och stenfri, nästan aldrig befaren och därför betäckt av ett hälft tums djupt mosslager, var mjuk att bevandra och de väldigt grova träden av en 250 fots höjd
5bildade ett behagligt svalt halvdunkel, fastän det var en varm
julieftermiddag. Man kände sig här så liten och ensam och
jen utomordentligt högtidlig stillhet och tystnad rådde, åt-
J.minstone tills man kom så långt att bruset av fallet hördes..
jCampbell River fallet med sina omgivningar skiljer sig be-
1 tydligt, från de båda Yellowstone fallen i Yellowstone Park,
| dit man kan komma på en präktig körväg. Till nedre fal-
jlets fot kan man'^ dessutom komma medelst en i Grand
Canyons sidor anlagd trappväg. Men Elk-fallets omgivningar äro ännu oberörda av människohand. Häruppe längs
1 nordvästkusten, där scenerierna äro så mångfaldiga och om-
Jväxlnade, har man ej brytt sig om att söka förbättra naturen.
Inga som hälst åtgöranden äro vidtagna för att göra detta
fall litet lättare åtkomligt. När det knappast finns väg dit,
kan man ej häller vänta att några förbättringar och skyddsanordningar äro gjorda i närheten av fallet, till förebyggandet av olyckor. Som det nu är sluttar den av ett ständigt
rägn och stänk uppblötta jorden och berghällarna ned mot
fallets kant och det är endast genom att hålla sig i någon
trädgren som man törs närma sig kanten och blicka ned i
det  rasande  djupet.
Någonting så vit storslaget som detta fall med sina omgivningar får man leta länge efter. Ovan om fallet kommer
floden i en rasande vild ström, varpå vattenmassan plötsligt
störtar utför en lodrät klippvägg ned i en trång klyfta, 150
fot djup. Då vattenmassorna kasta sig mot den motsatta
klippväggen upplösas de i ett skum som slår upp till ett
par hundra fots höjd. När solen skiner på dessa skummoln
bildas en dubbel rägnbåge framställande ett skådespel av
ovanlig färgprakt. Skummet nedfaller sedan i omgivningen
i ett ständigt rägn. Från fallets botten fortsätter sedan floden- mellan höga bergväggar, på vilkas krön urskogen växer,
varav man kan förstå att det ständigt råder ett halvdunkel
därnere. Återvägen från fallet togs ej samma väg utan nu
nedefter dalen, därvid man stundom var nere vid den bru- — 63 —
sande älven och stundom måste klättra upp efter hundratals fot höga klippväggar, en den mast vilda och otillgängliga
terräng man gärna kan få se. Överallt längs floden förekom
bakvatten eller 'eddys,' utgörande det ypperligaste tillhåll för
den finaste öring eller "brook trout," och den metare som
vågar sig hitupp och kastar ut sin krok behöver ej komma
hem utan fångst. Skogen var även har^nästan ogenomtränglig, och utom Douglas gran, vanli|%£ran, tall, hvittall och
hemlock förekom även väldiga bestånd av lönn, alldeles
mossbelupna träd, grova och kvistfria till 50—60 fot från
marken. \ lg'J
Till platsen Campbell River komma turister från många
håll för att stanna här för längre eller kortare tid under
sommaren. Här är tillfälle att fiska så mycket man önskar,
lax i havssunden, och laxöring i sjöar, samt älven. Resan
skulle emellertid fortsättas längre uppåt havssunden och
kusten. Det gäller därför att stiga upp klockan fyra på
morgonen och taga den båt som denna tidiga timme skulle
komma från Vancouver. Den som skall resa med en dylik
båt bör dock ej ha brådt, ty den går mera för nytta än för
fortgående och förser kust- eller öbefolknirtgen, "canneries"
och skogsafverkningsläger med sådana matvaror, som ej
kunna erhållas häruppe. Dessutom . ombesörjer den post-
och passagerarebefordran och måste fördenskull sätta in sin
nos i varje havsvik där rök synes uppstiga, tydande på att
där bor människor.
Resebild från kusten
Men det går ej alltid an att följa med ångbåt^ eller tåg,
när man reser omkring för att få stoff till en bok såsom denna, ty när den resa som här är fråga om, skulle fortsättas,
stod ingendera till buds. Efter det jag gjort besök i ett stort
skogsavverkningsläger och besett hur det går till att avverka
timmer enligt "high lead" metoden, varom beskrivning finnes på annat ställe, undrade jag hur det skulle vara möjligt
fortsätta resan. Timmerkontraktören skulle ha tagit mig
till min bestämmelseort i sin motorbåt, men det skulle med
mötande tidvatten vara nästan omöjligt att klara passagen
genom Seymour Narrows, det vill på svenska säga "trångsund."    Färden kunde ske  endast  medelst båt.
Kom så på kvällkvisten en gammal indian i en likaledes
gammal motorbåt och lade till vid bryggan och jag slog
-mig genast i samspråk med rödskinnet. Jag erfor att han
var ute och sökte efter sin kanot, som han i stormen förlorat.    Han  beklagade  förlusten  hårdt  i  synnerhet   som  ka- IS-
PSsSPvföl
M
Icke renar i Norrland, utan "Cariboo" i British Columbia
<ån ■^
— 65 —
noten innehöll nästan all hans fiskeredskap, matvaror, pipa
och tobak samt framförallt ett par goda glasögon, utan vilka
han ej kunde se mycket. Mörkret började nu att falla på
och jag uppgjorde med indianen att han mot skälig ersättning skulle föra mig vidare, och skulle vi i god tid följande
morgon bege oss åstad. Indianen trodde att kanoten skulle
påträffas ilandfluten någonstädes efter kusten. Jag lovade
honom att på bästa sätt späja efter den förlorade kanoten.
Indianen uppgav sig ämna kampera över natten ute på
bryggan, men han var en vis gammal Siwash, ty när alla
hade gått till hvila begav han sig upp till "campens" tvätt-
och torkhus, där han lade sig att sova invid den varma
vattenbehållaren, varifrån manskapet erhöll sitt tvättvatten.
Förr än arbetarna voro uppe hade han stigit upp och begivit sig till köket och av kocken erhållit en varm och duktig frukost, var nu mätt och utvilad och befann sig i bästa
kondition att anträda sjöresan när jag kom ned till bryggan.
Morgonen var dock ganska kall och blåsig och havssundets
vågor hade vita kammar och jag hade mina farhågor att ge
mig ut på havet i indianens ganska bräckliga farkost. Jag
yttrade detta åt min värd. "Å, det är ingen fara," svarades,
"den gamle uven har seglat i dessa farvatten i 40 års tid och
han skall nog kunna navigera en båt efter dessa kuster och
genom Seymour Narrows passagen." Alltså bar det i väg
sedan indianen lagat båten för att försätta den i fullt sjodugligt skick. Efter hand började molnen att skingras, vinden
lade sig, och inom kort badade hav, skär och öar i en strålande julisols glans. Indianen tänkte och talade om sin
kanot och följde ganska nära kusten för att om möjligt upptäcka den medan han klagade över sin dåliga syn. Jag lovade  dock att hålla  skarp  utkik.
Vi hade färdats ett ganska godt stycke och ingen kanot
sett till, tills vi just passerat förbi en liten havsbukt, mellan klippor då jag helt plötsligt fick sikte på någonting, som
liknade en båt, högt uppe i bergsskrefvan. Ropade genast
till indianen och .pekade på föremålet. "My canoe, my
canoe" utropade han gladt överraskad. Han lade nu ögonblickligen om rodret hårdt till babords och inom några minuter hade vi båten förankrad vid en utskjutande klippa. Vi
avtogo nu våra rockar och klevo upp till kanoten, som befanns ha av stormen och tidvattnet blivit fastkilad bland
stenarna men stående på rätt köl och med alla saker och
grejor i behåll. — 66 —
Kanoten bestod av en urhålkad cederstam, full av kvisthål och i mitt tycke skröplig att skåda. Det är förvånande
hur   liknöjda  och   sorglösa  rödskinnen  kunna  vara,   ty  här
3
bJD
fe
lågo alla sakerna, glasögonen överst utan något skydd alls
och det förvånade mig, att ej något förlorats fastän kanoten
hade drivits av stormen och tidvattnet och kastats en 15 fot — 67 —
upp bland klipporna över det vattenstånd som nu rådde,
nämligen ebb. Förr än vi började praktisera kanoten néd
tillbaka i sitt rätta element igen anställde indianen ett inventarium å de ombordvarande sakerna samt uppskar och
ränsade ett hälft dussin stora präktiga laxar, som han fångat
och placerat i kanoten förrän den drevs bort. Den gamle
var nu glad över att den kära, men i mitt tycke eländiga^
kanoten med sitt innehåll orubbadt hade påträffats. Det var
ej underligt att indianen dagen förut ej kunnat se sin kanot
då han sökt efter honom ungefär en svensk mil från platsen
där den flutit i land och kastats upp bland klipporna. Vi
lagade nu till slånor av drivved och läto kanoten glida ut i
vattnet och sedan vi fastgjort den säkert vid den större
båten satte vi ut till sjöss igen med kanoten i släp.
Indianen var nu strålande glad, sprakade, tände sin pipa,
undersökte sina glasögon och "fixade" i båten medan han
skötte rodret. Vädret hade nu blivit alltmera strålande och
det var ett sannt nöje under det båten gled fram över vattnet att sitta och betrakta de höga klippstränderna med sina
egendomliga konturer och formationer. En del liknade
gamla riddarborgar, såsom avbildade, gråa av ålder och med
havet sköljande deras murar, andra liknade fästningar, hotfulla och ointagliga, och så där bakom den mörkgröna urskogen.
Fram emot middagstiden styrde indianen till Valdez-ön
eller Quadra Island. Han förklarade sig nu ämna anlöpa
den vik, där han hade sin hydda och sitt tillhåll på lediga
stunder, och bjöd mig hem, där vi skulle koka kaffe och ha
lunch. Jag tänkte att det kan väl gå för sig för en gång
och samtyckte.
Båten styrde nu in i en trång vik och vi kastade ankar
ett stycke ute på indianens privata redd, varpå vi stego i
den förlorade men återfunna kanoten och ägaren paddlade
den på indianskt maner med en åra i land. Jag har nog"
läst många gånger om indiankanoter, bestående av urhål-
kade trädstammar, men detta var verkligen första gången
jag hade äran att färdas i en dylik. Jag betraktade de lösa
kvistarna vid vattenlinjen och kom till den slutsatsen att
det nog ej var en vidare förstklassig sjöbåt.
Efter det vi stigit i land begåvo vi oss uppefter en stig*
ledande till indianens hydda, dold bland snår och småskog.
Indianen gick därvid före och vek undan lövverk och grenar som skyddade den lilla grässlätt där hyddan låg. Hade
stället varit bebodt av någon vit människa skulle det varit — 68
Vy av havsstranden och vägen till Campbell River
Aib.  Landsväg genom skogen, typisk bild' Se sidan 75
WEBSTER £- STEVENS — 69 —
vackert nog med sin fina omgivande lövskog och med utsikt
över havssunden. Som indianen antagligen trodde att jag
skulle föredraga att hålla till ute i det fria, föreslog han
att vi skulle göra upp eld å den lilla grässlätten och där koka
vårt kaffe. Han fick därför fram en stor slidknif och täljde
med den fina spånor, och snart brann en munter brasa. Han
uppkonstruerade nu ett par stenar över elden och på dessa
sattes kaffehurran fram, han lade på duktigt med kaffe och
jag såg att drycken skulle bli stark. Medan kaffepannan
kokade, spridande den gamla bekanta doften, dukade vi ute
i det gröna. På en gammal säck frambullade sedan indianen
något bröd och bacon, som han fått av kocken på morgonen
innan vi lämnade Elk Bay, samt hällde i kaffe åt mig i
husets enda kaffekopp. Han själf insöp nektarn från en konservburk, och lät ej annat än att det smakade bra.
Efter fullbordad måltid gjorde vi oss i ordning att fortsätta färden vidare. Jag kastade en flyktig blick in i hyddan en gång till, och man må säga att indianerna ej äro nogräknade på bostad. Vi stego nu ånyo i den urhålkade
trädstammen, som hade fått namn av farkost, och indianen
paddlade oss åter ut till den andra båten, som låg på djupt
vatten. Där såg jag nu hur han förvarade sin fisk tills
han fick sälja den. Han hade nämligen förankrat en försvarligt stor trälåda som till ungefär två tredjedelar var
under vattenytan. I denna hade han placerat den ränsade
laxen eller annan fisk, som där höll sig utmärkt för hela
veckan i det rena, kalla och starkt saltmättade havsvattnet.
Ganska finurligt uträknadt.
Vi fortsatte seglatsen och nådde inom kort den trångaste passagen i Seymour Narrows. Tidvattnet höll nu på
att gå ut igen och strömmen i sundet var så stark att den
liknade en brusande flod, vilket man kan förstå av vad som
redan är nämndt att floden kan nå en höjd av 15 fot. Väl
och vackert igenom "trångsund" blev sjön nästan lugn igen
och omsider voro vi framme.
Då jag på kvällen intog supé i ett stort hotells fina
matsal med dess snövita duktyg, fina bordsilver, blommor
i vaser o. s. v. kunde jag ej annat än anställa en jämförelse
med den välfägnad som hade beståtts av den gamle indianen
men tyckte att jag hade gjort en ganska intressant erfarenhet.
Men för att återkomma till resan så var ungefär tredjedelen därav en sjöresa med en av Grand Trunk Pacific bolagets   kustbåtar,   som   trafikera   traden   Victoria—Seattle— — 70 —
Vancouver uppefter nordvästkusten till Prince Rupert och
genom Portland Canal, så långt i norr som Anyox och
Stewart. Den omkring 700 mil långa färden genom denna
arkipelag, eller "Inside passage," bjuder på storslagna och
omväxlande scenerier och är denna farled också fördenskull
livligt frekventerad, av turister och andra resande, i synnerhet under den vackraste delen av sommaren, juli och augusti
månader.    (Se illustration sidan 51.)
Efter det vi hade passerat förbi Seymour Inlet, hade vi
nu för en stund Stilla oceanen framför oss i sin omätliga utsträckning. Havet gick fräsande vitt och vräkte sig mot
klipporna, medan solen alltibland tittade fram mellan stormmolnen som jagade, varandra på fästet. Sjögången varade
dock ej värst länge, ty snart styrde båten inom skärs igen,
genom Fitzhugh Sound och Fisher Channell, och då det blev
afton den andra dagen från Vancouver, voro vi framme i
Ocean Falls, där den största eller en av världens största
pappersfabriker finnes. Denna industriella anläggning är
också orsaken till att en liten stad kommit till här. Rätt
upp från fartygskajen och från stadens affärsgata reser sig
ett berg fyra tusen fot högt. Det höga berget har konisk
form och nedför dess sidor, såsom man kan iakttaga det då
man inkommer på fartyg, nedstörtar väl ett hälft dussintal
vattenfall av kanske ett par tusen fots höjd, det hela på avstånd liknande snövita lärftsband hängande nedefter en rund
höstack. Det är ett både vackert och sällsynt skådespel,
detta väldiga berg med sina vattenkaskader nedstörtande utefter   dess   sidor.
Båten låg ett par timmar i Ocean Falls, varför det gavs
tillfälle att under fackkunnigt ciceronskap gå igenom och
bese den storartade pappersfabriken, som i anläggning dragit en kostnad av 10 millioner dollars.
I mörkret lämnade båten Ocean Falls och fortsatte resan
norrut genom den trånga farleden. Det är rent ett under,
hur båten, eller kanske rättare sagt den som står vid ratten,
"kan leta sig fram genom de smala passen i kolmörker och
utan att några fyrar eller blänkljus visa vägen. Båten måste
bokstavligen treva sig fram i mörkret. När vi nästa morgon
vakna upp igen, finna vi att det gått bra under natten att
leta sig fram bland klipporna, men vi befinna oss fortfarande
i ett trångt sund, liknande en bred flod och omsider är båten
framme i Prince Rupert.
<^*i — 71 —
Prince Rupert
Prince Rupert är huvudort för hela norra British Columbia och destinerad att bliva en stor hamnstad. Detta
lär väl dock ej bli förrän trans-pacific skeppsfarten kommit
i gång så att oceanfartyg mellan Amerika och Australien,
Kina och Japan, gå på Prince Rupert i stället för Seattle och
Vancouver. Det var väl för den ypperliga hamn, som här
finnes, och med hopp om trans-oceanic skeppsfart, som
Grand Trunk Pacific järnvägens ändpunkt blev här.    Prince
Hälleflundra, Prince Rupert
Rupert ligger på en ö, Kaien Island, och är den nordigaste
hamnstad  söder  om  Alaska  och  Yukon  området.     Den   är
Pacific kustens förnämsta fiskehamn och har världens största
halibut- eller hälleflundra-fiskerier.    Ofantliga mängder lax fiskas även i dessa vatten. Dess fiskeflotta torde omfatta
tusentals fartyg, mästadelen motorbåtar, en del ägda av
svenskar, vilka ägna sig åt denna äventyrliga, men lönande
sysselsättning. Fiskefartygen bege sig så långt ut till havs
som utom Queen Charlotte öarnas västra kust och stanna
därute från i maj till i september. Det skulle bli en särskild
historia att redogöra för hur fiskarena tillbringa nästan halva
året därute, så att säga i en värld för sig själva, brottande
med elementerna, levande det fria livet som havets söner.
En ganska livlig handel pågår därute. Fartyg tillhörande
fiskkannerierna tillföra fiskebåtarna matvaror, gasolin, och
även post, samt avhämta den fisk som fångats och föra den
till de nämnda anläggningarna. För den som har egen
båt och har hållit på med detta fria liv därute vid Pacific
oceanens gränslösa vidd, skulle det falla sig svårt att ingå i
någon annan sysselsättning.
Prince Rupert har ett betydande antal svenskar och nor-
skar, som intaga en aktad och bemärkt ställning. De flesta
av dem ha varit med här från början, förrän varken stad
eller järnväg här fanns, fastän man ju visste att bådadera
skulle komma. Många av svenskarna ha i bokstavlig bemärkelse arbetat på stadens uppbyggande, då de även här,
som på många andra ställen, ägna sig åt byggnadsverksamhet.
Från Prince Rupert bar nu vägen österut via Grand
Trunk-järnvägen, nu en del av Canadian National Railways
och således statens järnväg. Man får nu för första gången
se den väldiga Skeena River, som här torde vara omkring
tre mil bred. Järnvägen följer efter denna flod så långt som
till Hazelton, 177 mil, dit Skeena även är segelbar, fastän
navigationen numera med järnvägens byggande torde ha
upphört. Ebb och flod göra sig gällande ända till 50 mil
uppefter denna norra British Columbias pulsåder. Naturen
och scenerierna uppefter Skeena äro de mest storslagna. På
ömse sidor om dalen resa sig himmelsstormande snöfjäll,
med sina skarpa, stundom sylvassa konturer avtecknande sig
mot himmelen. Fastän dessa väldiga titaner resa sina hjässor till 7—8,000 fots höjd, finnes här en sådan mängd av dem,
att ingen just tycker det något vara, eller ens så att de ha
namn, med vissa undantag såsom "The Seven Sisters" o. a.
Annars är det träffande, såsom det förekommer i en pamfletl:
utgiven av järnvägen, att scenerierna härute äro "a drug"
on the market."    Marknaden är överfylld av varan.
Omsider närma vi oss Hazelton och järnvägen lämnar
£#m här Skeena Riv<
finnes ej mindr
är stationen Ha
— 73 —
prj ar nu att följa Bulkley River. Det
z platser med namnet Hazelton, det
så den egentliga frontier-platsen Old
M
K
Hazelton och New Hazelton. Det är dock "old town," som
mer eller mindre skimrar i vilda västerns historia som en
gränsplats eller utpost, tusentals mil från civilisationen.
Hazelton daterar sig 60 år tillbaka i tiden, anlagd som en __ 74 —
Hudson Bay-kompaniets bytesplats, där nämnda skinnhand-
larebolag tillbytte sig allehanda dyrbara pälsdjursskinn från
indianer och hvita "trappers" eller pälsdjursfångare. Denna
plats eller "stad" ser nu ödslig och övergiven ut, men under
kanske en 40 års tid torde den ha varit en av dessa avlägsna
trakters mest betydande platser. Utom att stora pälsvaru-
affärer här bedrivits har Hazelton under kanske så lång tid
som den nämnda även varit en sjöstad, fastän den ligger 177
mil från Stilla havet och så att säga långt inne bland bärgen.
Under den gamla goda tiden gingo nämligen hjulbåtar hit
upp från Port Essington vid havet. Under byggandet av
Grand Trunk Pacific-järnvägen var denna vattenväg av stor
betydelse, då materialer och förnödenheter kunde på detta
sätta föras till det inre av landet. Men järnvägen strök fram
på södra sidan av Skeenafloden, ett par mil från Hazelton,
som ligger på norra sidan, så den ej ens fick bli en station,
och då efter järnvägens fullbordande flodbåtarna blevo obehövliga gick det utför med "old town."
Jag har besökt många platser som kallats vilda västerns
"frontier towns," men knappast aldrig erfarit den amerikanska västerns oerhörda storhet och ödslighet som här.
Ännu bedrives pälsdjursfångst och dessutom har platsen
varit "outfitting" eller utrustningsplats för prospectors, som
år in och år ut leta efter malmer i bergen. Det berättades
att expeditioner av olika slag tränga norrut så långt som 400
mil. För många torde det ha blivit en sådan vana att på
vårarna utrusta sig och "fara norr," att man kanske slutligen
ej vet vad man är ute och söker efter. Jo, man söker sin
lycka — man väntar att en vacker dag "strike it rich." Här
är indianens, pälsjägarens, guldsökarens, äventyrarens, grizz-
leybjörnens, älgens och stengetens rätta hemvist och förlovade land—den passionerade sportsmannens sälla jaktmarker. Skogar och Skogshandteting
Genom sin utsträckning och omväxlande karaktär stå
British Columbias skogar främst bland provinsens naturliga
resurser. Skogarnas nuvarande och framtida värde är på
grund av förhållandena omöjligt att värdesätta. Även om
British Columbia inte hade några andra tillgängliga resurser
så skulle dess skogar allena utgöra en avundsvärd besittr
ning, tillräcklig att bereda bergning åt en stor befolkning.
För några år sedan beräknades Canadas skogsareal till 800
millioner acres, av vilka över 182 millioner kommo på
British Columbia. Senare ha sakkunniga beräknat att Canadas säljbara skogar utgöra mellan 300 och och 400 millioner
acres, varav bortåt 100 millioner acres skulle falla på British
Columbias del. Enligt British Columbias skogskommission
däremot, äger B. C. endast omkring 15 millioner acres saluvärd skog, representerande 192 billioner fot, "board measure," vartill kommer det timmer som finnes på Dominionens
järnvägsbälte, sannolikt omkring 50 billioner fot B. M. (För
dem som ej känna till den amerikanska enheten för virkesberäkning, olik Sveriges t. ex., må det här upplysas att en
fot trävirke utgör 12 tum, eller en fot, i fyrkant, en tum
tjock. Förkortningen "B. M.—Board Measure" användes
därför alltid inom trävaruindustrien för att tydliggöra att
man menar en dylik fot och ej kubikfot. Anm. av förf.)
Sakkunniga hålla före, att British Columbia med tillsammans
240 billioner fot ståndtimmer, äger hälften av Canadas skogsrikedomar. British Columbia har över 400 sågverk, större
och mindre, med en avverkningsförmåga som växlar från
5,000 till 200,000 fot B. M. per skift. Över hälften av sågverken äro belägna utmed kusten och producera 80 procent
av det hela. Den årliga timmeravverkningen är omkring två
billioner fot B. M. Utrikes trävaruutskeppningen har ökats
från 43 millioner fot 1916 till 146 millioner fot sistlidet år.
Storbritannien och den europeiska kontinenten voro de största avnämare, därnäst kommer Australien och i tredje rummet Kina. Återstoden går till Indien, Ny Zealand, Sydamerika, Japan, Mexico, Västindien o. s. v. British Columbia har fyra trämassefabriker och två pappersbruk och pro
duktionen har växt från en obetydlighet 1912, till 137,000
ton tidningspapper, 10,000.ton omslagspapper, 5,000 ton sulfit-  och  9,000  ton   sulfatmassa  under   1921.     På   grund   av — 76 —
rik tillgång på vattenkraft och dito tillgång på skog, samt
utmärkta hamnar, har denna industri enorma utvecklingsmöjligheter. Fem nya trämassefabriker komma snart att
träda i verksamhet.    Förrådet av massaved i östra  Canada
och i de övriga staterna ödelägges fort, vadan kapitalistens
och fabrikantens ögon vända sig västerut i och för denna
sak. Längs kustlinien har British Columbias fastland och
Vancouver-ön nästan outtömliga tillgångar på pappersved.
Söder om Knights Inlet är Douglas fir det vanligaste trädslaget och användes med fördel till framställandet af kemisk
massa. Norr om nämnda plats har man gran- och hemlock-
bältet,   som  erbjuder ofantliga  förråd  av  utmärkt  pappers- — 77 —
ved.     Sitkagranen   särskildt,   är   oöverträfflig   för   papperstillverkning.
Douglas granen
Douglas fir — Douglas granen — intar en rangplats
bland trädslagen i den amerikanska nordvästern. I British
Columbia förekommer den i ofantliga bestånd i kusttrakterna. Sitt namn har den fått efter den berömde botanisten
David Douglas, som för hundra år sedan utforskade Nya
Kaledonien som detta område då kallades. Det bör anmärkas att Douglas länge var. villrådig om vare sig trädet
skulle hänföras till tallsläktet eller gransläktet. Medan dess
barr likna granens så är veden ett mellanting mellan gran
och tall. Den ordagranna översättningen av "fir" är fura—
tall, men det går ej an att kalla trädet Douglas fura, då
det rätteligen är en art gran. I en svensk encyklopedi kallas trädet "Douglas tallen," vilken benämning blir
oriktig och vilseledande. Douglasgranen förekommer så
långt i norr som Skeena floden och österut så långt som till
Klippbergen. Härute uppnår den en höjd av 300 fot med 10
till 12 fots diameter. Douglasgranen är bland de nyttigaste trädslag som finnas till, och äger sitt stora värde genom
sin utomordentligt mångfaldiga användbarhet. Vedens färg
växlar från halmgult till nötbrunt. Den är ganska hård och
dock ganska lätt att bearbeta, seg, rätkluven, böjlig, håller
spik säkert, äger stor motståndskraft mot röta och är lätt-
betsad. Som ett bevis på dess varaktighet må nämnas, att
järnvägssyllar av Douglasgran, utan kreosotbehandling, varit brukbara i 17 år. Douglasgranen är världens starkaste
trädslag i förhållande till sin'tyngd. Den har stor användning som golvvirke från kvartssågat timmer och dylika
golv slitas mycket jämnt. (Metoden att kvartssåga timmer
för att sålunda erhålla bräder med ådrorna i vertikal riktning, i stället för horisontal, sned, eller hur som hälst, lär
vara okänd i de skandinaviska länderna, liksom det där även
är okändt att gradera virket med avseende på kvistfrihet.
Dylikt kvartssågat virke såsom för golvbräder, betingar i
marknaden ett vida högre pris än "flat grained" d. v. s.
bräder där trädets ådror ligga flata eller horisontalt. Skillnaden i slitningsmotståndskraft är påfallande. Anm. av
förf.)
På grund av Douglasgranens utomordentligt värdefulla
egenskaper har besådd med frö därav vidtagits, på senaste
tiden, inom vissa staters skogsområden, däribland Minnesota Svenska skogsarbetare fällande en Douglasgran — 79 —
särskildt- kan nämnas, där försöken slagit mycket väl ut.
Förliden vår (1922) överlämnades till engelska ambassadören i Washington åtskilliga ton Douglasgranfrö,' såsom en
gåva från British Columbia till moderlandet, med ändamål
att i England söka få skogar av detta träd. Vad Sverige
beträffar så skulle det vara av ofantlig nationalekonomisk
betydelse att där utplantera detta träd för att i sinom tid
få skogar därav och författaren har sig bekant att några
förslag i berörda syfte redan äro gjorda.
Ceder och cypress
Näst efter Douglasgranen i betydelse kommer den jättelika röda.cedern, även kallad "livets träd" (Arbor Vitae).
"Red" cedern uppnår sin största storlek på Vancouver-ön,
på fastlandskusten samt i floddalarna. Ehuru sällan öfver
150 fot hög, tävlar den dock med Douglasgranen i grovlek.
Huvudsakligen användes den för tillverkning av takspån
vartill den vida överträffar alla andra trädslag, då det är
nästan oemottagligt för väta och solsken, varken sväller ut
eller torkar ihop, samt äger nästan otrolig motståndskraft
mot röta. På grund av sistnämnda egenskaper har cedern
även stor användning till stängsel-, telegraf- och telefonstolpar samt för pålningar, såsom i hamnar. Kustindianernas ofantliga kanoter utgjorde, och utgöra, huvudsakligen
urholkade cederstammar, just på grund av ovannämnda-
egenskaper. Men cedern lämpar sig även mycket väl för
husinredningar då träet antager en mycket briljant polityr.
Så stor är växlingen i vedens färgnyanser, att ett stort
hus kan inredas med det utan att två rum äro lika. I British
Columbia användes cedern för övrigt till dörrar och finsnickeri av olika slag.
Till cedersläktet hör den gula cypressen som förekommer från 1,000 till 2,500 fots altitud. Efter Grand Trunk
järnvägen i central British Columbia kan man få se fina
bestånd  av  cypress.
Andra trädslag äro tallen varav de mast vanliga arterna äro den gula, vanliga tallen,. vit tall (white pine)
samt svart tall och förekomma i skilda delar av provinsen. Den svarta tallen (black pine) förekommer i ymnighet
på norra delen av den. inre platån där den täcker stora
områden och användes i stor utsträckning, och lämpar sig
väl för järnvägssyllar, pitprops och kolved.
Av de olika arter av gran som förekomma i British
Columbia är Sitka-granen mast känd.    Dess bästa slag växer — 80 —
på nordliga Vancouver-ön och Queen Charlotte öarna. Den
lämnar det yppersta materialet för flygplantillverkning, genom sin lätthet, böjlighet och styrka. Den har också stor
användning som lådmaterial på grund av sin frihet från
smak och lukt. Hemlock granen utgör nära en femtedel
av British Columbias skogsbestånd. Den uppnår en ansenlig storlek och användes för närvarande i stor utsträckning
till pappersved, och för lådtillverking. Balsamgranen förekommer även i ganska stor utsträckning och användes till
pappersved.
Aspen förekommer i vidt skilda delar av provinsen, särskilt i det inre, i norr. Ett annat trädslag, som är vanligt
på Vancouver-ön och längs södra kusten, är den bredlövade
lönnen. På sina ställen förekommer den i riktiga skogar, av
sågtimmerdimension, i fråga om längfd och grovlek. Veden
är ofta krusig (curly), vilket gör den värdefull för finare
snickeriarbeten. Det vackraste trädet i närheten av Victoria
är vit-eken som når fyra fot i diameter, men är av föga
höjd.
Bland andra trädslag som mer eller mindre ymnigt
förekomma i British Columbia äro lärkträdet (tamrack),
björk, al, poppel, madrona, dogwood o. s. v.
Det är svårt för den, som ej själf sett träden härute
på Stillahavskusten att göra sig ett rätt begrepp om deras
storlek. Förf. besökte en gång ett nybygge, där det i närheten av huset låg ett fälldt träd som skulle användas för
husbehofsved. Jag frågade ägaren hur länge han trodde
att han skulle få ved från det. "Jo, vi komma nog att ha
ved för en fyra, fem års tid," svarades det.
Hur skogsavverkningen går till
Det torde vara på sin plats, att sedan en allmän redogörelse är lämnad i det föregående, om provinsens skogstillgångar, de olika trädslagen som förekomma o. s. v. att ägna
ett särskildt kapitel åt skogsavverkningen, hälst som en
.övervägande majoritet av dem som ägna sig åt denna handtering, både såsom arbetare och arbetsgivare äro svenskar.
Att här ingå i någon särskild redogörelse angående sågverksindustrien torde vara överflödigt då den torde bedrivas enligt samma metoder som äro gällande på andra ställen.
Sågverken i British Columbia torde ej häller kunna tävla i
storlek med dylika i t. ex. Washington och Idaho. Det är
ett kuriöst förhållande att dussintals stater och länder däri- 81 —
J m
— 82 —
bland   Sverige   och   British   Columbia   göra   anspråk   på   att
ha "världens största sågverk."
I korthet må sägas, att skogsavverkningen ute å Stilla
havskusten tillgår på ett sätt, som torde sakna motstycke
på något annat ställe på jorden. Inga djur eller dragare förekomma utan tillgår skogsavverkningen här efter "high
lead"-metoden. När träden äro så stora och stå så tätt,
skulle det vara omöjligt att köra timmer på gammalt brukligt sätt. Efter det timmertransport järnvägen är byggd dit
man vill börja af verkningen, uppställas tvänne väldiga ångmaskiner samt uppreses ett träd eller stolpe på en 160 fots
höjd och överst i dess topp en väldig tälja, genom vilken löper en stållina av ett par tums diameter och flera hundra
fots längd. Det är klart att denna höga påle måste vara
utomordentligt väl fastankrad vid marken med ett antal
grova stålkablar fästa i toppen. Det bör förutskickas att
träden omkring denna station äro på förhand nedsågade
och uppdelade i stockar och själva timmerhuggningen pågår
alltid på vederbörligt avstånd före "high lead" framforslin-
gen av timret.
Nåväl, en av de nämnda ångmaskinerna har till uppgift
att draga in stockarna, och lägga dem på passande ställe
invid järnvägsspåret medan den andra ångmaskinen lastar
stockarna på järnvägsvagnarna.
Den grova stålkabeln dragés ut till stockarna med en
mindre kabel, allting med ångans tillhjälp, och ett par tre
man äro där sysselsatta med att slå den stora kabeln om
stockarna som sedan framryckas till spåret. När det är fråga om en stock på en 6 fots diameter och en 40 fots längd
får man vackert nöja sig med en, men äro stockarna af
mindre dimension tagas flera åt gången. Ändamålet med
kabelns fästande en 150 fot uppe i den nämnda pålen eller
trädet är naturligtvis den, att stockarnas främre ända skall
lyftas så högt över marken att den ej må fastna i stubbar
och bråte under framdragandet. Att nu åse hur de väldiga
stockarna framföras till spåret är en syn som det är värdt
långa resor att få se. Under den våldsamma framryckningen
nedbrytas ungträd på 10 tums diameter och hundra fots
höjd, stubbar uppryckas med roten, vindfällen följa med på
den fruktansvärda färden och inom kort är stocken eller
stockarna framme vid spåret och under den väldiga lyftkranen. Den omtalade andra ångmaskinen hissar nu stockarna
i vädret och släpper dem ned på vagnen. Det är rent av
ett under att alla dessa kablar från  de tvänne  maskinerna — S3 —
icke sno ihop och tilltrassla sig med varandra. Allting
är ock utomordentligt väl planlagdt och uträknadt. Från
ett håll komma stockarna framrusande som avgrundens
furier och över sig har man en eller flera stora stockar hängande i kabeln, tills man lyckats att placera dem rätt på
vagnen.
Det är lif och rörelse utan like därute i urskogen där
dylik skogsafverkning pågår. Ångmaskinernas tunga pustande, signalhvisslornas genomträngande ljud, kablars och
kädjors rassel, kommandoropen, träds nedbrytande af "high
lead" kabelns timmerstockar, braket av jätteträdens fällande
här och där i skogen, sprängskotten från där väganläggnin-
gen pågår samt bergens och höjdernas återgivande eko, allt
förenande sig i ett skådespel, som endast ett fåtal av dem
som bruka dväljas i städer eller på landsbyggd fått bevittna.
Det bör tilläggas att avverkningen medelst denna "high
lead"-metod kan ske över ett område av omkring 40 acres
mellan varje flyttning. Då man besinnar att träden ha en
diameter av fyra till sex fot och ännu grövre, nå en höjd
av 250 fot samt stå så tätt som det finnes plats, kan man
förstå att man har arbete bra länge, fastän bara på ett 40
acres  område.
Man måste dock medge att dylik "high lead" avverkning är ett gränslöst slöseri med den växande ungskogen,
vilket man kan förstå av den beskrivning som i det föregående gjorts. Allting företer en bild av värsta ödeläggelse.
De nedbrutna och på marken kvarlämnade ungträden täcka
fullständigt området där avverkningen dragit fram, för att
när sommaren kommer bli det yppersta rov för de ödeläggande skogseldar som alltid gå fram. Det torde endast vara
i den skogrika Pacific nordvästern som man har råd att ödelägga all skog på detta sätt. Som sagt hela områden förete
en bild av yttersta förödelse.
High lead pålen
Fastän det vore fördelaktigare att använda ett träd på
rot för "high lead" pålen (egentligen "hög-ledning," ordagrannt översatt) är det dock ej alltid som ett så pass högt
träd befinner sig på den rätta platsen, utan är detta till
och med sällsynt. D#ek händer det ibland såsom fallet
var vid en svensk kontraktörs avverkningar under tiden som
materialet för denna bok höll på att samlas. I den huggning varom här är fråga hade man funnit ett träd, en
Douglasgran, av tillräcklig grovlek och höjd,  samt  på  all- fH
Trädets
topp
avhugges
för
att
erhålla
en
"High Lead"
påle
L. — 85 —
deles rätta platsen. Här gick det så till på det viset att
en man fällde ett 70 fots träd, av 24 tums diameter vid "roten" om man här kan använda detta uttryck — samt hade
kvar en stubbe på 160 fots höjd. Något enastående. Den
som hade blivit utsedd att utföra denna bragd började att
arbeta sig uppför trädet, avkvistande stammen efter som
han klev uppför densamma, tills han omsider hade nått
tillräcklig höjd, som nämnt 160 fot, och där trädet ännu var
24 tum i diameter 70 fot från toppen. Här började då vår
man med att hugga av trädet på denna höjd, ett arbete som
i förbigående sagt tog honom till kvällen, då toppen föll, och
man hade en 160 fots "high lead" påle.    Se bilden.
Under 1922 utgjorde sågtimmeravverkningen inom provinsen 1,645,000,000 (ett tusen sex hundra fyrtiofem millioner) fot, B. M., vilket utgjorde en ökning över timmeravverkningen 1921 av 164 millioner fot. Största delen av detta timmer avverkades på kusten, eller med undantag av 245
millioner fot som kommer på provinsens inre distrikt. Utom
sågtimmer framställdes under 1922 nära 11 millioner längdfot
telegraf- och telefonstolpar samt pålar, företrädesvis ceder,
för pålningsarbeten. Under 1922 framställdes vidare 2,544,-
000 järnvägsslipers. Under 1921 utgjorde slipertillverknin-
gen 3,856,000 stycken. Praktiskt taget framställdes alla dessa syllar i provinsens inre distrikt och endast 10,000 gjordes
ute vid kusten. Masta delen av den slipers som framställts
i provinsens inre har huggits av svart tall, "lodge pole pine"
och "jack pine"; trädslag som endast de senaste åren kommit till användning för detta ändamål och som befunnits
fullt motsvara de förväntningar som ställas på slipers. Detta
slags tall förekommer såsom redan framhållits i provinsens
inre, särskilt efter Grand Trunk järnvägen, på en sträcka av
flera hundra mil. Järnvägssliper- eller "tie" industrien tillför British Columbia årligen i genomsnitt $1,250,000. En
betydande industri således som kommer att växa från år till
år. Man kan säga att det till största delen är svenskar, *
eller skandinaver som sysselsätta sig inom denna industrigren, liksom fallet är i allmänhet inom skogsindustrien, dels
såsom arbetare och dels såsom entreprenörer. Gruvindustrien i British Columbia
I den gamla goda tiden var guld allt det en prospektor
(malmletare) tänkte på och sökte efter. Prospektorn älskade det fria lifvet, att ströva bland bergen, följa bäck, eller
ådal och söka efter guldförekomster. Han utrustade sig på
våren och begav sig till avlägsna bergstrakter där han dröjde hela sommaren, alltjämt sökande efter den gula metallen. Han behövde ej annan utrustning än hacka, skyffel
och guldvaskarepanna, jämte något proviant, samt naturligtvis en stark kroppskonstitution. Denna tid är dock nu förbi, nu erfordras det kunskap i kemi, mineralogi, geologi,
m. m. och nu måste man utvinna guldet och andra ädla
metaller enligt en mera kostsam metod, malmbrytning, eller
"hard  rock  mining"  som  det  kallas.
För många år sedan på 1840-talet, ja ända upp till
Klo.ndyke, och Nome dagarna, kunde prospektorn lätteligen
undvara kännedom i nämnda vetenskaper. Han sökte bara
efter guld, såsom det förekommer rent i naturen och så
länge han kunde urskilja guldklimparna och guldkornen,
ansåg han sig tillräckligt utrustad. Man rusade, eller
"stampeded" från guldfält till guldfält, från guldgrävare-
läger till guldgrävareläger, utan någon särskild tanke på
framtiden. Det var i den spännande äventyraretiden med
rykten titt och tätt om nya guldupptäckter och guldfält.
Man följde med strömmen, sökte skumma av grädden på
ytan, nämligen guldet, för att sedan detta var gjort.
flytta till ett annat och nytt fält och där göra sammalunda.
Endast ett fåtal stannade kvar för att leta efter qvarts
eller guldmalm och bedriva systematisk malmbrytning.
Det är intressant att i detta sammanhang anföra, att
norra Amerika har haft guldrusningar med få års mellanrum under en tidrymd av 75 år, upp till den stora och sista
guldrusningen till Alaska och Yukon. Sålunda har man att
anteckna rusningen till California 1849, till Fraser River
och Cariboo i British Columbia på senare 50-talet. Bear-
och Alder Gulch rusningen till Montana på 60-talet, rusningen till Colorado ungefär samtidigt, till Black Hills i Syd
Dakota år 1876, till Granite Creek jämte andra ådalar i
British Columbia 1884-85, samt samtidigt till Juneau trakten, Alaska och vidare till Salmon River och Coeur d'Alene
distriktet i Idaho ungefär vid samma tid, till Cripple Creek,
Colorado i början av 90-talet och  slutligen den stora rus- — 87 —
ningen till Klondyke och Nome som börjades 1896 och
pågått nästan intill nuvarande tid. Nästan all guldgrävning
var vad som kallas "fattigmans gruvdrift"; allt som behövdes var hacka, skyffel och guldvaskarepanna samt en
stot  portion   självförtroende,   i  förening   med   fysiska  kraf-
Hamnkaj  i smältverksplatsen  Any ox
ter. Under dessa rusningar var det nästan ingen som
•tänkte på att stanna och söka efter qvarts, eller guldmalm,
ett vida säkrare men kostsammare sätt. Endast ett fåtal
av dessa tidigare placer guldgrävare funno vad de sökte
efter, nämligen rikedom. Den övervägande delen var och
förblev fattig.
Gruvindustrien i British Columbia
British Columbia är mycket rikt på mineraler. Malm
av alla de ledande metallerna förekommer på en mängd olika
ställen och.i varandras närhet. Dessa metaller som man
påträffar så att säga i beröring med varandra äro guld,
silver, koppar, bly och zink. Det finnes malm som innehåller alla dessa metaller, en del tre till fyra arter och några
få malmer endast en art metall.    British Columbia är den ledande producenten i Canada av de tre viktigaste industri-
metallerna, utom järn, nämligen koppar, bly och zink. Provinsen håller fort på att komma i förgrunden som kopparproducent. Produktionen av koppar under sistlidet år var
sålunda 44,887,000 pounds till ett värde av $7,833,000. Kopparmalm förekommer i British Columbia i ganska vidsträckt
omfattning, förnämligast av sulfid varieteten, och på grund
av dessa omfattande förekomster förutspås det att kopparn
kommer att bli den ledande metallen i provinsens gruvindustri. Som ett bevis härpå kan anföras att man redan
nu har koppargruvor i utveckling och utrustade med koncentreringsverk och masugnar, vilka äro i stånd till att
producera  75   millioner  pounds  koppar  årligen.
Kopparmalmsbrytning förekommer i Rossland och vid
gränsen till Förenta Staterna, i Howe Sound kustdistriktet,
på Vancouver-ön, samt vid Observatory Inlet, i Skeena distriktet. All den kopparmalm som brytes på nämnda ställen
innehåller även guld och silver, vilka utgöra viktiga biprodukter av denna industri. De ledande kopparproducerande
bolagen äro Granby Consolidated Mining, Smelting and
Power Co.; Canadian Consolidated Mining and Smelting
Co. i Trail; Britannia Mining and Smelting Co. och Canada
Copper Corporation. Förr ägnade sig Granby bolaget åt gruvdrift och malmkoncentrering i trakten av Phoenix, samt
smältverksrörelse i Grand Forks, tills dess malmen blev
så underhatig att det ej längre ansågs lönande att bryta
den. I sistnämnda malmfält bröts under de senaste tjugo
åren, eller tills för en tre, fyra år sedan då Granby bolaget
flyttade därifrån, tjugo millioner ton låggradig malm. Den
totala mängden malm som förädlades i Grand Forks under
nämnda tid var omkring fjorton millioner ton, och nästan
allt detta kom från Granby bolagets gruvor i Phoenix.-
Nämnda bolag insåg dock, att mamtillgången här var begränsad, och av denna orsak samt i överensstämmelse med
bolagets grundsatser att ha malmtillgångar för lång tid
framåt, tillförsäkrade det sig för några år sedan värdefulla
kopparmalmfält vid Observatory Inlet, i Naas River gruvdistriktet och har nämnda bolag nu i Anyox ett kopparsmältverk som i storlek är det femte i ordningen på den
amerikanska kontinten. Under 1920 bröts och förädlades
där 802,000 ton kopparmalm, varav utvanns 25,405,000
pounds råkoppar, 7,615 uns guld och 381,742 uns silver.
Det torde vara av intresse att här framhålla att åtgången på koks vid Anyox smältverket uppgår till 250 ton
*^Äi — 89 —
om dygnet. För att vara tillförsäkrad en stadigvarande tillgång på detta bränsle, opererar bolaget sin egen kolgruva
vid Cassidy på Vancouver-ön. Följande biprodukter framställas vid Anyox koksugnar: stenkolstjära, ammonium, sulfat, benzol, toluol, solvent, nafta och naftalin. Under 1920
framställdes sålunda bland annat 757,000 gallons stenkols-
tjära, 121,730 gallons raffinerad benzol och 2,466,000 pounds
ammoniak sulfat. Granby bolaget framställer ej raffinerad
koppar, utan endast råkoppar i tackor, som sedan utskeppas
till en anläggning å Long Island, N. Y., där den förädlas
enligt elektrolytisk metod. Britannia Copper Mine Co. uppgives hava de mäktigaste kända kopparmalmtillgångarna i
British Columbia, och lär enligt uppgifter vara den näst
största kopparproducenten i brittiska riket. Det har bedrivit sin verksamhet i 13 år och påstås ha nog malm för
100 års brytning. Även detta bolags råkoppar sändes till
smältverk i Förenta Staterna att där förädlas. Granby bolagets smältverk i Anyox kunde i juli 1922 framvisa en re-
kordbrytande produktion i det över tre millioner pounds
råkoppar då framställdes, emot en vanlig månatlig produktion av mellan 2,700,000 och 2,800,000 pounds. Denna råkoppar, innehållande därjämte guld och silver, som skeppades till New Jersey för förädling, hade ett värde av $568,-
882 fördelat på följande sätt: koppar $408,536, guld $72,400
och silver $87,346.
Consolidated Mining and Smelting Company i Trail erhåller sin malm delvis från egna gruvor i Rossland och
dels från Canadian Copper Corporation gruvor. Vid Trail
smältverket är det meningen att framställa koppar färdig
för marknaden samt bedriva tillverkning av industrialster
av koppar, isynnerhet koppartråd till elektriska ledningar,
som skulle röna stor avsättning. I tidningsartiklar, pamfletter och så vidare uppgives det också att dylik tillverkning nu är i gång i Trail Copper Mill. Detta är emellertid
ej fallet utan var denna sak endast en from önskan ännu i
juli eller augusti 1922, då utgivaren besökte Trail och gjorde
en tur genom de i övrigt storartade anläggningarna. I förbigående sagt så besöktes även då guld- och silverhyttan och
var det därvid ofantligt intressant att erfara hur det gick
till att framställa guld och silver såsom biprodukter av,
andra malmer, nämligen kopparmalm. Inne i hyttan lågo
silvertackorna uppstaplade såsom tegelstenar. Vad guld
beträffar   så   erhölls   nu   endast   en   tacka   av   en   tegelstens — 90 —
storlek i veckan, medan man för några år tillbaka kunde
få gjuta tvänne "gold bricks" i veckan. Ett dylikt guldtegel är värdt något över $80,000. Det berättades för författaren att man aldrig behåller dessa guld-tackor över natten utan bli de efter gjutningen utsända per express med
första utgående tåg från Trail. Vad framställandet av guld
och silver beträffar, så är det en enkel procedur i jämförelse
med till exempel senaste metoder vid framställandet av zink,
såsom det visades vid besök i Trails zinkverk.
Rörande nämnda stora gruvbolag kan det vara av intresse att anföra några siffror för att påvisa, vilka kostnader, som äro nedlagda i samband med malmens brytning och
dess koncentrering. Sålunda har över fem millioner dollars
utgivits på öppnandet av gruvorna samt på anläggandet av
koncentreringsverk. Dessutom har Canadian Pacific bolaget till en kostnad av två millioner byggt järnväg till
gruvorna från Princeton för utforslandet av malm, eller
malmkoncentrat. En halv million har nedlagts av West
Kootenay Power and Light Co. på framdragandet av ledningar till platsen, för kraft- och belysningsändamål.
Totala kopparproduktionen under 1921 steg till närmare
40 millioner pounds vilket är nära sex milioner pounds
mindre än året förut. Värdet för 1921 var $4,879,624. Under 1920 uppgick värdet av produktionen till $7,833,000 i
rundt tal.
Consolidated Mining and Smelting bolagets smältverk i
Trail är icke allenast British Columbias, utan en av de
största industriella anläggningarna i hela Canada. Det är
en anläggning som väcker intresse och beundran hos besökaren. Trail smältverket daterar sig tillbaka från år 1894,
men under årens lopp har naturligtvis en mängd tillbyggnader och utvidgningar tillkommit. Dess förnämsta malmtillgång finnes i Sullivan gruvan i Kimberley, East Kootenay. Malmen där utgöres av en sammansättning av zink,
bly, silver och järnsulfit. Vid den tid då Consolidated övertog detta malmfält, var malmen på grund av dess sammansättning nästan värdelös och betalade sig ej att bryta.
Bolaget gick emellertid till verket med anställandet av en
rad undersökningar och experiment under en följd av år,
som resulterade uti att det blev möjligt att med skälig vinst
utvinna metallen. Utav denna förut som värdelös ansedda
malm framställdes sålunda under 1920, guld, silver, koppar,
bly och zink, till ett värde av åtta millioner dollars. Anläggningarna   äro   utrustade   med   alla   tekniska   hjälpmedel
<An — 91 —
inom metallurgiens område, såsom selective flotation för att
skilja zink och bly från varandra, bly-masugnsanläggning, bestående av röstare och blastugnar; elektrolytiskt bly-raffinaderi, zink koncentreringsverk och flera andra inrättningar i
detta sammanhang; kopparsmältverk med blastugnar och
konverters för behandling av bolagets guld-kopparmalm, som
kommer  från   Rossland;     elektrolytiskt    koppar-raffinaderi, — 92 —
med fabrik för tillverkning av koppartråd, med en tillverkningsförmåga av 50 ton om dagen, men vilken ännu ej
varit i- verksamhet, såsom redan anförts. Dessutom finnas
där en hel del andra inrättningar där invecklade malmförädlingsprocesser utföras, men som skulle taga en person
med fackkunskap inom metallurgiens område att utförligare
beskriva. Under 1921 behandlades vid Trail anläggningarna
400,000 tons malm. Produktionen var under nämnda år
som följer: guld 51,037 uns, silver 1,173,890 uns, koppar
3,556,000 pounds, bly 57,051,000 pounds och zink 53,131,000
pounds. Dessa siffror äro så mycket mera överraskande, då
man vet att detta har framställts från så låggradig malm,
att den förut ansetts som värdelös, och är detta ett ytterligare bevis på nutidens högt uppdrivna teknik och uppfinnareförmåga. I detta sammanhang torde det vara av intresse att anföra att bolaget, innan nämnda resultat uppnåddes, hade utgivit i och för forskningar, rön och experiment,
tre millioner dollars, under en följd av år. Detta visar vad
tålmodiga tekniska forskningar, med stöd av finansiella resurser kunna åstadkomma.
Praktiskt taget kommer allt bly som produceras i Canada, från British Columbia. Enligt Minister of Mines'
rapport för 1920 producerades under nämnda år 39,331,000
pounds bly och under 1921 41,402,000 pounds. Denna metall
förekommer i vidt skilda trakter av provinsen, såsom i östra
och västra Kootenay, i Slocan, Babine och Atlin gruvdistrikten. Den övervägande mängden av blymalm brytes i Kootenay. All blymalm innehåller en större eller mindre mängd
silver, samt något guld. Före år 1890 fanns endast några
få små blysmältverk som dock, på grund av ogynnsamma
konjunkturer måste nedläggas. En anläggning av detta slag
i Nelson upphörde med driften 1907 och för närvarande är
Trail smältverket den enda blysmältningsanläggningen som
finnes.
Zinkmalm (zink blend) förekommer på ett stort antal
ställen såsom i kusttrakterna, nära Vancouver, på Vancouver-ön, i Omineca, Ainsworth, Slocan och Fort Steele.
Dock erhålles för närvarande nästan all zinkmalm från Sullivan gruvan i Fort Steele. Zinkproduktionen steg under
1920 till 47,208,000 pounds enligt officiella rapporter, till ett
värde av $3,077,970, och zink öfverträffar sålunda, hvad produktionen beträffar, alla andra metaller i British  Columbia.
Stenkolsproduktionen steg under 1921 till 2,484,000
tons.    I Crows Nest distriktet framställdes under samma år 59,000 ton koks av vilket ungefär två tredjedelar användes i
Canada. Det totala värdet av allt det kol som erhölls från
provinsens kolgruvor under 1921, uppgick till närmare tretton millioner dollars. Detta belopp är ungefär lika med
metallutvinningen under samma år som var $13,155,000.
Hela "placer"-guldgrävningen i British Columbia under
1921 hade ett värde av $233,000 och nästan allt detta guld
erhölls i de gamla guldfälten i Cariboo och Cassiar. Detta
visar någon ökning mot 1920 men det må framhållas att
.guldgrävningen under de senare åren har stadigt nedgått.
Orsaken till detta lär ej vara att guldet håller på att taga
slut utan förnämligast på grund av de höga dagspänningar
som nu gälla och som gör guldutvaskning mindre lönande.
Guld från guldförande malmer (lode) hade under samma år
ett värde av $2,804,154 utgörande 135,663 uns.
Det totala värdet av produktionen av mineraler och metaller under 1921 var $28,934,848.
Det är anmärkningsvärt att hittills har ej någon järnmalm brutits eller något järn framställts i British Columbia.
Rika järnmalmslager lära dock förekomma på olika ställen,
särskilt i kusttrakterna, och det har under senare tiden ifrågasatts att ett större järnverk skulle upprättas, i så fall
troligtvis vid kusten någonstans, för behandling av järnmalm från de olika järnmalmsfälten som man vet av. Under
den lagstiftande församlingens denna höst (1922) hållna
sammanträde var saken föremål för en livlig diskussion vars
resultat blev att ett ansenligt belopp anslogs för anställandet
av  undersökningar  i  berörda  syfte.
Eftersom British Columbias mineraler bli förädlade
hemma och alstren därav bli framställda inom provinsen,
skall ock gruvidustrien bli av större och större betydelse
för provinsen som ett helt. Fisk och Fiskeriindustrien
Fisket och fiskerierna höra till British Columbias mast
betydande industrier. I hela Canada sysselsätta sig omkring 100,000 personer med fiske och minst 50,000 till, äro
anställda inom fiskeriindustrien. Omkring hälften av Canadas fiskeriindustri är förlagd till British Columbia och
med hänsyn till produktionens värde, står provinsen vid
Stilla havet, i första rummet. I British Columbia är fisket
stadt i en ständig utveckling och erövrar nya fält, såsom
fångst och flående av haj, samt tillverkning av fiskolja och
gödningsämnen. Det har på annat ställe nämnts, att British
Columbias kustlinie har en längd av omkring 7,000 mil,
varav man kan förstå att fiskeriindustrien här har ett stort
fält och oerhörda möjligheter. Tagna i den ordning de äro
av kommersielt har värde har British Columbia följande
fisksorter: Lax, hälleflundra ("halibut" och "flounder"),
torsk (cod), nors (smelts) av olika varieteter. En nors-
liknande fisk -som dock ej hänföres till norsfamiljen är
Oolachan.
Laxen
Stillahavslaxen är en annan sort än den i Sverige förekommande laxen. Den svenska laxen heter på latin Salmo,
medan den amerikanska laxens namn är Oncorhynchus. I
British Columbias vatten förekomma ett åtta- a tiotal laxsorter nämligen Sockeye, djupröd i köttet, vägande omkring'
7 pounds och rik på olja; Chinook eller Spring", ljusröd i
köttet, vägande från 8 till 60—70 pounds, medelmåttigt olje-
haltig; Cohoes eller silverlax, mindre röd i köttet, vägande
omkring 8 pounds och mindre oljig; sedan kommer Pink eller
Humpback, Chums, köttet av blek färg, vägande omkring 7
pounds. Näst i vikt i synnerhet för sportfiskaren komma
Cut-throat, Steelhead, Dolly Värden och några andra varieteter. Dessa varieteter förekomma i British Columbias
vatten och staten Washingtons så långt söderut som Columbia floden; utom Sockeye laxen, som uteslutande utkläckes
inom British Columbia och särskildt i floderna Naas, Skeena
och Fraser, samt erkännes vara alla andra överlägsen till
kvaliteten och betingar det högsta priset i marknaden.
Under sin vandring från oceanen till Fraser floden passerar Sockeyelaxen genom Fuca sundet och Puget Sound i — 95 —
Förenta Staterna samt fångas, inlägges och säljes under
namnet Sockeye salmon. Dess speciella egenskaper äro
köttets djupröda färg och rikedom på olja, vida utöver varje annan  laxsort.
Or
m
u
a
3
Den "röda" lax, som fångas och inlägges i Alaska och
Sibirien, är avgjort underlägsen Sockeye laxen från British — 96 —
Columbia, ehuru den ibland med orätt går under denna
välkända etikett. Alaska "Reds," importerade till Canada,
måste etiketteras såsom sådana enär ordet "Sockeye" är
dem   förbjudet   av   kanadiska   regeringen.
Det är ganska liten skillnad i näringsvärde mellan fisk
och kött, enär fisk innehåller något mera protein än mager
biffstek och mycket mera olja eller fett. All lax är högligen
närande och skiljer sig åt endast genom köttets färg och
fasthet samt mängden av fett eller olja. Laxen leker i åar,
.strömmar eller sjöar. Somliga gå högre upp än andra, och
en egendomlighet hos de flästa arterna på Stilla havskusten
är att den vuxna fisken återvänder till den flod där han utkläcktes. Då honan når lekplatsen lägger hon rommen på
en bädd som hon gjort på flodens eller sjöns grusbotten,
varpå rommen befruktas av mjölke från hanen och delvis
täckes med grus. Kort efteråt dö både hane och hona.
Omkring 160 dagar förflyta från rommens befruktning till
ynglets utkläckning. Under sin tidigare tillvaro är ynglet ett
byte för tallösa fiender såsom fåglar och rovfiskar, och när
de nått mognad, för salar och sjölejon, vilka förstöra oerhörda mängder lax. Kort efter utkläckningen går den
unga laxen ned till havet och stannar där till han är full-
växt och redo att fortplanta sitt släkte, vilket vanligen tar
fyra år. När laxen återvänder till kustens vatten, så fångas
han med tillhjälp av fällor, not och nät, varförutom stora
mängder fångas medelst trolling eller drag. Fisket börjar i
mars efter Spring laxen, i juni och juli efter Sockeye, varefter  komma  Cohoes,  Pinks  och   Chums  i  nämnd  ordning.
Inläggningssäsongen varar i omkring iyra månader med
veckliga pauser på 48 timmar för att tillåta fisken att komma upp till lekplatserna. Fortplantning genom kläcknings-
anstalter, anlagda vid laxfloderna, användes i betydlig grad
som hjälp åt den naturliga metoden. Vid inläggningsan-
staltera har numera den gamla metoden ersatts med maskineri vid de olika processerna. Fisken tvättas först grundligt
med sötvatten. En underbar automatisk maskin, den så kallade "Iron Chink," avlägsnar huvud, stjärt, fenor, skär upp
kroppen efter buken, avlägsnar inälvorna och blodet med en
fart av 60 fiskar i minuten. Sedermera placeras fisken i
skärmaskinen, där den uppskäras i lämpliga Stycken, varpå
den placeras i burkarna.
Hälleflundran  —  Halibut
Den ur kommersiell synpunkt näst efter laxen viktigaste
fisksorten är  hälleflundran,  som  förekommer  i  stor  mängd — 97 —
efter norra Stillahavskusten. Hälleflundran (halibut) förekommer längs hela kusten från Behrings Sund ända till Sån
Francisco, men talrikast i Alaska golfen i närheten av Ka-
>
Q
diak och Shumagin öarna, där vidsträckta bankar finnas,,
vilka utgöra ett favorittillhåll för den stora flata fisken..
Dessa bankar ha emellertid icke fiskats i någon större utsträckning, enär fiskarne kunna få rika fångster på mycket
närmare håll till marknader och skeppningsorter. En mycket stor bank ligger utanför Cape Flattery, som är en om- r"
tyckt fiskeplats under sommaren. Om vintern sker fisket
längre norrut i de mera skyddade kanalerna samt i Dixon
inloppet och Hecate sundet, där fisken förekommer mycket
talrikt och är av överlägsen kvalitet. Hälleflundror ha tagits, som vägt upp till 300 pounds och mätt fem a sex fot
i längd, men medelstorleken och den mast värderade är omkring 60 pounds. Halibutfisket sysselsätter en rätt stor
flotta av skonare och åtskilliga ångare. Större delen av
fångsten marknadsföres i Förenta Staterna. Fiskemetoden
från skonare är med krok och lina samt sill såsom bete.
Hälleflundreindustrien på Stilla havskusten hade sin början
omkring 20 år tillbaka och under många år tog den ingen
riktig fart, enär det var endast en begränsad lokalefterfrågan och de förefintliga transportmöjligheterna ej tilläto
försändelse till österns marknader, vilka dssutom vid den
tiden voro väl försedda från de Atlantiska fiskerierna. Men
förhållandena ändrades, befolkningscentrum flyttades västerut, de atlantiska fångsterna minskades, kylsystemet och
snabb tågbefordran kommo till och Stilla havshälleflundran
intog en ledande plats i österns färskfiskmarknader. På
Stilla havskusten steg fångsten av halibut från mindre än
sju millioner pounds 1899, till nära 22 millioner pounds
1909, mer än tolv gånger den atlantiska fångsten. Det masta
hälleflundrefisket sker med fartyg från Prince Rupert samt
från Seattle, men en stor del av deras fiske sker i British
'Columbias vatten, särskildt Hecate sundet. Ett stort bolag,
New England Fish Co., som opererar från Vancouver, krediteras även med en betydande procent av hela fångsten.
Centralpunkten för hälleflundrefisket på hela norra
Stilla havskusten är säkerligen Prince Rupert, på samma
.gång som denna plats även intager en ledande ställning i
fråga om lax- och torskfiske. Fisket är så utomordentligt
givande att det säges att en fiskare i dessa vatten kan erhålla lika rikt byte på en halv timma som man under enahanda förhållanden kan erhålla på norra atlantiska kusten
på åtta timmar. Från Prince Rupert fraktas på Canadian
National järnvägen varje vecka hela bantåg med uteslutande
kylvagnar, innehållande hälleflundra och torsk, avsedda för
österns storstäder, förnämligast Chicago och New York.
En stor del svenskar äro även engagerade i fiske här.
Av torsk förekomma flera varieteter i överflöd efter
British Columbias kuster och Behrings hav. Hittills har
•emellertid   torskfisket   överskyggats   av   laxfisket,   men   att  dr
— 100 —
torsken finnes där i stor mängd erkännes av alla, ävensom
att dess fångande, rökning och torkning kan bliva en mycket viktig industri.
I förbigående må omnämnas, att British Columbias vatten under vissa månader överflöda av sill. Bland andra
fisksorter märkes stör (sturgeon), varav man får kaviar.
Stör uppnår en enorm storlek, ända upp till 900 pounds.
Sålunda fångades en stör vid Ladner's Landing, i oktober
1887, som mätte 12 fot i längd och vägde. 822 pounds. Gös-
och aborrefamiljerna äro väl representerade i British Columbias vatten och fångas i betydliga kvantiteter för att förse
de lokala marknaderna. Shad eller staksill finns det också
godt om.
Till sist vilja vi icke underlåta att påpeka den stora
minskningen i laxfångsten under de senare åren. Under
30-års perioden 1888 till 1918 var Sockeye fångsten i Fraser
floden 9 millioner lådor och lika mycket Fraser-utkläckt lax
fångades i Puget Sound, tillsammans sålunda omkring 18
millioner lådor eller ett medeltal av 600,000 lådor om året.
Vi hade vad man kallade mindre år och vart fjärde år, nämligen då en president inaugureras i Förenta Staterna var
ett storår. De mindre givande åren voro en gång kommersiellt vinstgivande. Men de äro det icke mera. Under
de stora åren var omkring två millioner lådor en medelfångst, ehuru den 1913 (rekordåret) steg till 2,400,000 lådor.
Nedgången i storårsfångsten från detta år framåt är så slående, att den måste väcka uppmärksamhet. Storåret 1917
föll fångsten till mindre än 560,000 lådor och storåret 1921
krympte den ihop  till mindre  än  116,000  lådor.
För att råda bot på detta olyckliga förhållande söker
man nu få till stånd ett fördrag med Förenta Staterna om
skydd för laxleken till Fraser floden, men Förenta Staternas
senat underlät att ratifiera fördraget och staten Washingtons
fiskerinämnd underlät att garantera regler för en tillräcklig tidsperiod för att något varaktigt godt skulle åvägabringas. För den skull kommer Pacific Coast Fisheries Commissions rekommendation, att fiske efter Sockeye lax på
Fraser floden förbjudes på fem år, icke att bli effektiv under
fiskesäsongen   1923.
A*   — 101 —
Valfångst vid British Columbias kuster
En avdelning om val, och valfångst, torde väl höra bäst
hemma efter avdelningen fisk, och fiskerier. Valfångstindustrien i British Columbia har egentligen under de senaste
15—20 åren kommit i förgrunden, sedan de gamla valfångstfartygen och metoderna övergavs. Under de senare åren
har nämligen valfångsten skett på ett fullt affärsmässigt sätt.
Nu använder man sig av snabbgående ångfartyg vilka jaga
de stora havsdjuren tills man nått passande avstånd, för
att då avskjuta en harpun i valens sidor, medelst ett väl-
riktat skott från harpun kanonen. (Se bilden å nästa sida.)
Det är egentligen Pacific Whaling Company, nu Consolidated
Whaling Corporation, som bedriver valfångst sedan det ej
längre lönade sig att begagna gamla tidens fångstfartyg.
Sedan det i det föregående redogjorts för fiskerikedomen i
British Columbias vatten skall det vara av intresse att erfara det även förekomsten av val efter dessa kuster varit
så riklig att nämnda bolags årliga fångst uppgått till 600
valar. Dock inses det att även valfångsten måste avtyna
om dylik ohäjdad jakt skall fortfara. Sålunda har fångsten
under säsongen 1922 utgjort endast 187 valar.
När man fått död på en val, såsom nämnt medelst har-
pun-kanon, inbogseras den väldiga kroppen till valfångststationen Kuouqut. Där sönderstyckas densamma medelst maskineri så att varje del kommer till användning. Späcket
tages först vara på. Det skares i väldiga stycken som.
medelst ångvinschar lyftas ur för att sedan föras till väldiga behållare där oljan utdrages genom kokning. En betydande del av köttet exporteras till Kina och Japan där man
håller till godo med denna slags föda. Benstommen krossas och användes till gödningsämnen, varemot handelns valfiskben, som finnes i huvudet, omsorgsfullt tages vara på
och säljes till England och andra europeiska länder att förarbetas till föremål av olika slag och i handeln går under
namn av elfenben.
Blå valen är den största levande varelse som finnes till.
Men ej nog med det utan även det största djur som någonsin
funnits, så långt som man vet, enär en dylik val såsom den
förekommer utanför British Columbias kuster är betydligt
större än en förhistorisk Dinosaur. Blå valen uppnår en
längd av från 70 till 90 fot och det finnes till och med upp- — 102 —
gifter på att denna val uppnått 110 fots längd. Från en
dylik val erhålles i genomsnitt 50 tunnor olja. Sperm valar
mäta från 40 till 60 fot men giva mera olja än blå valen,
nämligen 80 tunnor i genomsnitt, därav 25 tunnor spermolja
(spermaceti) en mycket klar olja som förekommer i valens
huvud.    "Fen rygg" valen (Fin backs) bliva 70 fot och giva
o
o
i genomsnitt 40 tunnor olja. Grå valen blir 40 fot och
ger omkring 35 tunnor olja. Vidare finnes Puckelrygg valen
av 30—40 fots längd från vilken erhålles omkring 25 tunnor
olja.    Vad valens — 103 —
ganska noga bestämma densamma från hans längd, nämligen
ett ton eller 2,000 pounds (1,000 kg.) per fot. Ett 90 fots
exemplar av dessa havsvidunder skulle således väga omkring
90 ton eller 180,000 pounds. Den snabbaste simmaren av
valsläktet är fen rygg valen som även är den styvaste dykaren av dem alla som kan gå ned 400 famnar i havets djup.
En sperm val kan hålla sig under vattnet i 40 minuter i ett
sträck. Puckelrygg valen är den förnämsta hopparen av dem
alla. Han kan med sin ofantliga kroppstyngd skjuta upp ur
vattnet så högt att stjärten kan vara 10 fot från vattenytan.
Man kan förstå att det blir ett förskräckligt skvalp då det
stora djuret faller ner i vattnet igen, och det är bäst att
fångstfartygen då äro på vederbörligt avstånd.
Intill omkring 30 år sedan bedrevo British Columbias
kustindianer en ganska betydlig valfångst men ha nu delvis
eller helt och hållet övergivit detta slags fiske, förnämligast
på grund av att de ej kunna konkurrera med den vite mannen och hans modärna fångstmetoder. Ett antal år tillbaka
hade nio Siwash indianer hemmahörande i Ahousat indiansamhället, 50 mil från Kuouqut fångststation på västkusten
av Vancouver-ön, en erfarenhet som de nog ej glömde så
länge de levde. Historien som i huvudsak lär vara sann,
dock med någon utsmyckning, lyder i korthet som följer:
De nio indianerna under befäl av hövdingen Hatliu satte ut
till havs i en 40 fots kanot, utgörande en urholkad ceder-
sta.m av stor grovlek, och försedda med proviant för tre
dagar. Indianerna voro beväpnade med hand harpuner och
ljuster. Vid middagstiden första dagen fingo de sikte på en
puckelrygg val som de satte iväg att förfölja. Efter några
timmars manöver hade de kommit valen så nära att de kunde
störta en harpun i dess sida. Ögonblickligen som valen kände harpunens styng gav han vattnet en våldsam klatsch
med stjärten varpå han dykte. Så fort sig göra lät sammanfogades fångstlinan med en annan för att giva valen mera
rörelsefrihet enär de annars stodo i fara att få sin kanot
kantrad av djuret. När så valen kom upp igen satte han ut
till havs, "windwards," med rasande fart, oupphörligt emot
vinden. Fastän indianerna voro skickliga kanotmän kunde
de dock med möda hålla kanoten på rätt köl. Kusten hade
snart försvunnit ur sikte och mörkret föll på. Än dykte valen, än sköt han rätt upp ur vattnet, i sitt försök att frigöra
sig från harpunen och fångstlinan och indianerna voro oupphörligen i fara att få sin kanot kantrad och de själva störtade
i djupet.    Detta pågick i tre dygn och nu hade deras pro- I
— 104 —
viant och vatten tagit slut och enligt deras egna eller tidningsrapportörers uppgifter, skall valen ha dragit dem omkring i sex dygn på detta sätt, ute på villande hav. Varför
kapade de ej fångstlinan torde någon säga, och läto valen
fara vart han ville? Detta hade de naturligtvis kunnat,
men de ansågo ej detta rådligt enär de ej visste åt vilket
håll kusten låg och ej visste hur långt dit. De skulle då
antagligen förgåtts av hunger, medan man nu vid fångstlinans andra ända hade mat i överflöd nämligen valen. De
visste sig därför ingen annan råd än att hänga fast vid valen.
Rödskinnen hade väl aldrig fått se land igen för att berätta
Hamnen i Stewart med ångaren "Prince George"
om förloppet, om det ej varit för att vinden omsider vänt
sig och nu blåste från motsatt riktning, nämligen från landsidan. Valen som måste simma mot vinden, ändrade därför
kosan och styrde nu mot Vancouver-ön igen med indianerna
och deras kanot i släp och omsider nåddes kusten och indianerna voro räddade. Dock ej så med valen ty han var nu så
utmattad att det var jämförelsevis lätt att taga död på
honom. Historien låter onekligen litet romantisk men lär i
huvudsak vara autentisk. Det kan dock sättas i fråga om
indianerna verkligen voro ute på havet i sex hela dygn. British Columbias djurvärld ? Jakt
British Columbias vilda och otillgängliga bergstrakter
är en hemvist för villebråd av alla slag och ett riktigt jägareparadis. För jägaren torde British Columbia med all säkerhet nu vara den mast gynnade domän i hela norra Amerika.
Sålunda förekommer i ymnighet älg,, björn (av olika slag),
bergslejon (cougar), hjort, rådjur, "cariboo," den nord-amerikanska renen, bergfår, stengetter samt alla slags fågelvilt.
En del av dessa högdjur förekomma i sådan ymnighet, särskilt älg och björn, pumas och rådjur, även "cariboo" att
man kan skjuta därav så mycket man önskar, naturligtvis
under jaktstadgans bestämmelser. Bland högvilt intaga älg
och björn dock den ledande platsen och förekomma dessa
talrikast i inre central- samt norra delen av provinsen såsom
Atlin, Telegraph Creek, Stitkine och Cassiar distrikten.
Praktexemplar av älg varav man får de bästa huvudena för
uppstoppningsändamål, erhållas i Cassiar distriktet. I Atlin
och Stitkine distrikten samt Prince George trakten finnes
förmodligen mer älg på kvadratmilen än i någon annan del
av kontinenten och detta gäller även om björn.
Grizzly björnen påträffas överallt å fastlandet, men ej
på Vancouver-ön. Den är mycket vanlig i de nämnda trakterna av det inre, samt i Lillooet och East Kootenay distrikten. Trakterna på ömse sidor om Naas, Stitkine och Skeena
floderna erbjuda ypperliga tillfällen till björnjakt, ävensom
efter många av de långsmala havssunden, "inlets." Bästa
tiden att jaga björn är på våren så snart snön smält på bergssluttningarna och litet är kvar i skogen.
Trakten omkring Usk och Hanall är även rik på villebråd, med besrgssluttningarna formligen vimlande av storvilt av alla slag såsom älg, rådjur, grizzlybjörn och
andra slags björnar, dessutom bergfår och berggetter, för
att ej tala om fågelvilt såsom hjärpe, fasaner och ripor.
Den svarta björnen finnes överallt, såväl i det inre som
å Vancouver-ön och kusten. När laxen leke.r i strömmarna,
lever denna björn nästan uteslutande på denna fisk och påträffas då lätt kväll och tidigt på morgon.
Den nordamerikanska renen, "Cariboo" kallad, är tämligen allmän på sina ställen i Selkirkbergen, från riksgränsen
norrut till 54 breddgraden. I Chilcotin finnas de ganska
talrikt, men de bästa jaktmarkerna kunna nås från Quesnel
eller Prince George. Av rådjur finnas två mycket närbesläktade arter som trivas i samma trakt.    De skilja sig från — 106 —
varandra endast genom sin storlek samt hornens byggnad.
De förekomma mer eller mindre talrikt i hela södra delen
av provinsen till .österom kustbergen. De bästa rådjur
jaktmarkerna äro Chilcotin och delar av östra Kootenay.
På Vancouver-ön och efter kusten förekommer kust-rådjuret
ofantligt talrikt samt på alla öarna utom Queen Charlotte
gruppen.
Bergfåret anträffas på skilda orter på fastlandet, mellan
»I»     Hl^r ^^1
^pp^^^^^S
fePsl ■ -®s&
^*#il
1p%*0 v ;
H %^§
. 7*J\    «•         Jj
fe
49 och 52 breddgraderna. De största och vackraste exemplaren erhållas i östra Kootenays klippberg. Det finnes ännu
ett stort antal bergfår i denna trakt, men jakten är besvärlig
enär bergen där de förekomma äro vilda och otillgängliga
samt skogen och  busksnåren täta.    Bridge River och  Chil- — 107 —
cotin äro de mast omtyckta jaktplatserna där fåren ännu äro
talrika.
Ett annat högdjur och eftersökt Villebråd är Canada-
hjorten "Wapiti" vars bild förekommer i British Columbias
vapen. Detta ädla villebråd förekommer talrikt på Vancouver-ön, särskildt i dess nordvästra del. Det börjar också
bli godt om den i sydöstra Kootenay, där de äro fridlysta.
Liksom Sveriges riksvapen uppbäres av tvänne lejon, så upp-
bäres British Columbias vapen, på ena sidan av en Wapiti
och den andra av ett bergfår.
Ännu en annan bergfårart förekommer 50 mil norr om
Sheslay vid Atlinsjöns sydända. Tre mil söder om sjön äro
fåren mycket talrika. Åter en annan bergfårart, Yukonfåret, anträffas från sydändan av Tesslinsjön till McMillan
floden.
Stengetter äro mycket talrika inom hela provinsen, var-
hälst det finnes höga berg. På kusten förekomma de i ännu
större antal än i det inre. De bruka anträffas på bergen
nära Vancouver.
Timmervargen finnes mer eller mindre över hela provinsen, men särskildt talrikt på Vancouver-ön. Han är ett
ofantligt djur, troligt det största i vargfamiljen och växlar
storligen i färg, från svart till grå och från brun till gul.
Shakalen förekommer mer eller mindre talrikt i det inre
av landet.
Bergslejonet (cougar) är utomordentligt talrikt på Vancouver-ön och i vissa delar av fastlandet, framförallt i Oka-
noogan. och gränstrakten  mot  Staterna.
Författaren har på sina resor i bokens intresse gjort
många iakttagelser som bekräftelse på den rikliga förekomsten av vilda djur i British Columbia. I den trakt där ett
svenskt nybygge låg förekom björn så talrikt att man när
som hälst, morgon och kväll kunde få se en dylik lurvig
best sysselsatt med den ädla fiskesporten, om man begav sig
till ett ställe där en bäck utmynnade i en sjö; hur björnen
blixtsnabbt högg ramarna i den ena feta laxöringen efter
den andra, ja fiska mycket mera än mäster Brun kunde äta
upp, därvid ådagaläggande riktiga spor.tfiskareegenskaper.
Det är klart att björn som bedriver lönande fiske och blir
fet därav ej är vidare farlig och ingalunda behöver anställa
förödelse bland en nybyggares husdjur. Annorlunda är förhållandet med puman och shakalen vilka äro riktiga plågoris
i farmsamhällen i skogsbyggden.
Kuguaren, puman, eller bergslejonet är i fullvuxet till- — 108 —
stånd av en lejonhonas storlek. Dess blodtörst gör den
mycket skadlig för hjordarna och den dödar ofta en mängd
får på en enda natt. Den klättrar med lätthet i träd och är
kraftig och vig i sina rörelser. Puman tyckes med förkärlek
vilja hålla till ute på någon stor trädgren, vanligtvis över
skogsväg eller stig, där lurande på sitt byte för att när
offret, t. ex. ett rådjur kommer förbi, då störta ned på detsamma. Fastän kuguaren sällan angriper människor så är
det ändock ganska kusligt att en mörk kväll vandra fram
efter en skogsväg och tänka att en sådan best skall ligga på
lur rätt över ens huvud. Författaren har besökt bergstrakter där personer ha berättat att under mörka kvällar kuguaren ibland kan följa en människa på passande avstånd efter
en skogsväg, därunder uppgivande ett läte liknande ett
barns gråt och kvidan. Det duger ej just för en nervsvag person att vara ute ensam och veta att man har en dylik
gråtande passagerare bakom sig. Vid besök som av författaren gjorts i svenska nybyggen i bergstrakter, såsom i trakten av Hope har det berättats att kuguarer om nätterna
kommit fram till husen, berett sig tillträde till fähuset och
där ihjälrivit och bortfört kalvar. Sedan har någon shakal
eller "coyote" kommit och gjort påhälsning i hönshuset, och
där kanske ihjälbitit alla hönsen, vilket anföres för att påvisa
några av de svårigheter som nybyggare få utstå..
Lodjuret förekommer överallt på fastlandet men mast
i det inre, liksom även vildkatten.
Av rävar förekomma den svarta räven, silverräven,
korsräven och den vanliga räven, men endast i norra delen
av provinsens inre.
Andra pälsbärande djur äro bävern, som finnes överallt
inom provinsen både på fastlandet och på öarna, men är
fridlyst; muskråttan, allmän, men talrikast vid mynningen
av Fraser River; havsuttern, som är myckt sällsynt; landuttern, som finnes mer eller mindre överallt, men talrikast i
det nordliga inre; racoonen (sjubb); de tvänne mårdslagen
(marten och mink); jarven, grävlingen, igelkotten, haren,
kaninen, polecat, vesslan, hårsälen, pälssälen och sjölejonet.
Marten och mink tillhöra båda mårdsläktet. Men den
förres skinn är mycket dyrbarare än den senares. Det billigaste marten skinn betalas med $25 varemot minkskinn
betalas med $6 a $7. Präktiga exemplar marten skinn betalas med $150 och i särskilda fall ända upp till $200 per
styck. Till ett bevis på hur man lurade indianerna vid skinnhandel kan anföras att en uppköpare på en viss plats köpte — 109 —
ett marten  skinn av  en  indian  för $2.50,  vilket han  sedan
sålde för $200.
En ivrig sportsman och jägare Mr. J. Utterström i Vancouver har lämnat följande uppgifter angående storvilt, samt
jakt i allmänhet i British Columbias nordligare delar.
Till British Columbia strömma jägare från snart sagt
alla världens hörn,  särskilt till  de norra fjälltrakterna  som
Tre nallar fällda av Mr. Utterström
utöva en speciell dragningskraft för de jaktlystna. Stora
områden äro där ännu ganska litet kända och erbjuda rika
tillfällen för utövandet av den ädla jaktsporten. Villebråd
av den mest rikhaltiga varietet förekomma här ganska allmänt, mästadels i hjordar av ansenlig storlek. I allmänhet
äro British Columbias bästa jaktmarker belägna ända till
200 engelska mil ifrån närmaste järnvägs- eller båt-kommunikation. Skrivaren har under sina strövtåg i norra British
Columbia sett tusentals av de ståtliga älgoxarne. Under parningstiden i slutet på september är den bästa jaktsäsongen. — 110 —
Vid den tiden kan man ofta påträffa älgar i hopar på fem
till tio stycken betande ute på de öppna slätterna. Mot
kvällsidan komma vanligen de stora oxarne och sluta sig till
sällskapet. De synas tycka om att göra mycket väsen av
sig, och deras annalkande kan ofta höras på långt avstånd
då de med sina kolossala hornkronor riva i, och bryta ned
de små träd och buskar som äro i deras väg, för att därmed
imponera på älgkorna genom sin oförvägenhet och styrka.
Vid ett tillfälle gynnades vi av den ståtliga anblicken att se
nio stycken stora älgar samtidigt stå och dricka ur en källa
vars vatten vid närmare undersökning befanns vara bemängt med kemikalier och syntes utöva en viss dragningskraft på de ståtliga djuren, alldenstund vi senare på dagen
fingo bevittna en formlig tillströmning av dessa skogens monarker, oaktat det fanns god tillgång på vanligt vatten.
Grizzlybjörnen, samt den svarta björnen som båda
förekomma talrikt påträffas hälst av jägaren efter bergssluttningarna där snölavinerna på våren sopat bort snön
och där gräs sålunda först uppspirar. De lurviga nallarna
komma nämligen fram där för att fylla sina magar efter vinterns långa svältkur. Man kan sålunda få se en fem a sex
stycken björnar på en enda gång ute på en dylik snölavin-
bana. För övrigt är det alltid intressant att observera en
dylik bergssluttning på våren, ty man kan ej veta vilka vilda
djur som kunrta komma fram för att söka föda, hälst på
kvällssidan. Ibland kommer en grizzly som är så stor och
fruktansvärd att det går kalla kårar efter ens rygg att
betrakta honom och det gäller att ha säker hand och säkert
öga då man skall söka fälla dylikt storvilt.
Den i British Columbia vanligast förekommande högfjällsrenen "Cariboo," vilken är nära nog dubbelt så stor
som den svenska lapprenen, påträffar man under jaktsäsongen i hjordar från tio till två hundra stycken strax ovanom
trädgränsen. Under morgonen och den senare delen av ef1
termiddagen äro de ute och beta i de små dalsänkorna. Under den hetaste tiden av dagen draga de uppåt fjällen där
de vanligen uppsöka ett snöfält eller en glacier. Här lägga
de sig ned till vila för att vara fria från de besvärliga insekterna. En egendomlighet hos dessa djur är deras utpräglade
nyfikenhet. Man kan t. ex. tilldraga sig deras uppmärksamhet genom att hålla en röd duk i handen. De stora oxarna
komma genast försiktigt framklivande för att se vad som är
å färde och stanna på några hundra fots avstånd.    Här bliva
de stående i några minuter med nosen i vädret.    Vid minsta
*+ — Ill —
lilla rörelse av föremålet för deras nyfikenhet hoppa de om
varandra och springa iväg ett stycke för att nästan omedelbart återvända, denna gång på litet närmare avstånd. Detta
deras tillvägagångssätt upprepas ofta ett flertal gånger. Då
de slutligen lyckats vädra lukten av mannen med duken,
bär det iväg så fort benen kunna bära dem.
Ibland bergsfåren finnas fem olika slag i British Columbia. Deras betesplatser äro de gräsbevuxna bergsplatåerna och ibland de branta klipporna där de finna sitt skydd
från människor och rovdjur. De stora gumsarne finner man
parvis medan tackorna och lammen äro samlade i små hopar från 5 till 10 stycken. Att jaga dessa ståtliga djur är en
sport som är värd att sträva efter. Det största huvud som
jag har fått på mina jaktresor mätte 16^4 tum i omkrets vid
huvudet och 42 tum långt i spiralform.
sv ^SPlIPPt   *1
Stengetjakt
En pälsdjursfångare Mr. Lagerquist berättar några av
sina erfarenheter på Vancouver-ön på följande sätt: Det
var på hösten 1920 som jag jämte en kamrat begav mig uppåt Vancouver-ön på "trapping." Vi foro uppefter öns västkust så långt som till Port Renfrew. Därifrån färdades
vi i en kanot, med våra tillhörigheter uppefter San Juan
River. Komna en 16 mil uppåt nämnda älv etablerade vi
vårt högkvarter för vintern och byggde vår första cabin..
Vädret var fint tills hyddan var färdig och vi hade fått
tak över huvudet, men då började det att rägna och fortsatte att rägna utan avbrott natt och dag för 26 dygn. Under tiden höggo vi dock ved för att räcka en tid framåt var- —   112  -r
jämte vi använde tiden med att ställa i ordning våra fällor
eller "traps." När så vädret blev så vi kunde vara ute
grepo vi oss an med att hugga upp "trails" (stigar) så att
vi kunde komma fram genom skogen och snåren för våra
"trap lines." En dylik "trap line" motsvarar vad man i
norrland kallade "snar-led," där snaror utsattes för skogsfågels fångande. Den som erinrar sig det fria livet att med
bössan på axeln ströva omkring i skog och mark och tillse
sina snaror, där en präktig tjäder eller orre alltibland påträffades, kan också göra sig en föreställning om det romantiska livet ute i den vilda amerikanska västern, med
att ha en "trap line" och på en enda dag erhålla flera mår-
dar, bävrar, "coons" och andra dyrbara pälsdjur.
Här hade vi tre olika "trap lines" om tillsammans 18
mils längd. Vår andra cabin eller depå anlades 8 mil upp
från vår första och vår tredje eller översta cabin 14 mil
upp. Nu hade vi stigar upphuggna och jakt-stugor byggda
och nu blev det för oss att utsätta och gillra våra saxar för
vilket arbete åtgingo två dagar, då allt var färdigt för
mister mård; mickel räv och mister "coon." Vi togo oss nu
tre dagars vila och rast, under vilken tid vi dock voro ute
och sköt rådjur vilket gav oss kött för vårt vinterbehov.
Den första dagen vi voro ute och tillsågo våra saxar erhöllo
vi tre präktiga mårdar på uppvägen till vår översta cabin,
och på återvägen erhöllo vi två till. På detta sätt höllo vi
på med ganska god jakttur tills decembers inbrott. Den 2
december begåvo vi oss som vanligt över vår gillersax-led
och kommo upp till jaktstugan nr. 3 dit vi nådde på kvällen.
Men då började det att rägna, och det värsta vi sett i våra
liv. Det bar över nämnda älv för att komma till vår översta
hydda, för vilket vi hade fällt ett stort träd tvärsöver. Då
älven svällde upp av rägnfloden följde vårt bro-träd med.
Det var då att fälla ett annat träd tvärsöver för att vi
skulle kunna komma därifrån men även det följde med
strömmen, och så med inalles 8 träd. Vi hade mat med oss
för endast två dagar men det blev på femte dagen innan
rägnet upphörde och vattnet sjönk undan så pass att det
var möjligt att fälla ett träd över älven så att vi kunde
få begiva oss ned till jaktstugan nr. 1, dit vi nådde på
kvällen. Vi hade då ej haft någon mat på tre dygn och
det förråd vi hade där smaka bra. Vi hade då fint väder
några dagar eller till den 16 december men då utbröt den
värsta storm som man sett på västkusten på en 40 års tid.
Vid omkring 10-tiden på kvällen började det braka i skogen — 113 —
och jätteträden föllo titt och tätt. Om vi någonsin varit rädda för våra liv så var det då. Intet annat skydd än vår
bräckliga hydda vilken med dess innevånare skulle krossats därest något av de väldiga träden slagit tvärs över
den. Under hela natten fortforo träden att falla i kors och
tvärs omkring vår hydda, ett stort träd endast åtta fot
därifrån. Som ingen öppen plats fanns i skogen var det
häller ingen annan råd än att stanna inne. Vi kommo dock
ifrån det hela med livet. Det torde vara på sin plats att
här inflika att det var samma natt eller under samma dygn
. som den oerhörda förödelsen av skogen skedde på Olympiska
halvön. Enligt väderleksbyråns uppgifter hade stormen under detta dygn en hastighet av 150 mil i timmen.
Vi stannade däruppe och höllo på med vår gillerfångst
Bergen speglande sig i  Skeena River
till i slutet av februari. Vi hade då sedan i början av december fångat 36 marten, 8 mink. (Det svenska namnet på
båda dessa djurslag är mård.) Vidare 14 "coons" (sjubb)
samt två björnar. Vi sålde dessa skinn för över $1,000. Påvar återfärd till Port Renfrew kantrade vår kanot och vi
kommo i vattnet men räddade oss och kommo lyckligt och
väl tillbaka till Victoria igen. Trots faror och besvärligheter
är det dock ett fritt och romantiskt liv att vara ute i vildmarken och jag skall fortfarande ägna mig åt pälsdjursfångst.
Av fåglar finnas i British Columbia över 80 olika arter.
Här må nämnas änder, gäss, svanor, tranor, strandfåglar,,
beckasin, sandpipare, bränningsfåglar, hjärpe, rapphöna, fasaner och duvor. Klimatförhållanden
De klimatiska förhållandena, — temperatur och nederbörd, i British Columbia variera mycket, beroende på fysiska
förhållanden, men i allmänhet taget så kan det sägas att
British Columbias klimat har mycken likhet med det som
råder i de europeiska länder som ligga inom samma breddgrader. På grund av Stilla havets tempererande inflytande
på kustklimatet äro vintrarna här milda och somrarna svala.
Utomordentligt ymnigt rägnfall förekommer på vintern, på
Vancouver-ön, särskilt efter öns västkust, samt efter fastlandskusten. Medan den totala årliga nederbörden t. ex. i
trakten av Surf Inlet uppgår till 17 fot (1921), så är nederbörden i åtskilliga andra trakter av provinsen såsom Kam-
loc
lur
Ocean Falls
)ps, 7 tum och i trakten av Tranquille där provinsens
igsotssanatorium är förlagt, Sy2 tum om året, i genomitt. Skillnaden mellan 17 fot och 5 tum måste sägas vara
mtlig. Surf Inlet är också British Columbias våtaste trakt
h därnäst kommer Clayoquot trakten på Vancouver-öns
stkust med en genomsnittsnederbörd av 11 fot om året.
akten av Ocean Falls har också en ofantlig nederbörd och
t säges på skämt om denna plats att namnet härleder
r från det faktum att oceanen här "faller," i form av rägn.
ovinsens torraste trakter äro å andra sidan, såsom redan
fört,  Tranquille   och   Kamloops.     Då   det  blir   fråga   om — 115 —
snöfall står trakten av Glacier, i Selkirk bergen som numro
ett med 30—32 fot och därnäst Ferguson i West Kootenay
distriktet med ett snöfall av 25 fot årligen.
Till jämförelse med den totala årliga nederbörden i
Surf Inlet trakten 200 tum, och Clayoquot, 130 tum, samt
på kusten i övrigt, kan anföras att den årliga genomsnittsnederbörden för Sverige som ett helt, under sista 30-års-
perioden var 20 tum. För t. ex. Älvsborgs län var genomsnittsnederbörden under nämnda tidrymd 28 tum om året.
I Uppsala, Södermanlands, Kalmar, och Jämtlands län var
genomsnittsnederbörden   19—20 tum  årligen.
British Columbias kallaste trakter åter torde vara Chil-
cotin i övre Fraser distriktet med en maximum vinterköld
av 42 grader under noll; Vanderhof i samma distrikt samt
New Hazelton, samma distrikt, och å samma breddgrad som
Öresund med en maximum vinterkyla av 30 grader.
Provinsens varmaste trakt är utan några om och men,
West Kootenay distriktet, med Nelson och Waneta som de
hetaste ställena, med en sommartemperatur av 95—100 grader. I Okanogan och Similkameen distrikten, samt i Thompson River distriktet är det också mycket varmt på sommaren medan vintrarna i de förstnämnda distrikten även äro
jämförelsevis milda.
På somliga ställen utom provinsen har man fått det
intrycket, att åtminstone öster om kustkedjan en ytterligt
stark köld måste utstås av innevånarna, medan man på sina
ställen inbillat sig att kustklimatet liknar Medelhavssträndernas. För att få en rimlig ide om verkliga förhållandet
bör man först på en karta över Europa undersöka den del
därav som ligger mellan samma breddgrader och sträcker
sig över samma område från atlantiska kusten österut, och
därefter bör man taga i betraktande huruvida de kända förhållandena där kunna modifieras genom de lokala skilj -
aktigheterna vid Stilla havet. Man finner då att emellan
de 49 och 59 breddgraderna ligga Storbritannien, nordöstra
hörnet av Frankrike, Belgien, Holland, norra Tyskland, Danmark, södra Sverige, Östersjöländerna samt ryska kusten
ända till Finska viken. I areal och läge motsvarar detta
område British Columbia och kan i det hela taget sägas
erbjuda samma klimatiska förhållandena.. De olikheter som
böra tagas med i räkningen, äro följande; för det första
flyter icke Japanska strömmen, Stilla havets norra ekvato-
rialström så nära amerikanska kusten, som Golfströmmen
norra Europas kuster, utan släpper in en arktisk ström norr- Vernon, Kamloops, Nelson
%■ — 117 —
ifrån, från Ishavet nämligen. Denna arktiska ström som gör
British Columbias vatten ytterst kalla, orsakar en konden-
sering av den luftens vattenhalt, som bäres av de förhärskande västliga vindarna, vilket förhållande är synnerligt välgörande för växtligheten. För det andra häjdas vindarna
något av kustkedjan, varigenom ett torrt bälte bildas öster
om dessa berg, medan de högre luftströmmarna uttömma sin
fuktighet mot Selkirkbergen och orsaka det mer rikliga snöfall, som utmärker dessa berg från Klippbergen.
Sålunda bildas en serie av alternerande fuktiga och torra
bälten genom provinsen, vilka ej äga någon motsvarighet å
Europas kust, utan där fördelas nederbörden jämnt över hela
arealen.
Det allmänna resultatet av de ovannämnda skiljaktig-
heterna mellan de två regionerna är att nederbörden på Pacific kustens stränder och temperaturens ytterligheter i det
inre accentueras. Vad kusten beträffar, så måste en ökning i nederbörd och allmän fuktighet väntas i norr där den
arktiska strömmen är kallare och där den japanska strömmen flyter närmare land och kondenseringen följaktligen är
större. Vancouver-öns ostkust blir mindre fuktig än dess
västkust genom att bergen och skogarna på ön upptaga
fuktigheten, och stränderna på fastlandet bli mer utsatta
för rägn och dimma genom den låga temperaturen hos vattnet i sundet som skiljer ön och fastlandet åt. Det kan därför sägas, att British Columbias klimat taget som ett helt
äger alla de drag som utmärker klimatet i de europeiska länder som ligga inom den tempererade zonen och att det är
därför ett klimat, som väl lämpar sig för den mänskliga rasens utveckling, under de mast gynnsamma förhållanden.
Det torde i detta sammanhang ha sitt intresse att anföra
att Victoria ligger på alldeles samma breddgrad som Paris;
staden Vancouver ligger lika långt norr om 49 breddgraden
som Victoria ligger söder om den. Prince Rupert ligger
på samma breddgrad som Kiel och Sassnitz; Hazelton å
samma breddgrad som ön Bornholm; Peace River "blocket"
som det kallas, å samma breddgrad som Helsingborg, o. s. v.
Väderleksförhållandena i provinsens olika delar kunna
angivas sålunda: I Kootenay distriktet, som omfattar Co-
lumbiaflodens dräneringsområde, Selkirksbältet och Klippbergens västra sidor, gör det höga läget luften tunn och uppfriskande. Där finns tillräckligt nederbörd, från 18 till 20
tums rägnfall om  året och  ett snöfall från  en till  tre  fot. pp	
s i *jn
r
lillllti
|   Bulkley
I   Gate,
P^<?%--'' *
Bulkley
i    Canyon,
1   mellan
1   gamla
1    och
i  nya
j   Hazelton
Ik
ft"      I rtti
åSm        111
Pi*       11 .
j   Totempålar
1   i den
gamla
indianbyn
Kitwanga,
vid
Skeena
floden
KL?
m — 119 -
Om sommaren stiger kvicksilvret ända till 90—100 grader i
skuggan om dagarna, men nätterna äro i stället svala.
IblandQförekommer om vintrarna köldvågor, då kvicksilvret
faller åtskilliga grader under noll men dessa äro av kort
varaktighet. Det är sällan någon skada orsakas av torka
och ehuru det^i sumpmarkerna tillfälligtvis förekommer
sommarfrost, så kunna verkningarna avlägsnas genom ut-
dikning och odling. På den stora inre platån råder ett
mycket torrare klimat, med en nederbörd från 7 till 12 tum.
Yppig växtlighet är inskränkt till kanterna på sjöar och
floder, medan landskapet i allmänhet framvisar de vanliga
rundtoppade kullarna med "bunch" gräs' som är typiskt
för den amerikanska västerns "range" land eller ofantliga
bergssluttningar. I många dalar utvisa blomstrande farmsamhällen effekten av omsorgsfull odling och varhälst konstbevattning har praktiserats, kan resultatet ses i rikliga
skördar. &
Söder om Shuswap och Kamloops sjöarna visar klimatet
ett mellanting mellan "bunch"- eller ökengräslandets torrhet
och kustens fuktighet. Landet är till stor del parkliknande
något vågformigt och växtligheten frodig och omväxlande'
Det finnes nog rägn för alla ändamål och klimatet liknar
i  det  närmaste  central  Europas.
i -u06, |?ånSa dalar som genomskära kustkedjan, ha särskilda klimatiska egendomligheter. Skyddade, som dessa
dalar aro av de omgivande bergen mot bistra nordanvindar
ga de varma briserna från kusten fritt igenom dem. Solens
strålar koncentreras på de lägre bergens sidor med nästan
tropisk styrka, och även på de högre terasserna ge fruktträdgårdar och vingårdar stora skördar. Så snart man lämnat
bergen bakom sig och nått Pacific stranden inträder en
förvånande forändring i förhållandena. Där växtligheten har
lämnats i sitt ursprungliga tillstånd förekommer en nästan
ogenomtränglig snårartad underväxtlighet varur resa sig
väldiga skogar av "fir," tall, gran, o. s. v. Detta beror på
den starka nederbörden och de korta och milda vintrarna
Den torraste punkten på kusten är Victoria och dess grannskap. Under somliga vintrar förekommer ej häller någon
märkbar frost. Den delen av det nordliga inre, som omfattar Cariboo och Chilcotin trakterna har ett strängare klimat än Kootenay distriktet. Detta beror på det högre läget
over havet men klimatet är ganska milt jämfört med central Ryssland som ligger på samma breddgrad.
Den del av Peace River dalen, som ligger inom provin- — 120 —
sen åtnjuter ett mycket mildare klimat, än de högre liggande
distrikten,  längre  söderut.    Angående  norra  landet  är   det
Skogslandsväg i British Columbia
inte  något tvivel  om  att  när  skogen  är  avverkad,  marken
blir torrare och  klimatet  betydligt  mildare. Vattenkraft, Nationalparker m, m,
British Columbia äger fördelen av ofantligt stor tillgång
på vattenkraft och få länder på jorden torde ha så löftesrik
framtid i fråga om drivandet av industrier med hydro-
elektrisk kraft. Såsom i en annan avdelning är framhållet
ha alla floder av betydenhet som ha sitt utlopp i Stilla havet,
med undantag av Colorado, sin upprinnelse i British Columbia. Administrationen av British Columbias vattenfall är
lagd i händerna på en byrå under namn av "The Comptroller
of Water Rights" som sålunda är provinsens vattenfallsstyrelse och som har sitt huvudsäte i Victoria. Intill närvarande tid är omkring 300,000 hästkrafter utbyggda och tagna i
"Sågtand" Canyon i Fraser floden
anspråk i industriens tjänst såsom för belysning i städer, för
spårvägssystem, åkerbruksändamål o. s. v. Sålunda äro omkring 40,000 hkr. tagna i anspråk för sågverk, trämassefabriker, pappersbruk o. s. v. samt omkring 30,000 hkr. för gruv-
och metallurgisk industri. Enligt av Dominionregeringen
verkställda beräkningar och uppskattningar äro British Columbias vattenfall i stånd till att utveckla minst tre millioner
hkr. vilket motsvarar den enorma siffran av 19,604,880,000
kilowatt årligen.
Det är beräknat, enligt gjorda undersökningar att inom
ett rimligt avstånd från städerna Vancouver och Victoria
finnas möjligheter för utfjyggandet av vattenfall, för utveck- 122	
ling av 750,000 hkr. Det har påpekats att vattenkraftsförhållandena i British Columbia äro i mångt och mycket liknande
de i de skandinaviska länderna i fråga om ekonomiskt ut-
NATIONALPARKER
Inom British Columbia äro flera större områden åsidosatta för nationalparker. Man har sålunda Revelstoke Park,
på 95 kvadratmil och år 1920 blev Kootenay Park, så uppkallad efter Kutenai indianerna, av British Columbias regering*
I Jasper nationalpark
ikt ändamål. Denna park har en areal av
Inom detta område, två mil norr om Sin-
s hälsokällan Radium Hot Springs, som er-
n på grund aV dess radioaktiva egenskaper,
ör långliga tider vallfärdat till denna källa
<a, dels bada i dess vatten och erhålla bot
med vilka de varit behäftade. Isynnerhet
.ns vatten vara ett bra botemedel mot reu-
h med vilda djur lär skall ha brukat löga
att bli liksom föryngrade,
i har British Columbias regering åsidosatt
åden för nationalparker, vilka innehålla de
bergsscenerier som kan tänkas. Dessa om-
\ssiniboine Park, först öppnad för turister
lee Park i Kootenay distriktet.    Assiniboine — 123 —
Park utgör ett område av omkring 20 kvadratmil, med bergsjätten Mount Assiniboine som reser sig till en höjd av 11,870
fot. Detta område beskrives av det regeringsdepartement
under vilket nationalparkerna hör, sålunda: Det är ett alplandskap i de mäktiga Klippbergen, med majestätiska bergstoppar, vidsträckta glaciärer, sköna dalar, bergpass och sjöar
av stor färgprakt, däribland Ceruleon Lake med sin djupblå
färgton o. s. v. Stigar ha upprättats görande det lätt för
turister att nå till dess sjöar och andra sevärdheter. Parkens
förnämsta station är Lake Magog, vid sjön av samma namn,
och i närheten av femton till tjugu bergstoppar från vilka
erbjuder sig storslagna panoramor.
Kokanee Park kan nås med ganska liten svårighet från
Nelson eller Kaslo. Från Nelson leder en väg till området
följande stranden av West Arm av Kootenay Lake. Detta
område innehåller 10 kvadratmil av alplandskap och med ett
betydande antal glaciärer.
Jasper Park (inom Albertas område) är den största och
nordligaste av Canadas nationalparker, med ett ytinnehåll av
4,400 kvadratmil. Scenerierna här äro av de mast storslagna
i hela Klippbergområdet, med sådana bergsjättar som Mount
Resplendent 11,200 fot och Mount Robson som kallas Klippbergens monark, 13,000 fot. Inom detta område • ha fem
väldiga floder sin upprinnelse såsom även på annat ställe i
denna bok anfört, nämligen Saskatchewan, Athabasca,
Thompson,  Columbia och  Fraser.
PHOENIX, EN DÖD STAD
Poenix i Kootenay bergslagen var på sin tid British
Columbias mast betydande gruvstad. Kopparmalm blev först
påträffad här i juli 1891, av en Henry White och en hans
kamrat, som kallade sin inmutning "Old Ironsides." År
1895 organiserades "Old Ironsides Mining Co." och året efter
"Knob Hill Gold Mining Co." och arbete påbörjades hösten
1896. Dessa två bolag sammanslogos dock till ett under
namn av Granby Consolidated Mining, Smelting & Power
Co. I dagligt tal kallade man bolaget endast "Granby." Följande gruvor kommo sedermera^ i verksamhet för längre eller kortare tid, nämligen "Stemwinder," "Brooklyn," "Snow-
shoe," "Rawhide," "Gold Drop," "Gray Eagle," "War I^agle,"
"Idaho," och ett stycke utanför staden gruvorna "Hartford,"
"Golden Crown" med flera, tillsammans icke mindre än 13
olika bolag, som voro i verksamhet och i närheten av
Phoenix.     Innan  gruvplatsen  fick  namnet  i  fråga  kallades K
Emperor fallet.    Mt. Robson i bakgrunden den "Greenwood Camp," enär Greenwood var närmaste stad,
fyra mil längre ned. Canadian Pacific järnvägens bibana
till Phoenix fullbordades 1899, och i juli månad 1900 gick
första malmtåget från Granby gruvan i Phoenix till detta
bolags nybyggda smältverk i Grand Forks, 25 mil från
Phoenix. Malmbrytningen uppgick då till cirka 400 tons
om dagen.. Då malmbrytningen var i högsta flor åren 1905
till 1916 uttog Granby bolaget omkring 3,000 tons om dagen.
Under tiden då de flästa större gruvorna arbetade samtidigt,
vilket icke alltid var fallet, torde malmbrytningen ha uppgått
till den betydliga siffran av 6,000 tons per dag, eller dygn,
från samtliga gruvor i malmfältet. Det ungefärliga värdet
av den malm som uttagits från Phoenix gruvor under de år
som gruvdrift där pågick torde enligt uppgift uppgått till
ett tusen millioner dollars. Den första smälthytta som uppfördes för smältning av malm från Phoenix gruvor var i
Grand Forks och började sin verksamhet, somt nämnt, i
juli 1900. Andra smältverk som erhöllo malm helt eller
delvis från Phoenix voro Boundary Falls och Greenwood,
vilka byggdes något senare. Av koncentreringsverk uppfördes endast ett, vid Boundary Falls som var av mindre
betydenhet och i verksamhet endast en kort tid. Det bör
här nämnas att Great Northern järnvägen till Phoenix blev
färdigbyggd 1904. Banspåren upprevos och bortfördes år
1920.
Smältverket i Grand Forks hade åtta stora masugnar
""converters"; Greenwoods tre masugnar och Boundary Falls,
två do. Antalet arbetare anställda vid samtliga gruvor i
Phoenix under dess glansperiod, torde uppgått till 1,000—
1,300. Den månatliga avlöningssumman under samma period, varierande mellan $80,000 och $130,000. Phoenix' innevånareantal uppgick till mellan två och tre tusen, därav
omkring 300 svenskar. Phoenix hade fyra kyrkor, teater,
fjorton hotell med salooner, varav fyra ägdes av svenskar.
Spellokaler eller "Gambling Halls," voro kanske lika många
om också en del voro mera tillfälliga; vidare danshallar,
klubbhus o. s. v. Efter 1916 började det att gå utföre med
Phoenix, då driften inskränktes undan för undan, och tog
alldeles slut 1919. Påföljande år eller 1920 uttogs och bortforslades allt maskineri av något värde och när detta var
gjort upprev Great Northern järnvägen sina spår dit, och
bortforslade rälsen. Canadian Pacific upprev sina spår år
1921. Nu är den en gång så blomstrande gruvstaden Phoenix — 126 —
öde och ett minne blott. Den har en enda man kvar såsom
vaktman, över provinsen tillhöriga byggnader, som får ensam skåda förödelsen och ödsligheten. Förr eller senare
kommer väl Phoenix att stå upp igen ty stora rikedomar lära
ännu finnas kvar i bergens innandömen, men det torde taga
mansåldrar innan någon malmbrytning upptages igen. Andra tider och förhållanden måste bli rådande dessförinnan.
Föregående uppgifter om gruvstaden Phoenix ha lämnats av Mr. Emil Carlson, Nelson, B. C. Utgivaren har
även  besökt den  nu  döda gruvstaden  nämligen  i juli  1922
Mt. Edith Cavell
och därvid gjort personliga iakttagelser. Orsaken till att
det blev slut med Phoenix, var att malmen började bli allt
mer och mer låggradig till sin halt, så att man ej med så
stor vinst som med höggradig malm, kunde bedriva brytningen. När gruvbolagen sålunda skummat av grädden här
flyttade man helt enkelt till andra nya gruvfält antagligen
för att göra sammalunda. Hade gruvrörelsen här bedrivits
på ett mera rationellt sätt,  en viss  kvantitet  malm  per  år — 127 —
uttagits, såsom det är t. ex. i Sverige, skulle malmbrytningen
i Phoenix gruvor räckt i mansåldrar i stället för ett tjugotal
av år.
Besök i en död stad
Som redan nämnt gjorde författaren ett besök i den nu
öde staden medan materialet för denna bok höll på att
samlas. Med den fyra mil därifrån belägna gruv- och
smälthyttestaden Greenwood som utgångspunkt anträddes
färden till fots tidigt en julimorgon (1922). Vägen eller
stigen är mycket brant vilket man kan förstå då man vet
att Phoenix ligger närmare 3,000 fot högre än Greenwood.
På den tiden då det var liv i Phoenix och järnvägar ännu
ledde dit var det en tjugo mils järnvägsresa mellan de två
gruvplatserna, fastän avståndet som redan nämnt, är endast
fyra mil. I naturen var liv och rörelse och det var svårt
att tro att jag verkligen var på väg till en död stad, en
erfarenhet som jag aldrig förut upplevat, och det var med
ivrig förväntan som jag sökte uppfånga en skymt av densamma. Jag hade nu nått den ståtliga högvägen, anlagd
medan gruvrörelsen blomstrade, vilken jämn och bred löpte
fram efter bergssluttningen. Ett stycke längre fram och
där i en bred dal, men ändå uppe på berget, utbredde sig
en till synes stor och ståtlig stad, med affärsdistriktet efter
själva dalgången medan å sluttningarna på ömse sidor var
residensdistrikten, med många rätt fina villor. Mot söder
och i stadens utkant syntes väldiga byggnadskomplex med
ofantliga skorstenar resande sig i höjden. Här var ju en
industristad i full ordning och man tänkte ej vid första ögonkastet på att det var underligt att ingen rök syntes bolma
upp från de väldiga skorstenarna eller att ingen människa
syntes till. Nu var jag vid stadsgränsen där en anslagstavla
var uppsatt varpå stod att läsa: "Speed limit 15 miles an
•hour." Här gick det ej an att fara fram fortare än 15 mil
i timmen. Man skulle väl knappast kunna uppleta en människa som skulle säga sig funnit någonting komiskt i ett
anslag emot fortkörning, men här var det verkligen komiskt
eller rättare tragikomiskt då man visste att här ingen människa fanns till. Dock med ett enda undantag, en belgier till
nationaliteten, som är en sorts vaktman i de provinsen tillhöriga byggnaderna som stå kvar, och för vilket han erhåller $15 i månaden. Med undantag av denne enstöring
var det alltför sannt att Phoenix var en död stad. Stadens
innevånare påträffades genast och han erbjöd sig att bliva
	 mm
:0
«
iwx — 129 —
min ciceron, dock har han väl ej till denna dag fått klart
för sig vad ärende egentligen främlingen hade hit. Vi be-
gåvo oss nu iväg efter stadens ledande affärsgata på en-
rundtur genom staden. Nu kunde man få se allting på nära
håll och nu tedde sig det bedrövligaste förfall varhälst man
än gick eller blickade. Än hade husens grundvalar givit
vika, än hade taket störtat in. Sammalunda var fallet med
gångbanorna och det var därför säkrast att hålla sig midt
på gatan, naturligtvis med iakttagandet äv förordningen att
ej fara fram fortare än 15 mil i timmen. Givetvis skulle vi
först bese de stora anläggningarna, gruvhissarna, malmkon-
centreringsverken, elektriska kraftstationen o. s. v. De väldiga byggnaderna stodo ännu kvar och överallt syntes spår
av att där funnits tungt och dyrbart maskineri, allting dock
nu borta. Allting hade uppförts solidt och gediget av betong, bjälkar och järnbalkar, och allting måste i anläggning
kostat många millioner dollars, vilka kostnader gruvbolaget,
eller bolagen, haft råd till då vinsten från hanteringen måste
ha varit enorm att döma av det värde den uttagna malmen
uppgått till. Nog hade man haft råd att kosta på dyrbara
anläggningar och anordningar.
Canadian Pacific och Great Northern järnvägarnas stationer, besöktes sedan och här var samma förödelse, alla.
banspår upprivna och bortförda och stationshusen delvis eller helt nedrivna. Ganska egendomligt att ställa sig på en
järnvägsstations perrong och ej finna varken stationshus eller banspår, mycket mindre då ett bantåg. I närheten av de
f. d. järnvägsstationerna var ett monument upprest till minne av de i världskriget stupade soldaterna som hörde hemma
i Phoenix, vilket monument var det sista publika företag
som utfördes, innan innevånarna flydde därifrån som råttor
från ett sjunkande skepp. Här ingen människa ser monumentet är naturligtvis ett dylikt utan all betydenhet. Vi läsa inskriptionen och finna bland namnen Oscar Gustafson,
Anton Johnson.
Vi gingo gata upp och gata ned och gjorde påhälsning"
i affärslokalerna; de flästa hade varit hotell, krogar och
spelhus. På sina ställen voro de dyrbara mahognybarerna
kvar, jämte attiraljer av koppar, mässing och brons. Här
hade säkerligen mången livad prisse radat upp alla kunderna vid baren och bjudit över lag så länge pengarna räckt.
En bank hade funnits inrymd i en fin tegelbyggnad och vi
"gingo på banken" vilket var en lätt sak då hela frontsidan-
var öppen.    Man kunde spatsera rätt in uti kassavalvet vars- 0»
— 130 —
" massiva dörrar voro borta. Även här hade man lämnat i
brådska och golvet var alldeles bestrött med check blanketter o. s. v. Sedan var det att göra ett besök i stadens
residensdistrikt och min ciceron visade mig flera hem som
hade varit bebodda av svenskar och nämnde sådana vid
namn, ty belgiern hade bott i Phoenix i tjugo år och sett
dess blomstringstid och dess förfall och hade känt personligen de flästa familjer där. Buskar, småskog och ogräs hade
tagit överhanden i de små trädgårdarna där blommor en
gång hade vårdats och vattenledningarna voro förrostade och
obrukbara.
Sedan besöktes "Gospel Hill" på en trevlig platå med
utsikt över staden, där tre fina kyrkor voro belägna, omgivna av popplar och andra prydnadsträd. Hit hade en del
av befolkningen samlats till gudstjänst på söndagsmorgnarna
då klockorna ringt dem samman. Invid kyrkorna voro prästboställena belägna.
Vi tittade in i ett dylikt pastorsboställe som hade övergivits samtidigt som staden som ett helt övergivits, och
funno att en del av den sista pastorns möbler ännu voro kvar,
såsom ett litet bokskåp, samt alla bokhyllorna, vittnande om
att själasörjaren haft många böcker.
Då besök sålunda avlagts i den stilla stadens olika delar
återstod det att göra även en titt till kyrkogården, eller en
av dessa. Man brukar i allmänhet säga om en gravgård att
den är de dödas stad vilket är endast delvis sannt, ty en
.gravgård, i synnerhet i ett större samhälle, företer ganska
stor rörlighet och livaktighet. Men i Phoenix var det ej så,
ty på. flera år, eller sedan staden övergavs torde ingen gått
genom dess grindar. I stället hade buskar och småskog
ostört fått utveckla sig och det syntes tydligt att gravar
och vårdar om några år skola vara alldeles överväxta och
gömda av skog. Ingen moder eller syster vallfärdar mera till
dessa gravar, ty de sörjande ha flyttat långt härifrån, endast
någon ängel i marmor står kvar, lutande sina tårlösa ögon
i handen, liksom sörjande över förgängelsen.
Förf. har på flera ställen sammanträffat med personer
som haft allt de ägde och hade nedlagt i affärer och fastigheter i Phoenix och vilka nu ångra att de ej, då de sågo
att Granby bolaget började att inskränka driften och lägga
av arbetare, skyndade sig att sälja ut och flytta därifrån.
Men även om man varit förtänksam nog att göra detta så
bade dessa som köpte nu fått klaga på samma sätt.  — 132 —
Jag frågade stadens ende innevånare belgiern om det ej
spökade ibland i den öde staden, om han ej ibland, isynnerhet under mörka kvällar och nätter när nordanvinden
svepte genom den döda stadens gator, åter tyckte sig höra
gatutrafiken utanför sitt fönster och att det åter var liv
och rörelse i Phoenix. Hör du ej ibland musiken och trampet från danshallarna, eller skratt och larm från kroglokalerna och hör du ej ljud från gambling hallarna hur guldmynten klinga på de grönklädda spelborden? Nej, ingenting
stör stillheten och tystnaden numera i den en gång så livliga
gruvstaden, där millioner förtjänats.
Några "old timers" som äro kvar i de trakterna tro dock
att Phoenix i British Columbia skall uppstå igen, bättre än
förut, men som dock ej torde bli i den nuvarande generationens tid. Enligt sägnen tillreder fågeln Fenix när han
kommer till hög ålder — och hans livslängd uppgives olika,
från 500 till 5,000 år — ett näste där han dör, därur en ny
Fenix framträder. Eller bränner han sig själv på ett bål för
att ur dess aska uppstå i föryngrad gestalt. Om malmbrytningen i Phoenix bedrivits på ett rationellt sätt så kanske
den levat i hundratals år, i stället för att dö i 20 års åldern,
och ej uppstå ur askan. — 133 —
Jordbruksförhållanden
Av P. A. Böving
Agronomisk professor, The University of British  Columbia.
Romantiken är död, åtminstone så till vida att den sällan
eller aldrig anses tillhöra nutiden. De flesta äro ense om att
förlägga den till tider, som omnämnas i sagorna om "för länge, länge se'n." Kommande generationer av denna provinsens innevånare skola måhända prisa de två första årtiondena
av det'tjugonde århundradet, och kanske komma de att måla
denna periodens tidsbild i gyllenröda färger. Den nu lefvande
generationen, som helt naturligt är starkt påverkad av dagens
tunga och möda, kan endast skymtvis varsna det ovanliga,
det äventyrliga eller det romantiska i nuet. Våra dagars
barn ha så godt som fullständigt glömt British Columbias
sagotid, då spanska och engelska sjöfarare kartlade de hittills
obekanta kusttrakterna av Stilla oceanen eller då oförfärade
pälsjägare funno väg och stig genom pass och dalgångar i
Klippiga bergen för att sedan i kanoter eller på timmerflottar fortsätta sin äfventyrliga färd mot havet över Fraser och
Columbia flodernas strida forsar. Endast ett fåtal av provinsens 500,000 invånare kan ännu minnas de feberheta åren
i slutet av femtio- och i början på sextio-talet, då guldgrävare
i tusental strömmade in till Cariboo området strax efter det
första guldfyndet. Efter den periodens drivhuslika tillväxt
kommo lugnare år uppfylda av hårdt, enformigt och ofta
lönlöst eller så godt som obelönadt nybyggare arbete. Men
samtidigt lades också varaktig grund till British Columbias
framtida byggnad.
För närvarande håller denna som själfständig provins föga mer än femtio år gamla del av Canada på att utvidga
och i någon ringa mån bevara sina enorma naturliga tillgångar. Med en mångfald av utvecklingsmöjligheter och
med redan existerande näringsgrenar anknutna till bergs-
handtering, skogsskötsel, fiske och jordbruk utgör vår pro-
Då ett betydligt antal exemplar av denna bok även kommer
att gå till Sverige användes i denna artikel metersystemets vikt-
och ytmåttsbeteckning, samt värdeuppgifter uttryckta i svensk myntfot. Vad skillnaden mellan tunnland och "acre" beträffar, så är 160
acres, eller "en kvarts sektion" som den populära benämningen är,
lika med 129 gamla svenska tunnland.—Anm. av utgivaren. r
134 — 135 —
vins en mera fullständig ekonomisk enhet än de flesta andra
kanadensiska provinserna. Hittills, eller rättare sagdt ända
till så kort tid som tio år tillbaka i tiden, har British Columbia huvudsakligen varit bekant för dess exporthandel med
pälsvaror, med mineralier såsom guld, silver, koppar, bly och
kol, med fiske produkter, bland vilka färsk och konserverad
lax intagit främsta rummet, med gagnsvirke och timmer
samt med en viss mängd frukt, särskildt äpplen. Jordbruksprodukter intogo i allmänhet en jämförelsevis låg plats på
produktions- och exportlistorna.
Men förhållandena ha ändrats på sista åren. Det årliga
värdet av jordbruksalster understeg 55 millioner kronor för
tolv år sedan. Under jämnt och stadigt stigande såväl i
avseende på kvantitet som marknadsvärde har det nu uppnått den aktningsvärda summan av 222 millioner kronor.
Med de under och omedelbart efter krigsåren rådande höga
priserna på livsmedel steg värdet på jordbruksalster till 259
millioner kronor år 1921. Detta år uppnåddes för första gången i provinsens utvecklingshistoria samma produktionsvärde för jordbruket som för skogshandteringen, den hittills
mest betydande näringsgrenen. Samtidigt lämnade bergsbruket ett totalvärde av 111 millioner kronor och fisket 88
millioner kronor.
Alla dessa så kallade naturliga näringsgrenar ha stora
möjligheter för fortsatt utveckling, och det ligger givetvis i
allmänhetens intresse att de få utvecklas och tillväxa så hastigt som befolknings- och handelsförhållanden på något sätt
tillåta.
Allmänna förutsättningar
Då man talar om, tänker på eller behandlar jordbruksfrågan i denna Canadas västra provins så måste man först
och främst ta i betänkande att British Columbia har en utsträckning av över 1,165 kilometer från norr till söder och
mer än 830-kilometer från öster till väster. Dessutom utgör
hela området ett typiskt bergslandskap med en mångfald av
dalgångar, sjöar och floder. Det är därför ganska naturligt
att såväl jord- som klimatförhållanden representera en mångfald av olika typer. Detta förtydligas än mera, då man gör
klart för sig att vår provins ligger på samma breddgrader
som Frankrike, Storbrittannien, Belgien, Holland, Danmark
och södra Sverige. I själva verket råder det mindre skiljaktigheter mellan klimat och jordbruksförhållanden i t. ex. — 136 —
södra Sverige och norra Frankrike än emellan relativt närbelägna trakter i British Columbia.
Tre mer eller mindre parallelt löpande bergskedjor äro i
hög grad orsaken till den rådande variationen i klimatiskt
hänseende. I öster, d. v. s. mot gränsen till provinsen Alberta, uppnå de Klippiga bergen, the Rocky Mountains, en
höjd av över 4,330 meter på vissa ställen. Åt väster, på
Stilla havskusten, är kustkedjan, the Coast Range, genomgående lägre, och överstiger endast undantagsvis 2,500 meter,
medan de centrala Selkirk bergen, the Selkirks, intaga en
medelställning både i geografiskt och geodetiskt hänseende.
De från norr kommande havsströmmarne avkyla kustvattnet till en jämförelsevis låg temperatur. Denna i sin
ordning orsakar en förtätning av luftens fuktighetsgrad, och
resultatet blir helt naturligt en hög nederbörd längs kusten,
varierande mellan 900 mm. och 4,500 mm. i olika trakter.
Molnen praktiskt taget uttömmas på västsidan av kustbergen och avgiva mycket litet regn på östra sidan av denna
bergskedja. I mellersta delen av British Columbia råder
därför ett utprägladt torrt inlands-klimat med varma somrar
och kalla vintrar samt med en nederbörd, som på sina trakter endast uppnår 160 mm. per år. De högre luftlagren
föra med sig under deras färd mot öster en viss mängd fuktighet, som så småningom kondenseras. Östra delen av provinsen har också betydligt bättre fast något ojämna nederbördsförhållanden. Regnmängden i dessa trakter överstiger
sällan 800 mm. per år.
Även temperaturförhållandena växla betydligt i olika
trakter, dels på grund av skillnader i höjdläge och breddgrad,
dels genom påverkan av bergsformationen. Landtbruk idkas
på höjdlägen av mer än 1,000 meter över havet, och den
benägna läsaren behöver inga vidlyftiga förklaringar över orsaken till betydande temperaturskilnader mellan dessa lägen
och trakter, som praktiskt taget ligga på samma nivå som
havsytan. Där bergskedjorna lämna nordanvinden fritt spelrum, vilket är fallet i de centrala och norra delarne av provinsen, faller kvicksilvret eller spriten i termometern mycket
lågt vintertiden, och fyrtio graders köld ha registrerats på
sina ställen i december, januari och februari månader. Så
låga köldgrader äro likvisst tämligen sällsynta samt omnämnas mera för kuriositetens skull och för att framhäva den
naturliga skilnaden mellan sådana trakter och t. ex. Vancouver-ön och andra öar i södra skärgården, varest härdiga
$£j| — 137 —
varieteter av tebusken och  bamburöret övervintra  och  där
rosorna blomma vid jultiden.    Under de sju år jag bott här
i Vancouver har jag t.  ex. varje julafton plockat en  liten
ui
u
llä      38"* "Ä-^^H^ ^ &?
0>
H  ^^PfE!^ *mMX^f$ ■*• ^ic^ ipS"!'
*fK vii^^?Jflfe
B
tn
^äé1 i l%f S
u
^^B   tPp*™N| «feftl--^S^'%^^^^^
|s
W '^   *     rX':'"^\^
0)
till -rfii' '  •-'—~J ,.\i^-"ä
"c3
■  ,/*f ' ¥©
>>
o
3
^S^^Bhj^s^S^^^S»
3
\ ?Jgji      ; *%;^«
w
Itjl^f:^^^
"*-* 1'   ):'^1^|
- i—*<        J^V,V;'V
^^SpB^^^^H
'Xé ; älp
|fffl|fiS|i*f ' S ff^^P^^^^^^^^
bukett
av rosor vuxna på kalljord.    I dalgångarna, s
ärskildt
i de sydliga och centrala delarna av provinsen, stiger tempe
raturen
så högt att hettan under kortvariga perioder
hindrar 0*
— 138 —
arbete midt på dagen. Men i gengäld kunna sådana ömtåliga
frukter som vindruvor, aprikoser, persikor och meloner odlas
på fritt land. En av mina bekanta, som äger en stor fruktfarm i Okanogan dalen, har under fem års tid odlat mellan
tre och sex tunnland meloner, vilka utsålts direkt på växt-
platsen. Denna växt odlas i ganska stor skala på vissa
gynsamt belägna trakter i provinserna Ontario och Quebec,
men där sås fröet först i krukor i växthus och utplanteras sedan i kallbänkar för att så småningom härdas.
Jordmånen varierar vanligen i de flesta bergstrakter,
och British Columbia utgör inget undantag från denna allmänna regel. Sand- och grus-jordar, leror och alluvial jordar, myllor och mossjordar omväxla nästan överallt, och sammanhängande arealer av ensartade jordar höra till undantagen. Barrskog utgör den naturliga skogsvegetationen i större delen av provinsen, och bördigheten är därför jämförelsevis låg, särskildt på lätta jordar. Tack vare det fördelaktiga
klimatet är avkastningen per ytenhet icke desto mindre fullt
jämförlig med medeltalen för andra gynsamt belägna delar
av landet.
Man torde knappast kunna beskyllas för överdrift om
man- påstår att British Columbia erbjuder större motsatser i
fråga om naturliga förutsättningar för jordbruk, än andra
delar av världen undantagandes likväl den återstående kuststräckan vid Stilla havet. Det vore hardt när omöjligt att
ens upptänka ett sorts klimat, som icke är representerat.
Den landtman, som tycker om ett fuktigt klimat och milda
vintrar utan snö och frost, kan slå sig ner på öarna eller
längskusten. Och om man föredrar torr, hög luft, varma
längs kusten. Och om man föredrar torr, hög luft, varma
mål i de inre delarna av provinsen.
Relativ brist på odlingsbar jord
Enligt statistiska uppgifter lär provinsen omfatta 25 millioner tunnland odlingsbar jord, och det påstås att en lika
stor jordareal skulle vara lämpad för bete med uteslutande
boskapsskötsel och fåravel. Denna uppskattning är antagligen något för hög, men även om den skulle vara riktig, så
är det likväl tydligt att endast en jämförelsevis liten del av
British Columbias stora område är ägnadt för jordbruksändamål. Det får därjämte medges att utgifterna för brytning
och nyodling äro jämförelsevis höga, särskildt i kusttrakterna, der skogsträden uppnå ovanligt stora dimensioner. Så
till exempel har jag under rödjningsarbetet för det nya universitetet vid  Vancouver  uppmätt  ett  flertal  stubbar  med — 139 —
över 4.2 meters genomskärning. Odlingskostnaden i vissa
kustdistrikt uppgår därför på sina ställen till mellan 740 och
2,000 kronor per gammalt svenskt tunnland. Utgifterna för
nyodling äro genomgående betydligt lägre i de centrala delarne av provinsen, men där får man å andra sidan ofta påräkna extra kostnader för konstgjord bevattning. Denna utgör en nödvändig förutsättning för normal växtlighet i alla
sådana trakter där nederbörden understiger 300 mm. per år.
För den utomstående torde det låta nära nog osannolikt att jordbruk kan löna sig under förhållanden, som kräva
en motsvarande kapitalplacering, och man kan inte gerna
förvåna sig över att tvivel uttalats från skilda håll angående
jordbrukets rentabilitet. Men å andra sidan torde det erinras att de nyss anförda extra höga kostnaderna höra till undantagen, och att ifrågavarande jordar i allmänhet användas
till specialodlingar, såsom intensivt trädgårdsbruk, grönsaks-
och fruktoding. Och, om man jämför taxeringslängderna
för inkomst i olika delar av Canada, så finner man att jordbrukarna i British Columbia skatta för fullt så hög inkomst
som deras yrkesbröder i de andra provinserna. Medeltalet
för beskattningsbar inkomst från jordbruk är i själva verket
210 kronor och 90 öre högre för denna provinsen.
Regeringen har tagit om hand olika invallnings- och bevattningsföretag i avsikt att underlätta koloniseringen och i
någon mån avhjälpa den rådande bristen på odlingsbar jord.
När hithörande arbeten slutförts, vilket torde kräva ytterligare ett och ett hälft år, komma åtskilliga tusen tunnland
utmärkt jord att vara tillgängliga med jämförelsevis låga utgifter för nyodling. Kritik är billig och ingalunda ovanlig
i dessa demokratiska tider. Man vore frestad att säga:
"tadlarena äro legio, ty de äro många." Provinsregeringen
kalfatras bland annat för de relativt höga arbetskostnader,
• som synas nära nog oundvikliga i förening med dessa som
med andra offentliga företag. Men även om man vore villig att antaga eller medgiva att ett sådant arbete som sjösänkningen vid Sumas i Fraserdalen, vilket här går under
namnet "The Sumas reclamation scheme," till en början hade kunnat utföras något billigare av privata entreprenörer,
så är det minst sagdt tvivelaktigt, huruvida jorden komme
att slutligen upplåtas till allmänheten för ett lägre pris än
under nuvarande förhållanden. Om den hittills vunna erfarenheten från dessa och andra trakter ger en tillförlitlig anvisning på utslaget, så har man all rätt att antaga, att landt- 0
111
— 140 —
männen skulle få betala ett betydligt högre pris, ifall dessa
30,000 tunnland, som nu äro föremål for invallning och avdik-
ning, komme att utbjudas på marknaden av privatspekulanter. Bevattningsområdet i södra delen av Okanogan dalen
är ett annat dylikt offentligt odlingsföretag. När dithörande
20,000 tunnland gjorts odlingsbara genom tillbörlig reglering
och fördelning av behövligt vatten i dammar och kanaler, så
får den jordbrukande allmänheten tillträde till en delvis förstklassig jord, som är särskildt ägnad för odling av ömtåligare
fruktsorter, såsom persikor, aprikoser och vindruvor, eller
sådana Värmekrävande grönsaker som pepparväxten, äggplantor, vatten- och nötmeloner. British Columbia är i
starkt behov av utvidgad odlingsareal, och provinsregeringen har gjort sig i hög grad förtjäna genom sin oräddhet
och företagsamhet i detta hänseende.
Specialisering av jordbruk
Under förut antydda naturförhållanden ifråga om nederbörd, temperatur o. s. v. torde det icke förvåna att stor
skiljaktighet råder mellan driftssystemen i olika delar av
provinsen. Det torde t. o. m. kunna påstås att en viss grad
av specialisering är absolut nödvändig. Det milda och ens-
artade klimat, som råder på öarna och längs kusten, gör dessa
trakter synnerligen lämpliga för mjölkhushållning, hönsskötsel och för odling av buskar, bär och blomsterlökar. Betesdriften är huvudsakligen förlagd till östra sidan av kustbergen och till därvarande utsträckta högplatåer bevuxna med
ett tunnt bestånd av ett vetet liknande vildt gräs, vanligen
kalladt "bunch grass," jämte åtskilliga gröe- och svingel-
ärter. Under gynsam väderlek beta kreaturen ute hela året
om, även i januari månad, då temperaturen oftast sjunker
åtskilliga grader under fryspunkten, fast de mera framstående "ranchers" giva lucern- eller vallhö som tillskottsfoder
vintertiden. I de under sommaren ytterst varma dalgångarne i södra delen av mellersta British Columbia har en
synnerligen intensivt bedriven fruktodling uppstått. Okanogan frukt, som odlas under noggrann kontroll och med arti-
ficiel bevattning på tusentals tunnland, är väl bekant snart
sagdt över hela världen, och på senaste åren ha stora vagnslastsändningar avgått till Förenta Staterna, England och
New Zealand, såväl som till de tre prärieprovinserna och andra delar av Canada.
Köttproduktionen på de vidsträckta naturliga betesmar- —141 —
kerna representerar fortfarande en extensiv driftsform, och
det torde kunna påräknas att denna gren äv landthushållnin-
gen kommer att mer eller mindre bibehållas i sitt nuvarande
läge för lång tid framåt.
Ovanstående uttalanden gälla huvudsakligen provinsens
först bebygda, södra områden. Längre mot norr hör blandat jordbruk till regeln. Där förekommer specialisering endast undantagsvis t. ex. längs Grand Trunk Pacific järnvägen, som utgör en' direkt förbindelseled mellan Edmonton,
huvudstaden i provinsen Alberta, och Prince Rupert, den
näst största exporthamnen på kusten av British Columbia.
Nybyggaren gör i flesta fall sin början med blandat jordbruk, men efterhand som erfarenhet vinnes och självförtroendet växer övergår han oftast till intensiv mjölkproduktion,
fröodling, hönsskötsel, frukt- eller bärodling.
Egendomarnas storlek
Det fins hönsgårdar i British Columbia med över fyra
tusen värpande hönor, och den som är intresserad av stordrift kan få tillfälle att studera förhållandena på betesgårdar
med mer än 8,000 äldre och yngre djur. Vi ha fruktfarmar
med över trehundra tunnland i bärande träd, o. s. v., men
dylika storbruk äro ingalunda vanliga. Fast de ej kunna
kallas småbruk i europeisk bemärkelse, så äro egendomarna
av genomgående mindre storlek i British Columbia än i
andra delar av Canada. Det höga jordvärdet i de mera befolkade trakterna har tvivelsutan bidragit härtill. Och i detta sammanhang är det av ringa eller ingen betydelse, huruvida egendomsspekulanter, fastighetsagenter och andra jobbare ha orsakat en extra stegring i priset av sextio eller av
"endast" fyrtio procent. De ha under alla omständigheter
gjort sitt bästa, och mera kan man ju icke begära. Man får
med den danske författarne Hans Kaarsberg hoppas "att en
rättvis försyn vill belöna dem och se till att de fördelas på
sina vederbörliga platser i de nedre regionernas särskilda avdelningar för mänsklighetens välgörare."
Specialiseringen och den jämförelsevis höga skörden per
tunnland ha också möjliggjort en mer än vanlig uppdelning
av jorden. British Columbia delar äran med övriga kusttrakter vid Stilla havet att skänka bergning på en mindre
areal än som anses erforderlig i de flesta andra trakter på
den amerikanska kontinenten. Invandringen till denna provinsen har därför också varit ganska stark under de senaste
åren.    Prärie farmare, som samlat ett visst kapital, ha dra- m
— 142 —
git hit lockade av vårt milda och i alla avseenden mindre
krävande klimat. Denna invandring har i viss mån orsakat
en ytterligare uppstyckning av jorden.
Det har ofta och på goda grunder framhållits att så kallade småbruk i allmänhet icke kunna skötas fullt så ekonomiskt som relativt större gårdar. Jordbruksekonomiska undersökningar synas ha fastslagit att orsaken härtill huvudsakligen ligger i svårigheten för småbrukaren att effektivt
disponera tillgänglig arbetskraft. Denna olägenhet kan åtminstone i någon mån motverkas genom samarbete på olika
områden. Och det är just denna princip, som våra landtmän
ha omsatt i praktiken.   Andelsverksamheten är relativt taget
Mr. Boströms farmhus, nära Francois Lake
mera utbredd här i British Columbia, och de olika andelsföretagen äro i vissa avseenden bättre organiserade än som oftast är fallet på denna kontinenten möjligen med undantag av
staten California.
Ett eget hem och personligt oberoende utöva en mycket
stark dragningskraft på de flesta människor, och denna naturkraft — om detta uttryck må tillåtas — synes snarare
tilltaga än avtaga allt eftersom kolonisation och bosättning
röra sig i västlig riktning. — 143 —
Värdet av olika jordbruksalster
Extensiv boskapsskötsel var så godt som allenaherrskan-
de, då jordbruk först började utvecklas som en själfständig
näringsgren här på kusten. Några få landtmän odlade frukt,
bönor, potatis och andra grönsaker, jämte spanmål och hör
till försäljning åt gruvarbetare och timmerhuggare. Men
dessa mera företagsamma individer hörde till undantagen.
Betesgång under ytterst primitiva förhållanden var förhärskande tills ganska långt in på våra dagar. Under de sista
årtiondena har emellertid en utpräglad specialisering egt
rum, såsom ovan antydts, och jordbrukets olika grenar ha
utvecklats jämförelsevis hastigt. För närvarande utgör
det årliga värdet av jordbruksalster ungefär 222 millioner
kronor. I denna summa representeras växtodlingen med 80s
millioner kronor i rundt tal, husdjursskötseln med 55 millioner kronor, grönsaksodling med 21 millioner kronor, fruktodling med 22 millioner kronor och hönsskötsel med 19 millioner kronor. Dessa siffror angiva medeltalen för produktionen inom olika grenar under de två sista åren.
På växtodlingens kreditsida intaga ängshö, vall- och
lucernhö (alfalfa) främsta platsen med ett sammanlagdt
värde av 42 millioner kronor. Potatisskörden uppgår i medeltal till 11 millioner kronor per år, rotfruktsskörden till 8»
millioner kronor, ensilagsgrödor, huvudsakligen majs, till 4"
millioner kronor, och de olika sädsslagen representera sammanlagdt endast omkring 15 millioner kronor. Det är sålunda tydligt att jämförelsevis större uppmärksamhet ägnas åt
foderväxtodling än åt sädesproduktion. Detta är också helt
naturligt. Jordmånen och klimatförhållandena göra vår provins särskildt lämpad för foderväxter. Så äro t. ex. medeltalen för potatis mer än ett och ett hälft ton högre per tunnland i British Columbia än i övriga delar av landet. Medelskörden för vallhö är 2.25 ton och för lucernhö 3.4 ton
per tunnland i British Columbia, medan motsvarande siffror
för landet i övrigt äro 1.5 ton för vallhö och 2.5 ton för
lucernhö. Fastän också spannmålsskörden per tunnland är
högre i British Columbia, är det likväl knappast troligt att
spannmålsodling någonsin kommer att intaga en framskjuten ställning. Det höga jordvärdet och rådande arbetslöner,
vilka här vid Stilla havet äro nära nog dubbelt så höga som
i kusttrakterna vid Atlanten, komma utan tvivel att allt fortfarande tvinga våra landtmän till ett intensivt foderväxtbruk
och till importering av spannmål från andra trakter. — 144 —
Fruktodling
Produktionen av träd- och busk-frukt samt bär är i
ständigt stigande både med avseende på kvantitet, kvalitet,
pänningvärde och relativ betydelse. Frukt utgör provinsens
främsta exportartikel på landtbrukets område. Det sammanlagda värdet av frukt och grönsaker utgjorde föga mer än
6 millioner kronor år 1910, och det framgår av de ovan angivna statistiska siffrorna att skörden ökats sjufaldt sedan dess
med ett totalvärde av 43 millioner kronor för dessa två hushållsgrenar.
För närvarande äro 40,000 tunnland bevuxna med frukt-
.träd, — äpplen, päron och stenfrukter. Tillökningen av bärfrukt arealen har varit nära nog fenomenal under de senaste
Smultronplockning, Gordon Head, nära Victoria
åren. Bärodling i större skala påbörjades för några få år
sedan på Vancouver-ön, men sedan dess har bärindustrien
vuxit betydligt fortare på fastlandet, särskildt i Fraser
dalen. I Mission-Hatzie distriktet, som upptar norra strandbredden av Fraser floden, 50 km. från dess utfopp, funnos
t. ex. 487 tunnland i bärfrukt år 1915. Fem år senare skördades här röda och svarta hallon, björnbär, logan-bär, vinbär,
krusbär och jordgubbar på ej mindre än 1,400 tunnland. På
det närbelägna Hammond-Haney området ökades bär-arealen
från 77 tunnland år 1915 till över 700 tunnland år 1920.
All frukt försälj es numera genom landtmännens andelsföreningar. — 145 —
Husdjursskötsel  och  mejerihushållning
Under provinsens barndomsår utgjorde köttproduktion
på naturliga beten den första formen av organiseradt landt-
bruk. Med dåvarande bristfälliga kommunikationer på land
var det mången gång nödvändigt att driva oxarna och fåren miltals längs oländiga stigar till närmaste vattendrag
för att på båtar transporteras till slakthusen. Jämförelsevis stora hjordar ströva fortfarande omkring, och här och där
kan man ännu få se "cowboys" utstyrda i full regalia på
sina vanligen små, men sega och uthålliga hästar. Det lär
finnas ungefär' 100,000 tjurar, kor, stut